Det enastående

Så är hon snart där, det är så nära så jag kan känna vingslagen från tiden. Dagar blir till veckor, månader och år. Min äldsta, den enastående, ska snart fylla 13 år och tonårstiden börjar där barndomen slutar. Så abrupt det känns, ett yxhack i min livslinje fast det tagit 13 år att nå hit. Stundom långa år, stundom korta. Fyllda av fantastisk glädje, bottenlös sorg och glödgad vrede men också en beundran större än något annat.

Hon dansar, sjunger, skapar, muttrar, skrattar, berättar, stampar i golvet av irritation, fnittrar hysteriskt, gråter bittert, längtar, saknar, lever hejdlöst. Vissa dagar lyfter taket för viljor drabbar samman andra dagar flyter allt stilla som vatten i en undanskymd bäck. Jag häpnar och dånar på samma gång. Ett telefonsamtal kan vara allt från ett rasande skällande till ett kvittrande lockande och det finns aldrig några som helst förvarningar om vad som ska komma. Övernattningar i parti och minut hit och dit, huset fullt vissa dagar av ettriga, fnittriga tonåringar och tyst nästa dag för de invaderar ett annat hem. Växlar mellan barnsligt lekfulla och allvarsamma tyngda. En fot på varje sida och så ska de vandra i några år innan de har båda fötterna på den vuxna sidan, men måtte min dotter aldrig bli mer vuxen än att hon kan vara barnslig.

Och jag vänder och vrider på det här med att vara förälder, bra och dåligt, principfast och flexibelt, hårt och fritt. Är jag bra eller dålig? Godtrogen eller tillitsfull? Ordentlig eller slarvig? Facit får man på sina barnbarn sägs det så jag får vänta länge på mitt svar. Med nöje! Och genom alla bråkiga dagar när jag förstått att galenskap börjar med obstinata barn och underbara dagar då tiden borde få stanna vet jag att jag är rätt bra. Inte för att jag alltid gör rätt eller säger rätt saker, jag är människa även jag och alltså full av fel. De får åtminstone lära sig att även vuxna gör fel, viktigt. Det som gör att jag är bra är att jag vet att min dotter är inte min, jag lånar henne från framtiden en stund. En del av sitt liv kommer hon bo under mitt tak och följa mina regler, hela mitt liv kommer hon bo i mitt hjärta och sätta sina regler för min kärlek. Jag kan inte beordra min dotter hur hon ska leva bara råda. Inte heller kan jag tvinga kvar henne hos mig utan jag måste se på när hon lyfter vingarna och flyger tillbaka till framtiden. Jag ska se henne lämna mig och glädjas.

Vara en bra förälder handlar inte om att prägla livet i sina barn, det handlar om att släppa fram livet till sina barn. Att veta när det är dags att släppa taget och se på när det osäkert testar sina vingar. Att förstå att jag inte alltid kommer vara allting men alltid kommer vara en del av kärnan. Hon är allting och jag är något som ingår, en beståndsdel i världsalltet kallat Min äldsta dotter. Jag kommer vara coach ett tag till under en turbulent tonårstid men mer och mer finna min plats som åskådare i hennes liv nu. Mitt syfte är inte lika markant som tidigare, det är mer diffust och mer efter hennes villkor. Tidigare en livsnödvändighet. Nu är det en bonus, en underbar ynnest att få närvara vid hennes fantastiska kliv in i tonåren.

Snart, bara 38 dagar kvar nu av barndomen. 28 juni väller tonåren in med dunder och brak, fast det sprakat rätt bra här i några år nu så 13-årsdagen en milstolpe av rang!

20130522-102806.jpg

Annonser

2 reaktioner på ”Det enastående

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s