När minnen skapas…

Mörkret är på väg att skingras utomhus, det är vardagsmorgon. Mörk och snöfattig novembermorgon. En trött tjej stapplar ur sovrummet. Sveper in henne i en kram och hon glider vant in, sjunker in i min famn med huvudet under min haka. Snart 9 år stor men själen är ännu ung på jorden. Doften påminner om alla morgnar som gått under alla år. Påminner om alla morgnar som gått med hennes syster på dryga 13 år. Tusentals kramar och tusentals morgnar. Tusentals minnen som både fastnat och lika många som fallit i glömska. Livet…

Genom att ta sig tid, njuta av ögonblick som dyker upp och befinna sig i nuet skapas fler minnen. Hållbara minnen. Några minuter extra i en omfamning, stanna upp och lyssna på en historia du egentligen hört flera gånger, passera tiden med läggdags bara för att ingen riktigt vill gå och lägga sig. Livet är inte exakt eller fyrkantigt, det följer inte klockan och bryr sig inte om när det passar sig eller inte. Så när ögonblicken kommer gäller det att stanna upp, njuta och låta tiden stanna en stund. I långa loppet kommer just de extra minuter vara de viktigaste och dyrbaraste.

Det är inte alla sömnlösa nätter jag minns bäst, alla timmar jag satt med en skrikande dotter som vägrade sova, vägrade klä på sig eller av sig, vägrade äta, vägrade gå hem eller dit. Inte heller alla kvällar när jag gick mellan deras rum när de var små för att natta båda samtidigt. En vägra lägga sig och den andra ville ha vatten/läsa lite/gå på toa/ha en sak/berätta en sak/fråga en sak/vatten/gå på toa/berätta en sak/inte ha den kudden/för varmt/för kallt/det är någon utanför fönstret/kan inte sova. Alla gånger jag var så trött så det snurrade i skallen och inte en tanke var klar och korrekt känns avlägsna nu. Alla tårar som torkats och knytten som tröstats.

Det jag minns är den gången M somnade för hon var så arg så hon skrek av ilska och så vart det tvär tyst. En annan gång när hon var äldre var hon rasande och vägrade lägga sig så hon satt i sängen och fick sitta så. Hon somnade sidledes halvt lutande mot kudden av ren tjurighet så jag lade henne ner. C brukade somna bakom en bok, ofta mitt i en rörelse och har somnat mitt i leken när hon gick med en dockvagn. Hon hade som vana att sova på golvet eller stiga upp och lägga sig på golvet under natten. Dit fick man gå med mjuka fötter och hasa in, annars klev man på henne….

Det jag minns är den gången M gick ut i pyjamas, stövlar och ryggsäck mitt i vintern för att åka till dagis. Och vi upptäckte henne enbart för att spåren i snön ledde mot bilen och förbi. Dörren hade stängts och tystnaden visade att nåt var fel. Lika tyst stod hon bredvid sin bildörr med nappen i mun. I minusgrader. På väg till sitt älskade dagis. Eller den gången hon skulle träna på att äta själv och snärta iväg potatismos i sin pappas armhåla för han hade lagt sig på kökssoffan som då fanns. Då dog jag lite av skratt och det är fortfarande kul. M som inte fick plats i soffan hos mig när jag väntade C för magen, hon surade länge då. M som vaknade kl 4 en vinternatt och sa att hon var pigg nu och inte ville sova mer. Hon skulle se TV. I vardagsrummet var det mörkt och alla hus var mörka. Alla sov även TVn sa jag som också var svart. M titta på mig, på TVn, på våra grannar. Så vände hon och lade sig igen, somnade direkt. Tur världen sov….

Jag minns den gången jag och M vaknade en natt av ett pärlande skratt från C. Hon skrattade i sömnen, Detta underbara ljud. Så jag och M låg i varsin del av rummet och skrattade vi med. Mitt i natten, en mörk vinter vardag. Den gången M skulle sova hos en vän, andra kvällen på rad men ringde och ville sova hemma. För att hon saknade mig. Tonåring men ung i själen.
När  M gick på dagis och C var liten. Overall liten och lätt placerad lite här och där så lade jag henne på golvet medan jag pratade med M och kollade hennes saker. C var omringad av dagisbarn och sa inte ett pip. Låg som en docka med armar och ben åt varsitt håll fast huvudet var lite rörligt. Hon kunde väl vifta på nån vante kanske. Så vi fixade klart. Hämtade skor och kollade galonisar och när vi ska gå har jag en bestämd känsla av att jag glömt nåt. Tittar på sakerna. På M. In mot kapprummet och ser klungan med barn. Ser C. Jag hade glömt C! Hon låg tyst och nöjd på golvet med otaliga ansikten som log och fnissade åt henne. Petade på hennes vantar och pratade. Såg inte det minsta missnöjd ut när jag lyfte upp henne.

Minnen skapas när vi minst anar det men ofta behöver det som bäst. Mitt i morgonbestyren, frukostdukning och en titt på klockan när tåget ska gå så smyger huvudet in under hakan, kroppen slappnar av och vi sitter på köksgolvet. Stannar tiden och blundar. Morgonen är ännu ung och det går fler tåg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s