En vecka i regnbågslandet Pride

På en fotbollsplan på Östermalm byggs ett helt nytt land upp varje år, med hjärtats lust, på stommar av stolthet och ikläds regnbågens färger. Pride Park är nog den bästa plats jag någonsin klivit in på!

Så klev jag äntligen in som volontär på den gladaste festivalen jag känner till. Känslan av att vara välkommen omfamnade mig direkt, glada människor som lyckligt återsåg såväl gamla som nya vänner porlade runtom mig som regnvatten på en grusväg. Denna tysta men öronbedövande känsla av acceptans, beslutsamhet och respekt. Det sipprar fram i vartenda hörn av Östermalms IP under Pride veckan.

Allt eftersom veckan gick så färgar denna glädje av sig över hela Stockholm och en stor del av Sverige, Stockholm Pride är Nordens största Pride festival och den gör både avtryck och intryck. Skapar debatt, diskussion, rör upp känslor och spräcker fördomsfulla murar.Perverst och sjukt skriker någon för det finns nakenhet och sexleksaker synliga. Sådant som människor vill hålla privat och inte låta någon se. Och barn får se, då går väl skam på torra land? Ordet perverst är latin och betyder fördärva och det finns inget fördärv med upplysning, tvärtom. Något som är både perverst och sjukt är att låta barn och ungdomar leva i en värld där de inte får lära sig någonting om vad sex och relationer egentligen är, de utelämnas till internet och sin egen nervösa upplevelse av kroppens utveckling. Att säga åt människor att de är äckliga för de är hbtq personer är både sjukt och perverst i ordens rätta bemärkelse. Föräldrar som inte accepterar sina barn utan kränker deras personer när de berättar har jag inga ord över för. Alla som trots omgivningens och ibland familjens trångsynthet ändå vågar bryta sig loss och leva sitt liv har min allra största respekt, det är för deras skull jag blev volontär. Jag klär mig, går ut, handlar, lever och gör precis som jag vill utan att någon höjer ett ögonbryn eller ifrågasätter mitt liv för jag är en cis person. En möjlighet miljoner människor slåss för i tysthet likväl som på barrikader, en möjlighet jag vill ge alla.

Gåvan att leva i fri är den största gåvan som finns.


Pride är något av det viktigaste vi har idag, den ultimata symbolen för den yttersta av mänskliga rättigheter. Rätten att själva bestämma över sitt liv, sin kropp och sin kärlek. Jag är så otroligt tacksam över att jag har fått vara med och bidra till något så stort! Att få vara en del av 600 personers hårda slit att bygga upp Pride och sedan plocka ner det, allt för att ge människor en fristad att leva i sin egen identitet. En vecka per år har jag lärt mig är allt många människor har, den veckan är värd allt. Att vara hbtq person bestraffas fortfarande med fängelse och dödsstraff i mer än en handfull länder. Länder där det är tillåtet att döda en människa för att han, hon, hen blev kär i ”fel” person. Kärlek går inte och ska inte styras, inte bestraffas eller dödas. Utan kärlek har vi ingen planet och ingen mänsklighet.

Det här var mitt första år som volontär, absolut inte mitt sista eftersom jag fått veta av min gruppledare att jag har ett livstidskontrakt från och med nu:) Inte skrivit i blod men i tacksamhet och just kärlek. Cafè Solstråle var min arbetsplats och där kommer jag stråla även nästa år, det bara ska bli så.

Jag har serverat kaffe, mat och kakor, hittat finurliga lösningar på problem jag ibland aldrig haft, skrattat i massor, städat och umgåtts med allsköns människor. Några som kortvarigt susade förbi och några som bara landade i hjärtat direkt. Långa dagar med så mycket spring att benen värker och huvudet sjunger av intryck. Obetalt tänker ni, det måste kännas tungt men tvärtom har jag aldrig haft ett så välbetalt ”jobb”. Tacksamhet och glädje har jag fått varje dag, ödmjukhet har jag känt varenda minut och lycka likaså som ändå är en kortvarig känsla av rusande endorfiner. Att få arbeta på en plats där allas uppgifter är uppskattade och respekterade är unikt, där ingen uppgift är för liten eller för stor utan allas del bygger helheten som är Pride. I pyramiden Pride är grunden den viktigaste och mest uppskattade delen, den del som gör festivalen möjlig.

