”Hej, det är från polisen.”

Den meningen stannar effektivt upp all hjärnaktivitet när ens 13-åring är någonstans i fredagsmörkret mellan 2 ytterdörrar… Och jag hade aldrig anat hur mycket man inte tänker och tänker precis just då när man hör orden. Tiden är segare än tjära och hjärnan kämpar med att dra tillbaka tiden till stunden innan fingret drogs över displayen, innan jag läste ”Inget uppringnings-id” på displayen och valde att svara. Det ögonblicket var naivt och det var sekunden innan allt, sekunden efter anar jag känns ungefär som ramla ner i en isvak….

Som tur var handlade det inte om min dotter, inte helt direkt. Det handlade om en anmäld misshandel som en person bevittnat och anmält till polisen, larmcentralen hade fått mitt nummer. Jag hade inte ringt, men när jag lade på fick jag känslan av att min dotter var inblandad ändå. Nere på gatan ser jag hennes vänner, en springer mot vårt hus och den tjejen springer bara i yttersta nödfall (i regn eller om någon tagit mobilen….) och min dotter har ringt polisen. Hon är kvar där hon såg misshandeln så vännen beordras ta sig tillbaka och jag lämnar lägenheten sekunderna efteråt.

De har sett en kille trycka upp sin flickvän mot en vägg under ett bråk. Polisen talar med båda när vi kommer dit. Ett bråk pga svartsjuka som nu är uppklarat med ledsna parter….ännu en siffra i statistiken som väntar på sin upprepning. Har det en gång uppstått våld i ett förhållande så återkommer det, garanterat. Ledde ju till en diskussion om att den partner som slår den lämnar man på stående fot sedan går man aldrig tillbaka. Någonsin.

Men hon är modig, det ger jag henne. Hon agerar alltid och hon står kvar där många andra blundar, det är en egenskap jag beundrar, delar och fruktar. Jag minns saker jag själv sett och vittnat om, det ger mig en aning om vad hon kanske kommer att se. Insikten om att livet inte alltid är vackert, ibland är det fruktansvärt fult och smärtsamt. Att omfamna livet innebär inte att bara leva i det vackra utan se det vackra i det fula och lyfta upp det till ytan, uppskatta det viktiga och lära sig leva med det jobbiga.

Tre frusna tjejer går med mig tillbaka, ser nu på film i soffan och världen förefaller som vanligt. Jag återkommer till ögonblicket när jag lyfter mobilen, ser displayen, vet att min dotter är ute, svarar och hör en kvinna säga ”Hej, det är från polisen.” Just det kommer jag aldrig glömma…

Annonser

En reaktion på ””Hej, det är från polisen.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s