Vi som gråter i omklädningsrummen…

Idag har jag ett annorlunda inlägg, det här helt skrivet av min dotter som lackar ur på klädindustrin. Länk till inlägget på Facebook finns här Och med all rätt. Jag håller med henne i varenda stavelse och kan inte skriva det bättre.

Min dotter:

Ursäkta röran i bakgrunden då jag flyttar och ej hunnit städa klart.

Jag kommer säker få kritik för detta och folk kommer hitta massor av fel i detta MEN jag skriver för mig själv och många andra ungdomar/vuxna i min sist. Jag är inte smal, så är det med det, så när jag ska köpa jeans har jag alltid lite ångest över storlekarna, så hittade jag ett par jättesköna Jeans storlek 36 som till och med inte sitter slimmad dom är lite större men dom är sköna tycker jag. Jag hittade ett par byxor med storlek 42 ”normal waist” först tänkte jag dom är för stora då jag har 36 i ett par jeans. Men jag provade dom, dom var så små att jag knappt fick dom att gå upp över låren, jag började gråta, ”normal Waits” jag vet det är att dom inte är högmidjade men folk kan också tolka det som att 42 är en normal storlek.

Folk undrar varför dagens ungdomar aldrig kan se det vackra i sig eller gilla sin kropp för den delen? Ja asså om vi har såna här ENORMA storleksskillnader på kläder i allmänhet så förstör det folk, jag hatar att handla på H&M för där är M för litet för mig, medan jag kan ha S och XS på andra butiker etc. Jag tycker att alla klädföretag ska ha samma skala på kläder och storlekar, jag fattar varför folk mår dåligt, varför vissa svälter sig själva, för dom ser och tänker vad som står på lappen, vilken storlek dom har, om dom har L eller S eller M osv, dom tänker på det särskilt som har lågt självförtroende.

Jag lägger ut dom här bilderna i vetskap om att jag är inte smal, jag tycker inte bilder är smickrande för mig alls, men jag lägger ut dom för jag är inte ensam om att gråta i omklädningsrum, jag är inte ensam om att trycka ner mig själv, jag är inte ensam om att tycks att detta är absurt och sjukt, jag hoppas verkligen alla klädföretag börjar ta tag i detta för detta är anledningen till många ungdomar mår dåligt och tycker illa om sig själv, så jag hoppas jag når ut till dom som har problem med detta, jag vill att alla ska företag ska ändra sina klädstorlekar till något alla använder.

 

Klädindustrin tjänar pengar på våra barns psykiska ohälsa. På deras dåliga självkänsla och bristande självförtroende. Barn så unga som 7-10 år klagar på att de inte är smala nog, barn som bantar eller väljer kläder som inte visar deras armar eller ben. Barn som tror de tjocka för att de inte kan ha för små kläder? Barn som kan dra på sig XS från vuxenavdelningen och undrar hur det kan vara möjligt.

Det spelar ingen roll vad jag säger, min dotters känsla när hon provar kläder rår jag inte på. Något som gör mig både arg och ledsen. Vacker som en dag och mår ändå så dåligt, helt utan anledning.

Så vad kan vi vuxna göra? Vi bidrar nämligen till detta genom att fortsätta konsumera kläder från butiker som smular sönder våra barns självkänsla. Vi ställer inga krav förutom att det ska vara billigt.

Priset vi betalar för billiga kläder är ökad psykisk ohälsa, obefintlig självkänsla hos barn och ungdomar samt att ätstörningar ökar. Denna enorma kroppshets som finns idag förgör våra barn.

Är det så är våra barn och ungdomar ska må? Enligt mig är det helt åt helvete och det ska inte vara klädindustrin som styr eftersom de lever på oss konsumenter. Utan våra inköp är de ingenting. Tänk på det nästa gång du ska handla kläder, vem får ditt stöd? Klädindustrin som får ditt barn att gråta eller ditt barn?

När Pride paraden tystnat fortsätter kampen för hbtq-rättigheter

Idag är det åter parad, gatorna fylls av tusentals människor, glitter flödar, dunet fladdrar och huden blottas. Själ och hjärta blottas, för en del är det första steget ut i ett helt nytt liv. Ett riktigt liv som är självvalt.