Nästan alla som höll igång cafét och en Anna grushög som var lite varstans där man behövde henne:)

Framför allt vill jag tacka alla alla som varit i cafét, ni har gjort den gångna veckan till min bästa sommarvecka! Jag kan helt ärligt säga att jag nog inte jobbat en enda dag denna vecka utan jag har enbart roat mig och varit nyttig under tiden. Övriga volontärer jag mött har varit en oändlig skara människor som jag hoppas få återse, ni är underbara och har stärkt min tro på mänsklighetens godhet. Medias pengaklirrande vinklingar till trots, den insikten ska jag ta väl hand om.

 

Och alla ni som inte var volontärer, vad väntar ni på? Gör plats för en vecka i regnbågslandet ni med! Skatten finns inte i slutet av regnbågen, skatten är regnbågen.

Tack för mig och på återseende!

 

En lektion om utveckling i synen på sexuella trakasserier

Det sägs skölja en våg av sextrakasserier över Sverige, vi som varit med några årtionden vet att det här är inget nytt fenomen alls. Vi kan berätta att det var ännu sämre på 80/90-talen. Just för att det inte var någon som lyssnade.

Cecilia Torudds seriestrip är från den tiden och visar hur det var, den attityd som fanns. ”Byt kläder eller lev med hur du möts” fick man höra i tonåren. ”Har du så där kort kjol så kommer du bli kallad slampa.” Som om ett sätt att klä sig ska sätta gränser för vilken respekt en människa förtjänar? Som om tyg är det som avgör värdet på en människa. Debatten om jämställdhet hade endast börjat ta sina första stapplande steg, det var inget känt begrepp på den tiden. Diskriminering var det sällan tal om heller. Ett nyp i häcken lite då och då eller en hand i skrevet det var liksom så det var, vi fick hela tiden lära oss att så var killar. Idag vet jag att det är helt fel eftersom jag dagligen träffar killar som inte alls är så och som respekterar människor oavsett könstidentitet.
Men då när jag var barn och tonåring så var tafsandet lika vanligt som idag, ”fula gubbar” hängde (ofta i bil) utanför stadens disko för att kolla på lättklädda ungdomar hela kvällen, att vi fick kommentarer om kroppen var vardagsmat och bara att leva med. Gav man tillbaka med samma mynt och grep en manlig idiot i skrevet eller nöp tillbaka i någons häck så fick man höra att man var ett jävla luder eller helt störd och troligen en militant feministflata. Att man bara lackade ur för att man ville ha sin kropp ifred var det ingen som tänkte på.

Det var så inåthelvete sämre för unga tjejer då! Vi fick lära oss att bara ta skit, svälja kränkningar och vara tysta. Vi fick lära oss att vi måste ändra på oss för att slippa bli kränkta eller trakasserade.

Skillnaden idag är att vi/ni kan anmäla trakasserier, samhället har börjat lyssna, juridiken har börjat utveckla lagar mot sextrakasserier som kan användas och fler sätter hårdare gränser kring sin egen integritet. Människor har börjat förstå att det här inte är ok, att människor inte ska behöva leva med kränkningar varje dag.

Media har börjat inse att reportage och rubriker om sextrakasserier lite varstans säljer mängder av tidningar. De skriver däremot väldigt lite om hur det kan förhindras, motverkas eller om organisationer som arbetar aktivt med att förändra samhällets syn på just sexuella trakasserier. De fullkomligen fradgar över alla skrämmande rubriker de kan hitta på istället för att satsa på det media har bäst makt att göra – informera och spegla samhällets alla sidor.

Vi ställer på tok för lite krav på media idag, vi bara sväljer varenda skitig stavelse de slår dank av istället för att läsa media som verkligen respekterar människor och utveckling, som verkligen jobbar för en förändring. Det finns bra media men de satsar på kvalitet inte kvantitet.

Jag säger inte att det är bra idag, jag säger enbart att det är något bättre för utvecklingen pågår, trakasserier viftas inte bort som ”du vet hur killar är” och samhället har börjat sätta ner foten. Men som all utveckling är det en rätt omskakande process tills den får genomslagskraft i hela samhället. Och den utveckling som pågår börjar i hemmet, hos barn och deras föräldrar. Genom att lära barn att visa respekt för sig själva och andra, genom att sätta gränser och genom att berätta för barn hur värdefulla de är bara i sig själva så kan vi fortsätta utvecklingen. Förhoppningsvis kan mina barnbarn och deras barn få växa upp i en värld där folk tycker vi hade sjukt konstigt beteende som tillät sexuella trakasserier enbart pga hur människor klädde sig, deras personlighet eller deras könsidentitet.