Barnen ingen ville ha…

Jag följer också den högst intressanta följetongen i Malmö med mannen som blev pappa till tvillingar genom insemination utomlands. Han som säger han bara samtyckt till ett barn inte två, att kvinnan mot hans vilja satte in två ägg och nu fått tvillingar mot hans vilja. Och jag läste också de högst intressanta argumenten: ”de skulle använda sig av ett embryo, både på grund av hälsoriskerna för modern vid en tvillinggraviditet och att han inte ville utsätta sig för den extra arbetsinsats som det skulle innebära att bli förälder till två barn”. De har enligt utsago försökt länge att få barn, att ansöka om insemination brukar inte heller vara så enkelt fast de valde att åka utomlands. Känns lite som ångertiden gått ut…. En vän till mig önskade att hon skulle få tvillingar för då skulle hon liksom vara klar, två barn. Check på den och vidare till nästa punkt. Hennes man var väl inte helt övertygad och väldigt nöjd med ett barn i taget men det hängde väl mer på att de skulle varit tvungen att köpa en annan bil än arbetsbördan i sig…

Jag finner också en kommentar nedan intressant att ”Men om han skiljer sig från kvinnan så får han ju ett barn, då behöver han inte ta hand om 2. Dom delar helt enkelt upp föräldrarollen.” Den tog nog dagens pris, man skiljer sig inte från barnen utan partnern. Hur delar man upp 1 barn då? Vem tar benen?

Och den naturliga frågan är ju hur många barn som verkligen är planerade, både till antal och nedkomst. Jag är planerad, enligt min mamma. Brorsan med antar jag för han är ju född inom äktenskap, jag utanför och döptes under bröllopet. Mina barns pappa är spiralbarn och därmed inte önskvärd alls utan snarare en envis jävel som inte följde planen att inte bli till. Han är dessutom född i fel kön eftersom han enligt sin pappa skulle hetat Petra. Det blev ingen Petra….han döptes istället efter en elektriker på sin pappas jobb…  Min bästa vän är född helt oplanerat och oväntat då hennes mamma var 45 och trodde det var klimakteriet inte ett barn. Ett flertal andra vänner är resultatet av midsommar och säga vad man vill om den planeringen men den är åtminstone kreativ. Och smått blöt.

Semesterbarn, älgjaktsbarn, hoppsan barn, kondombarn, kärt barn har många namn. Så även oväntade barn. Många av mina vänner som har barn blev föräldrar mer av lust och slump än väl genomtänkt planering. De älskar sina barn idag men då upplevde de mest panik och flykt. Jag själv hade inte ens bestämt mig för barn eller inte, men det blev barn.

Pappan i Malmö vill ju avsäga sig faderskapet för han inte var med i själva ”tillverkningen”, högst intressant eftersom han är gift med mamman och de försökte få barn. Vad hade hänt om de fått tvillingar på naturlig väg? Vilket barn ska man välja bort förresten om man bara vill ha ett? Ole, dole, doff? De är de oväntade barnen som vänder upp och ner på livet, på gott och ont. I vissa fall tvingar de människor att ta sig i kragen och växa upp, i andra fall får de människor att visa sin sämsta sida för de försvinner spårlöst ur barnens liv.

”Han sa bara ja till ett barn”. Jag har hört många säga nej till något barn alls och vissa ändrar sig och skaffar barn eller bara halkar dit och blir föräldrar. Andra låter bli men tar ansvaret att skydda sig också. Och innan vi hade ultraljud så visste ingen hur många barn som verkligen skulle komma. Det är rysk roulette! När det inte kom ut fler barn så visste man, innan var det spekulationer.

Hela diskussionen känns sned eller som man bäddar får man ligga som det så fint heter. Man borde få avsäga sig föräldrar istället för vissa håller uppenbarligen inte måttet. Det borde granskas mer, måste barn som verkligen överges eller negligeras av sina föräldrar verkligen behålla sina föräldrar? Kan de inte bara sägas upp och fråntas sin roll? ”Tyvärr, du har inte skött din uppgift. Du är entledigad.” Sätta ut en platsannons om en ny förälder som kan göra ett bättre jobb? Mycket intressantare fråga.

Biologisk förälder eller inte, har man tagit på sig ansvaret så är det ansvar som gäller. Detsamma vid adoption, det borde inte gå att häva en adoption för att man ändrar sig. Låter ju helt galet. Nog för att man själv ibland funderar på att lägga ut barnen på blocket när det är som överjävliga men det är ju inte mer blodigt allvar än att de anser jag borde gå upp i rök ibland när jag är jordens dummaste mamma. Vi älskar ju varann ändå, trots allt.

Och jag vill fortfarande veta hur man delar på ett barn vid en skilsmässa eftersom det tydligen är så man delar föräldraskap, halva barnen… Så vem tar benen?

Annonser

En reaktion på ”Barnen ingen ville ha…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s