Ursäkta fru landstingsdirektör…

jag tror inte du förstår (svar till följande inlägg).

För det första besvarade du inte frågorna. För det andra så neglierar du människors oro när landstinget spelar rysk roulette med människoliv.

Vi talar om riskerna som det innebär att färdas de vägar som ni nu föreslår att vi ska göra för förlossning och/eller akutvård. 2015 skedde 881 st viltolyckor i Västernorrlands län, merparten i Sundsvalls kommun dit vi nu hänvisas då Sollefteå BB stängts. År 2016 skedde 1031 viltolyckor med ökning på vägar i Örnsköldsviks kommun, Sollefteå, Härnösand och Kramfors. Då jag inte tror vilda djur börjat springa upp på vägarna mer så undrar jag om det hänger ihop med ökad trafik till Sundsvall över E4:an.

Planera i god tid är alltid bra när man ska köra bil, speciellt på E4:an i Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten eftersom den ligger med över listan på Sveriges farligaste vägar enligt Motormännens granskning 2014.

Var finns en korrekt riskanalys som tar upp alla ökade risker med ökade transporter på långa vägsträckor som spricker kilometervis varje vår när tjälen går ur marken, som under stora delar saknar mobil täckning (testa själv) kontra möjliga komplikationer vid förlossning eller akut sjukdomsfall?

Och hur planerar man in det oplanerade? Som väder och vilda djur? De som faktiskt inte har koll på vilken bil som har en födande passagerare eller någon med svår smärta? Och nämn inte viltstängsel, vi vet alla att de lyser med sin frånvaro på alltför många vägar i Norrland. När det gäller väder så visade endast den förra vintern sin kraft genom att lamslå Sundsvall med extrem halka. Men det är väl ingen ko på isen när man kan föda i bilen i väntan på sandbilen som kört av vägen i halkan…

Förlossningar sker 2 veckor innan eller 2 veckor efter satt datum, det är helt normalt och ja en förlossning för en förstföderska kan ta 10-16 timmar. Gott om tid för planering kan tyckas. Om man bortser från förvärkar av olika grad, illamående, stress, förlossningsrädsla och möjlig panikkänsla för man ska åka 10 mil i snöfall eller glashalka. Och såklart så länge bilen inte kokar pga stresskörning eftersom man inte vill föda barn i bilen mitt på Svinåsen eller på den kurviga Bergeforsens vägar. E4:an får en ju inte stanna på så då får väl kvinnor föda i farten gissar jag. Ska kvinnor tävla om att föda barn i en viss hastighet som en ny sorts 10 000 meters klubb fast sexet redan är klart?

Eller räknas det som ok att stanna nu när det blir mer vanligt och inte mindre extraordinärt med kvinnor på väg mot förlossning på E4:an i Västernorrland?

Akuta händelser sedan? Hur planerar man in dessa? Akut i medicinsk betydelse innebär att ett tillstånd uppstått snabbt eller försämrats snabbt. Kroppen planerar sällan i god tid, det vet ju alla som åkt på förkylning samma dag som semestern börjar. Akuta händelser är ovanliga men ni leker just nu med den naiva tanken att ökad vägsträcka till förlossningen inte kommer öka akuta tillstånd, en högst arrogant inställning. Landstinget ser ut att luta sig mot tanken att de där procentsatserna över akuta fall eller komplikationer kommer hamna på storstädernas överbelastade förlossningar.

Visste du att många förlossningar går snabbare än 10 timmar, mycket snabbare och när det väl är dags att krysta så handlar det om 20-40 minuter normalt sett. Då gäller det att ha plattan i botten på 70-vägen fast det får man ju inte och så väja för rådjuren då som toppar statistiken över viltolyckor i Västernorrland. Ringa ambulans med vänsterhanden och högern på ratten? Då borde ni utbilda även i rallykörning på skogsväg nu när ABF tillgodoser kurser i säkra förlossningar.

