Så skriker hon igen…

För några timmar sedan åkte hon sprallig iväg med vänner till O’Learys. Nu är hon hemma. Det är sängdags och hon bara vrålar. Hon får aldrig göra nåt! Marscherar rasande in på sitt rum. Smäller igen dörren och vrålar åt sin syster. Det är mitt fel! Allt är mitt fel!

Jag bad henne göra sig klar för att sova. Alla morgnar har hon varit supertrött och superseg. Alla kvällar gör hon allt för att inte gå och lägga sig så det blir sent. Borde bli arg tror jag. Upprörd. Domdera och kräva att hon lägger sig direkt. Men någonstans inom mig orkar jag inte. Det spelar ingen roll. Efter timmar av bråk kommer jag vara astrött och ledsen medan hon inte kommer i säng i tid ändå.

Går in i duschen. Stänger av och tänker på allt som jag ska hantera. Som jag har hanterat till mestadels själv i 7 år. Snart 8 år and counting. ”Du behöver en man som tar hand om saker” brukar en gladlynt kvinna på jobbet säga för hennes man sköter det mesta. Själv hävdar jag att det är så här pga just män. För att jag föll för humor för många år sedan innan han blev en annan mycket knepig person. Tills han rätade ut sig och idag är en hyfsad sambo åt en annan kvinna. Och nej, det är inte saknad utan konstaterande och bra. Det är en harmonisk känsla att veta att man är klar med en del saker. Han är pappa och de älskar honom. Så som det ska vara. De andra som jag mötte under åren har inte åkt samma linje om man säger så. Tillit är något som behöver resettas många gånger om. Men abonnemanget fryser ändå. Lösningen sitter inte i en man. Lösningen sitter tålamod, vardagslösningar och planering.

En del säger jag fixar allt och säger sig vara imponerade. Och jag håller inte med. Ibland imponerar jag på mig själv men jag vet också vänner som har tusenfalt mer för sina händer än jag. De imponerar på mig genom att balansera kroppar som inte klarar besiktningen, barn med kombinationer fler än ord kan beskriva eller otur som får mig att göra korstecken. Nä, jag gör inget mer speciellt än att leva och jag har gett mig fanken på att jag ska leva och njuta. Vi är 3 och det är magiskt. Heligt och perfekt. Tänker inte krypa ihop med armarna kring mina knän och ge upp för att det inte blir avtryck av en fjärde häck i soffan. Den är för övrigt helt fullpackad av häckar ibland när vänner i alla åldrar kommer förbi.

Så jag duschar. Hon skriker. Hennes syster fräser. Blundar. Varmt vatten sköljer över mig och jag funderar på om jag ska annonsera om bokhyllan jag önskar köpa till köket för att fylla med kokböcker och vin. Ska nog göra det. När jag lämnar duschen är det tyst sånär som på TVn. Fred råder. Studerar mina målade naglar. Ska nog köpa en diskmaskin bara för att jag är så förbannat jävla less på att diska. Och beställa mat på nätet. Men bråka med en obstinat 8-åring tänker jag inte göra. Inte ikväll. Hon får gå och lägga sig när hon känner för det då. Eftersom hon tycker det är ok. Hon är ju inte trött.

Imorgon stiger jag upp kl 5.30
Får se vem som är trött då. Men ikväll tänker jag blogga. Planera mitt kök. Spela lite Wordfeud och se Grey’s Anatomy. För jag orkar inte bråka ikväll. Inte igen. Livet kommer rulla på ändå. Imorgon kommer hon vara astrött och skrika åt mig igen för något som inte är mitt fel. Och visst borde jag sätta ner foten och kräva att hon slutar. Eller så kan jag bara ge helt fan i att köpa lördagsgodis till helgen eftersom hon inte slutade skrika….. Tror jag gör så istället för ikväll är mamma trött som fan.

Annonser

2 reaktioner på ”Så skriker hon igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s