Den goda mannen…

Jag var god man för många år sedan, åt min farfar. Han hade inte riktigt koll på läget då utan släppte in alla som såg trevliga ut i sitt hem även oss fast han inte visste vilka vi var. Frysen svämmade över av glass för tjejen som körde glassbilen var så söt och trevlig så han köpte och bjöd alla ungar när de dök upp på gården. Själv åt han inte glass. I stadiet innan den rätt totala förvirringen trodde han min bror var min sambo vilket ledde till stor förvirring under en del besök. Demens var domen och mot slutet minns han ingen av oss, åkte jag dit blev han arg och orolig för det var en okänd människa i hans rum. Det gillade han inte. 

Men jag skötte hans ekonomi och det tog tid. Som att hantera två hushåll och två liv samtidigt, det ena fullt av barn/villa/jobb och det andra av omsorg/medicin/förnödenheter. Inför flytten till ett boende skulle lägenheten ses över, alla papper kollas, avtal sägas upp och nya upprättas, all post genomsökas och allt kontrolleras. Dessutom arkiveras. Rensa i röran var bara förnamnet och sedan hålla hans ekonomiska liv flytande. Vid sidan av min egen ekonomi och mitt egna liv skulle jag även balansera hans. Bedöma inköp och se till att betalningar fungerade. Se till att hans liv fortfarande hade ett värde och han inte saknade något, fast han själv inte kunde berätta vad han ville ha.

Kanske är det svårare att vara god man när man är strax innan 30 och har barn än att vara 48 och bo på Lidingö. Ägna dagarna åt 60 klienter måste innebära att han själv inte har så mycket till liv, eller inte har så mycket tid över till sitt eget liv. Den tid han har borde fyllas av samtal, brev, bankbesök, dokumentering och sammanställningar. Allt ska vara på plats för att varje år bedömas och godkännas.

Bara att hantera mitt eget liv upptar all min tid idag, var jag skulle stoppa in 60 människors varierande behov har jag ingen aning om. Det är i mina ögon omöjligt. Finns det dessutom en sjukdomsbild och god mannaskapet gäller allt inte bara ekonomi så är det fullständigt orimligt med 60 klienter. Eller mer korrekt: 60 människor, 60 liv.

Tänk er själva, räkna ut hur mycket tid ni lägger på administration i era liv. Räkningar att betala, kläder att köpa, boende att se över, medicin hämtas, planering inför kommande dagar.  Och sedan tar ni allt det x 60. Det blir en hel del tid… Därefter har vi ju våra egna praktiska bestyr som tvätt, städning, matlagning och fritid.

God man innebär uppenbarligen inte att vara omsorgsfull i en del fall, många tar på sig att vara god man för att bevaka sitt arv. Jag har fått höra många berättelser om släktingar som vägrar klädinköp, medicin, utflykter etc för det är för dyrt. I fall där pengar verkligen inte saknas men det knaprar ju på arvet. Släktingar som mest bara räknar dagar till begravningen inte ombesörjer sina släktingars välmående. Finns det någon kontroll av hur en god man hanterar sin klients psykiska/sociala hälsa? Inte direkt. Den ekonomiska biten synas under lupp men ingen kollar hur människan mår så länge pengarna mår bra… Jag önskar det genomfördes mer utomstående granskningar av de gode män som finns och deras verkliga drivkraft. Det ska inte vara så här lätt att utnyttja andra människor, att sko sig på andras oförmåga att ta hand om saker vi tar för givet. Var är människovärdet i det? Är det bara förvaltning eller omsorg som är grunden till att vara god man?

20130814-081122.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s