Jag önskar ibland jag fick falla…

…bakåt, neråt, inåt. Krascha ihop och inte behöva fixa allt själv, krypa ihop i soffan och få en kopp te inte brygga den själv. Bara ibland tycker jag det oväntade Hollywood ögonblicket borde hända mig istället. Det när servitrisen får tusentals kronor i dricks, den utblottade vinner på kasinot och den nya killen på jobbet inte bara är toksnygg utan även singel. Omväxling, lite guldkant jag inte fixat själv utan får till skänks bara för att. Folk pratar ju om den så alltså finns den eller så är det som med spöken, många pratar om det men få har sett ett. Det är nog mer troligt att jag kommer se ett spöke.

På tåget igår efter samtalet från skolan funderade jag på det när musten gick ur mig eftersom M kände sig något bättre och jag var på väg hem igen. Allt det här fixandet och kontrollen av universum. Om vi måste åka in akut så behöver jag inte bara fixa bil utan även hitta till Astrid Lindgrens. ”Det är lätt och det fixar du” var ju peppande och det vet jag. Det är inte det att jag tror jag inte kommer hitta utan det att jag alltid måste trixa till allt och ha koll på allt. Jouren tar aldrig slut oavsett om jag är ledig, jobbar, sover, har semester eller nåt annat. När jag själv opererades så fick jag fixa en stor del själv ändå för det är ju liksom så när man bor tre i ett hem och två är barn. De gör saker men huvudansvaret är mitt och har alltid varit mitt. Jag är fortfarande förvånad över att jag faktiskt fick skjuts dit och hem, ett halvt under…

Så igår hem, handla, fixa, jobba och vara lyhörd. Glömde hälften jag skulle handla och kände inte för att gå ut i sandstormen igen så det tar jag idag. M vill jag inte be eftersom hon är ute minimalt mycket under pollensäsong och C är för liten. Vi gör massor ihop och oftast hjälper de till men piloten är jag på flygbolaget Erikas upp-och-ner-vända liv. Och ibland, bara ibland tycker jag det borde finnas en autopilot jag kan koppla in för min egen del. Det borde finnas en support för mig så jag slipper vara så himla duktig jämnt, så jag slipper se till att världen är i balans och pelarna håller himlen på plats varje dag. Men det är ju så, om jag struntar i det så faller världen.

Klagande? Nä, jag tänker inte beklaga mig för mitt liv är självvalt. Och jag trivs fast supporten suger, det är ändå bättre än vad det kunde varit. Om jag nämner hur det känns ibland för fel personer så får jag en ömkande blick med ett huvud på sned som säger: ”Du borde ha en man som tar hand om dig.” Öh, nej. Det finns inget som säger att lösningen är XY kromosom, tvärtom vet jag att just de kromosomerna ofta har en dålig kombination av all möjlig förorening. Tycker bara det ska sluta regna tegelstenar ibland och singla ner guldstjärnor. Förhållanden eller äktenskap som tårögda romantiker önskar mig för att de själva önskar det är oftare anledningen till krig och nervsammanbrott än harmoni och avkoppling. Jag struntar i att samhället anser mig vara en desperat singelmamma som saknar en man för så känner jag mig inte.

Jag är bara trött och vill ha ett stopp på negativism nu, ge mig något bra. Något oväntat och bra precis lika otippat som ett akutsamtal från skolan eller ett samtal från polisen en sen lördagskväll. Ska det vara så jäkla svårt för universum att balansera överraskningarna som får själen att frysa till is med lite själaglada överraskningar som får den att dansa? Utan att jag själv behöver ta saken i egna händer vilket jag gör. Skämmer bort mig med god mat, lyxen att köpa blommor eller en schysst lunch. Men överraska mig själv är svårare…

20140326-001351.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s