Och denna mening: ”om något oönskat inträffar under färden möter barnteam och ambulans upp på vägen.” Räknas att föda mitt på E4:an eller utanför affären i Viksjö som något oönskat? Det är ju fortfarande samma problematik gällande vilda djur, stressig körning, dåliga vägar och dålig mobil täckning så risken finns att ambulansen inte alltid kommer hinna fram men tanken är ju god. Lite gullig faktiskt, knyckt från en chick-lit roman med lite violiner i bakgrunden. Verkligheten är tyvärr inte lika gullig.

Hur ska de förresten larma ambulansen och det fina barnteamet när mobiltäckning saknas på långa sträckor i Västernorrlands skogar? Röksignaler? Morse kanske? Skicka en älg?

Nä, fru landstingsdirektör. Med den norrländska vreden i ryggmärgen över nedlagt BB i Sollefteå, nedlagt akutsjukhus i Sollefteå, hotat akutsjukhus i Örnsköldsvik, ökade siffror för döda vid ankomst i Kiruna, alarmerande överbelastning och risker för patientsäkerhet i Sundsvall och en förödande arbetsmiljö för all vårdpersonal så kan jag helt ärligt säga att de enda som inte har god planering i detta nu är landstinget. Inget av alla landsting i Sverige.

Ni utgår från bästa möjliga scenario där alla föder snällt efter ca 10 timmars milda förvärkar och barnet glider ut med ett plopp i armarna på en utvilad barnmorska för all vårdpersonal är ju utvilad och icke stressad. Ni utgår från att människor kommer att ha gott om tid att förstå att deras sjukdomstillstånd kommer gå från stabilt till akut så de hinner fram till Sundsvall (Ö-vik vette tusan hur lång tid det tar för er att lägga ner nu när ni har ångan uppe) för att få hjälp. Ni anser att ökat antal viltolyckor, dåligt väglag, stora mängder snö och is samt stressiga bilförare inte alls påverkar säkerheten för patienter i skogar där mobiltäckning knappt finns.

Ni borde skämmas för att ni lagt ner ett av landets bästa BB som kunde fått bidra till att minska överbeläggningen i tex Stockholm för det gjorde de under 2000-talet. Det vet jag av erfarenhet eftersom jag fick barn på Sollefteå BB och kvinnan i samma sal som jag kom från just Stockholm. Ni lägger ner ett fungerande akutsjukhus för att spara pengar och betalar det med ökade risker för människors hälsa. Ni behandlar människor sämre än nötkreatur.

Verkligheten är att landstinget leker med människors liv, blundar för hur allvarligt läget är inom vården då över hälften av alla personal önskar sluta pga kraftigt försämrad arbetsmiljö, och då har inte lönen nämnts. Ni ber människor som utbildat sig för att förbättra människors liv att istället bidra till att försämra människors liv medan ni själva lobbar för högre lön och större ansvarsområden. Vi har fått nog av detta respektlösa beteende. Det räcker nu.

Ni kommer hit men inte längre med era nedläggningar och försämringar inom vården, nu är det dags att ni vänder skeppet och börjar visa människor respekt. Både de anställda och patienterna inom landstinget. Det gäller hela Sverige och alla landsting som fått nedläggningsfnatt! Människor dör inom vården pga stressrelaterad felbehandling, människor dör inom vården pga stressrelaterade sjukdomar under ohållbara arbetssituationer. Människor dör pga nedskärningar och allt du har att komma med är ”god planering”.

Skäms människa.


Under den enorma hopen av varningstrianglar döljer sig Sundsvall (bild från 2015 års statistik), trianglarna utgör viltolyckor där rådjur, älg, ren, kronhjort, övriga djur, björn, utter och vildsvin varit inblandat. Gå in på viltolycka.se för mer detaljer kring viltolyckor och orter där de skett. Trygga vägar?

När de äldre gråter och vill dö…

En man får färdas med buss för en akut operation i Sundsvall, en färd som börjar kl 19.00 och slutar strax innan kl 22.00. Smärtan får mannen att gråta under den långa färden. Väl på plats i Sundsvall får han direkt morfin samt antibiotika mot en infektion orsakad av 3 stenar i njuren och ytterligare stenar i urinblåsan. Personalen ifrågasätter varför mannen inte kom i ambulans utan fått åka i allmän transport tillsammans med ytterligare 2 sjuka personer över Kramfors och Härnösand där det även blir stopp för att släppa av en person.