Ändå kliver inte alla ut. Och varför måste människor fortfarande kliva ut ur garderoben, fläka ut sitt privatliv över fikabordet bland kanelbullar och bränt kaffe? Blotta sitt absolut innersta för att tysta skvallret vid kopieringsmaskinen och sätta punkt för släktingars blandade känslor när det vankas släktmiddag.

Måste det promeneras i tåg, svettas i läder vajas med regnbågsflaggor bara för att få sitt sexliv erkänt? Måste människor provocera offentligheten med all hud, bära fanor med stolta armar, gå i två timmar i skyhöga klackar och blödande tår?

Heterosamhället får lite hybris varje gång det vankas Pride parad. Några laddar för värsta partyt medan andra känner sig lite kränkta och undanskuffade. Måste det pratas så mycket om homoSEXualitet.

H-E-L-A  T-I-D-E-N.

Som om sexet vore allt. Det är ju inte ens olagligt att vara hbtq-person längre. I Sverige. Eller ”sjukt” som det ansågs vara av Socialstyrelsen, som har patent på vad som är sjukt och icke sjukt, fram till 1979. Så varför skriker människor fortfarande på barrikaderna efter 20 år av Pride? Efter mer än 50 år av kamp?

Hålla handen, offentliga kyssar och partnerskap. Jamen det är väl det? Leva vardagsliv, skaffa bostadsrätt eller måla staket, grilla i solen, veckohandla med stressnivån på överkokning. Vara lite gulligt paljetthomo som heterosamhället kan respektera. Gardell och Babsan. Vi är ju där nu.

Eller?

Som om hbtq-personer inte behöver förklara hur deras barn blivit till.
Egentligen.

Som om ingen frågar hur de har sex.
Egentligen.

Som om hbtq-personer inte får höra att de är ”onaturliga”. År 2017.

Som om hbtq-personer inte har som rutin till morgonkaffet att deleta hatmejl om att de är perversa pedofiler. Från människor som varken har koll på äpplen och päron men anser sig kunna uttala sig om människors persona.

Som om okända människor aldrig skulle tveka över att fråga vad en transperson har i skrevet egentligen men däremot aldrig skulle komma på tanken att fråga en kvinna om hennes ålder. Snopp eller snippa. Här ska kategoriseras.
Vad finns där? Egentligen?

Respekt finns det?

Som om barn och ungdomar inte går runt med ångest över att vara ”onaturliga” om de berättar hur de känner egentligen. Som om de inte kommer anses ”naturliga” om de ljuger och låtsas vara någon de inte är. 40 % av unga transpersoner har övervägt självmord, det är varannan ungdom. Varannan vilsen själ i livslabyrinten. Varannat barn som lever med tron att något är galet eftersom de inte kan berätta hur det känns.

Allt det här tjatet om naturligt och onaturligt. Att vara eller icke vara, man eller kvinna, ute eller inne. Måste allt vara antingen eller? Den eller det? Vad hände med en smaskig coctail i allsköns smaker? Varför kan människor bara få vara lite som de vill?

Egentligen borde jag väl inte bry mig för ingen frågar ju mig om min sexuella läggning. Det gör man inte med heteropersoner. Av respekt. Eller de frågar inte så länge jag är på långt avstånd från hbtq-världen. Från det community som många hanterar med en stor nypa skepsis. Världen skiftar läge när jag sätter foten i det lägret och höjer rösten för människor som majoritetssamhället klappar lite på axeln.

Är jag månde en av dessa människor och hur ska de hantera mig då? Kompassen får fnatt.

Jag har inte kämpat ett helt liv för att komma ut, för att kräva min plats som juridisk person eftersom jag identifierar mig som cis-person. Mitt juridiska och biologiska kön är i balans med min person. Därtill är jag hetero och blekvit. Jag föddes med rätten att finnas och jag föddes med rätten att inte bli ifrågasatt när jag köper kläder, sminkar mig, raggar män eller skaffar barn. Jag föddes med rätten att få tala, tycka och kräva min plats. Jag föddes med privilegiet att bli accepterad bara för att jag finns.

