Det bor ett parallellt universum i mitt hem…

Dörren öppnas, hon kliver ut, ser sig omkring lika otydbar som alltid, lämnar ett ljud i tomrummet bakom sig som jag tolkar som ”Godmorgon” bara utan smileys och hjärtliga utrop. Möjligen sjunker hon ner i soffan med livet i handen annars återvänder hon till sitt rum och stänger dörren. För en utomstående ser det ut som en tonåring klev upp och passerade, invigda vet att det var synen av ett ständigt inbördeskrig. Strategi utan logik, önskningar utan bakgrund och längtan med så enorma krav att leverantören går på knäna redan innan ordern skickats. Reträtt existerar inte och ingen fred finns i sikte bara evigt anfall och möjligt eld upphör. Trots att jag själv levt i samma universum kan jag ibland inte förstå vad som pågår därinne, mitt i det brinnande krig jag själv har bitterljuva minnen av. Det finns ingen manual som håller.

Så kommer hon ibland och ställer sig framför mig efter alla kärleksfulla morranden, smekande fräsningar och ömsinta blickar som kan få en kaktus att fälla taggarna av ren skräck. Med en naken önskan om att det borde vara över nu, att det var lättare att vara barn och måste vara trevligare att vara vuxen. ”Jag vill ha en kram” säger munnen som nyss fräst åt en okänd oförrätt ingen känt till. Så liten men så stor faller hon i min famn, undrar varför hon gör som hon gör, känner som hon gör. Det finns inga direkta svar på hennes frågor bara gissningar och möjliga orsaker. Men mitt facit är inte hennes facit eftersom hon inte skrivit det klart än.

Hon doftar som mitt barn men i hennes blick ser jag en kvinna slåss för att nå ut, frenetiskt bygger hon en värld av material hon nyss lärt känna. Därinne kan jag spegla mig och jag förundras över hur jag blev som jag blev med tanke på var det började, känslan ger mig hopp om liv. Inbördeskriget återvänder från en tillfällig vapenvila och språket återgår till ömma bekräftelser av ”du fattar ju ingenting” eller ”men åh, kan du bara låta mig va?!” I kaosets kärna finns en trygg känsla av att jag upplevt det förut fast från andra sidan. Därför vet jag också att ett morrande och en dörr som smäller igen mitt i en mening inte alltid är en förolämpning utan kan vara medhåll utan erkännande. Universum fortsätter snurra runt sin axel tills axeln hoppar ur led igen…

Annonser

En reaktion på ”Det bor ett parallellt universum i mitt hem…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s