Men han är ju bara en människa i Västernorrland i behov av akut operation, inget nötkreatur som inte får flyttas vid allvarlig sjukdom utan då får veterinär kallas till platsen. Och det är ju omöjligt att anmäla för politiker, överläkare och fan och hans moster kommer förneka att det felprioriterades. Hur ska det kunna granskas eller ändras?

Medan jag läser hans inlägg om sin smärtsamma färd och hans hyllningar till personalen som verkligen gör allt för att underlätta för honom tänker jag på mitt korta samtal med tonårsdottern som läser till undersköterska och verkligen vill göra vården bättre. I detta nu gör hon praktik på ett äldreboende. Hon berättar att det är så tungt, psykiskt tungt. Jag hör på hennes röst att hon inte vet hur hon ska hantera det. Vart hon ska placera den verklighet hon möter och som gör henne arg och ledsen. Hon praktiserade i två dagar och insåg att verkligheten är att äldre gråter för att de är så ensamma, för att de har så ont, för att de vill dö. Hon hörde en man be om ursäkt för att han grät, för att tyckte han var till besvär. Hon visste inte vad hon skulle säga mer än att nej, det var han inte. Hur hanterar man det frågar hon mig. Jag har inga bra svar. Och hon säger redan att hon inte får ägna mer tid åt människor som gråter, att hon inte kan, inte har tid, inte kan göra så. Hennes röst är uppgiven.

Vi ser ständiga rapporter och larm om människor som glömts bort pga hög arbetsbelastning och stress på arbetet. Det saknas personal både för att löneutvecklingen är låg men även för att stressen är så pass hög att personalen riskerar sina egna liv. Långvarig och akut stress är en direkt bidragande orsak till såväl demens som hjärtinfarkt. Ändå lyssnar inte landstingen utan fortsätter sina nedläggningar i jakten på pengar som går upp i rök i det ökade behovet av stressrelaterade sjukdomar, ökat antal patienter på demensboenden och en allt högre känsla av att en människa inte är värd mer än svarta siffror.

Och fortfarande är allting bara omöjligt att förändra.

Tidigare var det omöjligt för kvinnor att yrkesarbeta och äga sin egen inkomst, det var omöjligt för kvinnor att rösta, det var definitivt omöjligt för homosexuella att leva fritt i samhället och bilda familj eller gud förbjude gifta sig, det var absolut omöjligt för hörselskadade att återfå någon hörsel. Det var helt omöjligt att överleva aids. Det var omöjligt att planera en resa till mars. Enligt min mamma var även jag helt omöjlig.

Men idag är faktiskt allt det där fullt möjligt, idag kallar vi det rättigheter och utveckling. År 2024 planeras den första resan till mars för 4 personer (2 män och 2 kvinnor) som ska undersöka möjligheterna att livnära sig och bo på planeten.

Omöjligt är som ett resårband, oändligt töjbart men fullständigt möjligt att spräcka.

Vi ska inte lära ungdomar som vill utbilda sig inom vård och omsorg att det är omöjligt att ge ensamma äldre mer tid. Vi ska inte lära dem att vård handlar om tid och pengar istället för omvårdnad. Vi ska inte lära människor att deras smärta är mindre värd än svarta siffror i en budget. Vi ska göra tvärtom. Vi ska sätta människan i fokus.

Och det är helt möjligt att investera i vården under mottot vård och omsorg, inte tid och pengar. Tid är inte pengar, tid är liv.

Att fortsätta skylla på att det är omöjligt går inte. Ingenting är omöjligt, det är bara mer eller mindre komplicerat. Det börjar med att vi säger ett gemensamt nej till nedskärningar i vården så kolla upp den närmaste solidaritetsaktionen för de som står nedan är ett axplock.

Vi som stödjer BB-ockupanternas foto.