Varje dag kliver jag upp, äter frukost, går ut i samhället, gör mina ärenden, jobbar eller pluggar. På eftermiddagen eller kvällen går jag hem, pratar med mina döttrar, äter middag, kollar serier, tränar eller läser. Vi sover och vaknar till en ny dag. Ingen ifrågasätter mitt liv. Av respekt. För att jag tillhör det som kallas majoritetssamhället, det vita heterosamhället. Normen.

Det som gör mig engagerad är just det att jag har det privilegiet som så många människor kämpar för sitt liv att uppnå utan att ha bett om det. Människor kämpar ibland hela sina liv och ändå går de ur tiden utan ett enda erkännande. Utan en gnutta respekt. Det som engagerar mig är vetskapen om att jag under gymnasietiden inte visste var alla dessa hbtq-personer befann sig. Idag vet jag ju att de fanns men de var inte öppna under den tiden jag var omedveten.

Jag tänker inte säga att jag vet, att jag förstår eller att jag talar för hbtq-samhället. Det gör jag inte. Det kan jag inte.

Kunskap kan jag skaffa, inte vetskap. Det är skilda saker.

Men jag känner till ensamhet och utanförskap. Jag upplever sexism titt som tätt. Känslan av att bli förminskad, förnekad och tvingas uppleva skam för något som inte är det minsta onaturligt. Och jag vet att heterosamhället måste skärpa sig. Ge plats, bjuda in, lyssna, våga erkänna att vi inte vet allt vi borde veta.

I 10 länder är homosexualitet både icke accepterat och olagligt, i nästan alla länder leder misstanke, endast misstanke utan bevis, om homosexualitet till piskstraff, fängelse och/eller dödsstraff. Att endast hålla en älskad hand kan vara en sista handling i livet. En hand som möter en hand. Allt som krävs är en ynka misstanke. Inget mer. Den moderna häxjakten.

Så sent som förra veckan twittrade Trump att transpersoner förbjuds att inneha befattningar i den amerikanska militären. Han kallar det ”ett störningsmoment.” ”Onaturligt”. Att vilja leva sitt liv i harmoni med sig själv är inte naturligt?

Och det stör mig, verkligen, att människor kallas ”störningsmoment”. För att de är ärliga, visar mod och kräver respekt. För att de vill leva sitt liv på egna premisser precis som jag själv kan och får.

”Det har alltid varit så här” sägs det när man ifrågasätter normer. Kan vi inte ändra på det då? Och hur kan vi veta hur det egentligen alltid varit när det inte finns dokumenterat? Berättelserna om människor som historien inte lyfter på sina vingar. Alla dessa tysta människoliv som passerat utan att lämna ett enda spår efter sig. Vi vet inte att det alltid har varit så här bara att det är så historien berättas, det är så vi lärt oss att det ska vara. 

Varför ska vi bara hålla med?

Men nu snart stundar paraden. Nu ska huden blottas, modet samlas, stolthetens nackar ska sträckas upp mot molnen. Det ska sjungas ut med skimrande läppar under sotiga ögon. Eller en diskret hatt och en regnbågsvimpel i handen. Alla sätt att stå upp för sig själv och andra räknas.

Drygt 45 000 människor som går genom Stockholm för rätten att leva i frihet. Alla med många tusen människor i ryggen som ibland inte längre finns kvar, ibland sitter fängslade pga kärlek och ibland inte vågat kliva ut i solen. Alla är dock enade om att människor har rätt att få leva den vardag som jag bara fick helt gratis när jag gled ut i världen.

Det är vad Pride handlar om. Inte festen, inte glammet, inte sången eller dansen. Inte paraden. Egentligen. Pride handlar om den vanliga grå vardagen som så många förnekas uppleva på sina egna premisser. Med eller utan smink, med eller utan kjol, med ett självvalt pronomen, med ett självvalt namn. I sin rätt könsidentitet.

I sitt rätta liv. 

Pride handlar om att hylla, peppa och omfamna alla som kämpar varje dag för att få ta del av ett enkelt vardagsliv. Alla som som väntar på känslan att få berätta vem de egentligen är. Innerst inne. Som vill våga släppa garden och stå upp för rätten till sitt egna liv. Utan att behöva försvara sitt liv eller sina val. Slippa berätta om det som ingen har rätt att fråga om.  Det är Pride, varje dag i människors liv. Att få leva med respekt, i frihet.

Walk with Pride ❤️💛💚💙💜