Ja, jag har varit ensam i mitt liv…

Men jag har aldrig eller extremt sällan känt mig ensam under de år jag levt själv med mina döttrar. Låter som en paradox men det vilar en trygghet i mig själv som inte fanns i mitt samboskap. Då när jag bodde i ett hus de sista åren var de ensammaste i mitt liv. Jag var ensam men inte fri i mina beslut eller fri att gå vilket jag är nu. Här finns ingen annan att diskutera viktiga beslut med. Semiviktiga diskuteras med döttrarna såsom inredning, matlagning, film och vem som får byta kanal. Eller inte. Men jag är fri att besluta om min egen person, mitt jag. Mina känslor.

Många förknippar ensamhet med avsaknaden av en person, en partner eller barn. Eller vänner. Jag förknippar det med att var fast i en situation jag inte vill vara i, att vara på en plats jag helst vill lämna men inte kan. Ensamheten är bristen på frihet, bristen på tillhörighet. Huset var inte en plats där jag hörde hemma, jag hör hemma där jag är nu. I mig själv. I mitt liv. Vilken fantastisk känsla det är att sitta i ett tyst rum endast omgiven av möbler då döttrarna sover och känna sig fullständigt tillfreds med att livet just nu. Att det är ett bra liv. Om än ett mycket oväntat liv.

När jag var liten trodde jag, inte planerade eller önskade, att jag skulle ha en villa, 2-3 ungar, nåt slags jobb och en man vid den här åldern. Bo kvar i den lilla småstad jag kommer ifrån. Leva ett lugnt liv utan pubkvällar för det gjorde väl inte folk i min ålder. Livet blev inte så. Jag hade huset och samboskapet i 20-års åldern och lever singellivet i 30-års åldern. Lite bakvänt och knasigt men fantastiskt underbart! Dessutom har jag 2 fantastiska döttrar så barnhetsen dog ut och avslutades. Lever lite baklänges tror jag men det är ett sätt lika gott som något.

Som tonåring var jag rädd för att vara ensam, för att inte höra till. Jag försökte höra till på en massa vis men jag fick aldrig ihop bitarna, det var alltid nåt som skavde. Så jag sökte vidare och följde samhällets önskan som jag trodde var min. Tills jag insåg vad jag själv ville och klev ut i det okända. Hotades med ensamhet återigen men nu visste jag hur verklig ensamhet kändes och jag lovade mig själv att aldrig hamna där igen. Att aldrig ge upp mig själv för att följa en norm som inte var jag. Jag trodde det var jag för jag hade ingen riktig plan, det liksom bara blev så där och så här.

Nu har jag en plan, ett mål och en agenda. Och jag har aldrig känt mig mer icke ensam i hela mitt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s