Hjärnan säger nej, nej, inte min dotter…

Hon säckar liksom ihop efter att frenetiskt ha hoppat hopprep ute på gården, blir trött och röd i ansiktet. Har aldrig sett henne sådan. Så hör jag pipljudet. Det där utdragna, ansträngda pipljudet från lungorna. Hjärnan slår bakut och sjunger lalalalalala därinne medan förnuftet jobbar för högtryck. Ute står våren i full blom med lövsprickning, gräs som knakande sträcker sig mot solen och blomknoppar poppar sprider sig snabbare än vattkoppor. Och jag vet, hon har astma och hon är allergisk.

Trots detta så förnekar jag det tills läkaren bekräftar att visst är det så. Efter ett pricktest med en vettskrämd dotter som först efter 3-4 snittet i armen förstår att tanten faktiskt skär i hennes hud. Hon är lika snabb som min dotter är långsam att inse att vi ljög när vi sa att det inte kommer vara så farligt. När hon väl skrikande säger nej är sköterskan klar och M vrålar ilsket medan vi får hålla i hennes arm för att bli klara. I just de ögonblicket känner ingen av oss som världens bästa föräldrar fast det är för hennes bästa. Vi måste veta vad hon inte tål. Som tur är behöver hon ett lindrigt pricktest, för tex matallergi är det mer än dubbelt så många snitt och ofta måste det göras om. M blänger argt och det kostade en del mutor för att lindra den sjudande ilskan. Motvilligt håller hon med om att hon skulle vägrat om hon vetat om vad ett pricktest inneburit.

Då var hon 5 år och allergin mot trädpollen fick sin början liksom astman som poppar upp vid varje pollensäsong. Tack och lov endast ansträngningsastma så det är sällan hon får besvär. Men de gånger det kommer gråter själen. Hon var nog lika arg som jag från början och idag är hon mer arg än jag för hon hatar sin allergi. Hatar våren som jag älskar. Idag är en sådan dag när hon ser hemskt ut. Näsan och ögonen är ilsket röda, hon har däckat i soffan efter astma medicinen för i helgen exploderade våren igen.

Jag avskyr fortfarande ljudet från hennes lungor när luftrören snörs ihop, varningssignalerna om att luften kan ta slut. Det spelar ingen roll att jag vet att hennes astma är lindrig, det gör ont i mig att se henne må dåligt. Vi har vänner med mycket värre astma och de har all min sympati. Så jag vägrar låta hennes astma stå i vägen fast hon själv beklagat sig ibland när det inte är pollensäsong, att det varit jobbigt. Jag vet att det kunde varit mycket värre. Det kunde inneburit daglig medicinering i långa stunder varje morgon och kväll eller behov av Bricanyl varje dag. Hennes är kopplat till säsong och kraftig ansträngning, den går att hålla i schack.

Ett år vägrade hon ta medicin, det året hon förnekade att hon var allergisk för hon ville inte vara det, vilket ledde till en fruktansvärd vår. Hon mådde för jäkligt och såg ännu värre ut. Till slut fick hon ge sig efter ett läkarbesök där läkaren sa exakt samma sak som jag vilket gjorde henne både arg och uppgiven. Ett annat år var hon trotsig och gick omkring med en kvist hägg som hon drog under näsan för hon ville det. Spelade ingen roll vad jag sa, ju argare jag blev desto mer hägg luktade hon på. Dagen efter ringde skolsyster och berättade att M hade haft ett kraftigare anfall av astma och låg på hennes soffa så jag berättade om häggkvisten och en bister skolsyster tog ett samtal med en butter M som än en gång fick inse nederlag. Allergin var där för att stanna, åtminstone just nu.

Kanske växer det bort och kanske blir det lättare med åren. Just nu råder fred vad gäller medicin och astma, hon har accepterat hur det är fast hon ilsket hatar våren och alla lövsprickningar. Det är ok att vara arg bara hon tar sin medicin. Men idag var en dålig dag och imorgon nytt läkarbesök, hennes astma dyker upp så sällan så medicinen går ut trots att jag kollar med jämna mellanrum. Den här gången kollade jag allt men verkar ha läst fel på Pulmicorten. Bannar mig själv men vi löser det imorgon bitti och mer rådgivning om dosering.

Att se sitt barn må dåligt är det värsta som finns, att veta att ingen lindring finns är obeskrivligt. Just nu när det är som värst så kan det bara lindras måttligt men det kommer vara så här hela våren och insikten gör ont. Jag själv har varken astma eller allergi så jag får vara extra lyhörd, läsa pollenkoll, fråga vänner med allergi för att kunna vara något sånär uppdaterad. Det är inte lätt när man saknar antennerna som berättar hur och när. Jag vet ju bara varför.

IMG_0587

Annonser

3 reaktioner på ”Hjärnan säger nej, nej, inte min dotter…

  1. Det finns hopp! Jag ”fick” min pollenallergi (är allergisk mot alla typer av pollen – jag kan inte ens namnet på dem men det är björk och gråbo och det ena med det femte) när jag var 4 år, det blev totalkatastrof och jag åkte in akut, minns inget pga. tuppade typ av? Sen hade jag det ganska jobbigt med allergin under skolåren, näsan var som en kran, blev lätt svälld och röd i ögonen och fick också typ ansträngningsastma men bara under ”säsongen”… När jag var några år in på 20 började allergin dock klinga av något och nu har jag (*peppar peppar*) inga direkta besvär om jag tar medicin (annat än snuva – dock inte på långa vägar så snorig som jag var förr) och låter bli att vara ute just när folk klipper gräset och/eller typ härsar hö 🙂

    Gilla

    1. Tack, jag ska berätta det för henne imorgon:) Det är alltid underbart att veta att man inte är ensam, speciellt för henne för hon känner sig som ett störande moment i skolan fast hon tyckte det var lite ok idag när deras vikarie för vikarien (bara det är ju sjukt roligt!) var allergisk och såg lika hemsk ut. Samhörighet är väldigt viktigt:) Tack igen!

      Gilla

      1. Det där med ”störande moment” känner jag igen… Jag sprang in och ut mellan klassrummet och toaletten för att snyta mig varje vår och när det inte var möjligt (under typ genomgångar och dyl) satt jag istället och glodde upp mot taket för att inte, och det här kan låta äckligt, ha snoret rinnandes ner i bänken! Kändes såå fräscht :b Nä, skämt åsido var det mycket näsrinn och monsterröda ögon för mig typ hela våren och somrarna igenom ett tag… Och det trots medicinering med tabletter, nässpray och ögondroppar! Men nu är läget som sagt lite mer under kontroll och det funkar helt okej med medicin 🙂 Håller tummarna att det blir för M som för mig, att allergin, om än inte växer bort helt, så åtminstone blir lite lindrigare när hon blir äldre!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s