När drömmen om barn tar slut…

Flertalet av gamla skolkamrater skaffar barn, vänner och bekanta basunerar ut tillökning, hela huset jag jobbar i vimlar av gravidmagar och sen är det ju vår. Då ploppar de upp ur marken som tussilago lite här och där. Första, andra, tredje och så vidare. Väntas, föds och älskas lite kors och tvärs. Utom här i mitt liv.

”Vänta bara tills du träffar den rätta, då kommer det”, ”Tänk om han inte har barn då?” Nu har ju inget av det där hänt men precis det har jag hört så länge att jag numera endast känner det som en vindpust stryker örsnibben. En mygga som inte lämnar mig ifred.  Nu har orden förlorat sin betydelse. Drömmen om barn tog slut. Omgivningens dröm, inte min, samhällets dröm. Hos mig slog den aldrig fäste fast många försökte få den att gro. Att jag redan har två barn, snart tonåringar båda två har få lyssnat på. Man ska vilja fler.

I bilen på väg mot Danderyd hade jag precis fått reda på att ännu en vän väntade barn igen, det kändes konstigt att sitta där på väg mot ett avslut av det som påbörjades i en annan del av Sverige. Ungefär vid samma fysiska punkt fast på olika kvinnor. Naveln är där allt börjar och slutar. Gynekologen ritade en grön trekant på min mage, vid början och slutet efter att jag bekräftat att permanent innebär att det inte går att ändra sig. Hur länge skulle jag ha en grön trekant på magen? Det enda skrämmande där var en nål i armleden och narkosen som väntade, förlusten av kontroll som nedsövning ger. Få saker är skrämmande om man en gång förlorat det mesta och rest sig upp från marken för att börja om igen. De är några av de få sakerna.

Att jag skulle skaffa barn alls var inte solklart, alla kvinnor vill inte ha barn. Kanske var jag en sån kvinna, kanske ville jag inte lägga mer än mitt halva liv på barn, det visste jag inte helt säkert förrän jag valde att skaffa barn. Har aldrig ångrat mig att jag skaffade barn möjligen tidpunkten som definitivt kunde varit bättre. Ung och rätt obildad är inte en perfekt förutsättning. Men det blev så och de är underbara, mitt liv skulle varit mycket fattigt utan mina vilda brudar och livet blir ju inte alltid som man tänkt sig. Ofta är det precis det som är poängen, det oplanerade.

Två glada kvinnor ger mig privat skjuts in i en vit sal med leende kvinnor, de talar glatt och min minnesbild är smått diffus. Det sista jag minns är den underliga känslan av hur långsamt allt rör sig när jag flyttar blicken, lampan i taket flyter ihop med taket och hjärnan skickar ut tveksamma signaler om att jag borde känna mig extremt obekväm just nu eftersom narkosen börjar verka. Det jag fruktar mest, kontrollen försvinner och kroppen samtalar inte längre med hjärnan som för övrigt inte förstår vad den säger. Jag minns dock absolut att jag borde känna något väldigt specifikt som jag inte känner alls innan jag vaknar upp och känner alldeles för mycket.

Jag har svimmat av blodprov, haft yrsel av att vänta barn, halsbränna i månader, ökat i vikt så jag ville kliva ur mig själv och tillbaka i mitt vanliga jag, upplevt smärta jag inte trodde fanns, genomlevt förlust som borde varit dödlig och fått med mig 2 unika döttrar på vägen. Tills en laparoskopi ändrade möjligheten att göra om allt det där. Satte punkt för det och det utan tvekan. Lycka är en underbar känsla av frihet.

Hela kroppen värkte vid minsta rörelse, men helst suktade den efter sömn. Samtal pågick någonstans, ibland talade de om mig, ibland om någon annan. I mitt mörka, stundom tysta vakuum fanns bara en önskan om sömn. En oändlig önskan om sömn tills den ersattes av en vansinnig törst. De talade till mig för jag skulle vakna, högst onödigt att vakna eftersom sömnen är var mycket skönare. Tyvärr höll min utsvultna mage med och protesterade vilt mot att sova mer. Och den inre striden har bara en vinnare som alltid. Mackor och te var sagolikt när man inte ätit på ett halvt dygn. Smärtan lindrades av vita piller och rörelse började kännas möjlig. Strängt begränsad rörelse.

Mitt inre undrar hur det känns men inget är ändrat förutom känslan av lättnad över att den biten är över och återhämtningen har börjat. Beslutet hit var både övervägt, väl grundat sedan några år tillbaka och tveklöst. I bilen på väg hem är det bara trötthet och sinnesro som fyller mig. Vilken musik som spelades minns jag inte bara känslan av frid. Den var total och den påtvingade drömmen om fler barn som andra hade faller av mig som vissna blomblad. Resan mot nästa del i livet är påbörjad och jag ser fram emot att se vad framtiden har med sig, barn har jag klarat av så nu vill jag se vad mer som finns att upptäcka. Under färden hem minns jag mina vänner som väntar barn och jag funderar under några klara ögonblick över det intressanta med att jag valde motsatsen återigen. Början och slutet i olika världar, hur oväntat det kan bli. Oväntat bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s