Aaaaaarrrrrgggghhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och så sliter du ditt hår samtidigt som du klöser ut ögonen, hoppar jämfota och känner en panikartad vilja att hoppa ur ditt eget skinn. Du har bilden framför dig? Ungefär så känns det att ha barn ibland. Som att gå på glas eller kräla under taggtråd i lera. Kan militär övningar vara förberedelse inför föräldraskap kanske? Krig som krig….

Och säg inte att de är underbara också eller meningen med livet eftersom det inte hjälper ett dugg och dessutom inte tjänar nåt syfte. Ibland kräks man bara på föräldrarollen. När de skriker åt varandra om vem som ska städa buren när de nyligen googlat hundar för det är sååååå söta och de skulle aldrig vägra gå ut med hunden. As if….
De är inte ett dugg underbara när de bara fräser och skriker att jag tjatar för att jag bett snällt om att de där sakerna som ligger härs och tvärs ska förflyttas dit de ska eller att de golvet som jag vet finns inne på deras rum ska städas fram. Be snällt funkar ju inte, tjata funkar inte, skrika funkar inte, bli arg funkar inte, ge fan funkar inte heller. Båda är på väg in i tonåren och båda anser att deras vilja ska gälla över min och jag tjatar bara. Om allt!

De är inte meningen med livet heller, för isåfall skulle meningen vara över när de flyttar och lever sina egna liv. Det är berikande att vara förälder, både ont och gott berikar. Även onda upplevelser är en lärdom och en erfarenhet hur jävlig den än må vara. Meningen med livet är att njuta och leva livet som man vill leva det. Inte celldelning. Då borde barnhemmen vara tomma inte överfulla av barn. Oönskade meningar? Snarare oönskat ansvar.

När de tjafsar som värst och det inte ens går att tänka för allt oväsen så känner jag mest för att sätta händerna för öronen och skrika lalalalalalalalalalalalalalala tills de tystnar. Måste köpa hörlurarna jag funderat på, skapa en lång Spotify lista och sedan blunda. Wunderbar!!!! Efter att jag låst in mig i badrummet medan tvättmaskinen är igång. Låt kriget pågå, mamma är offline!

Alla föräldrar som skriver gulliga inlägg 365 dagar per år om sina underbara barn talar inte helt sanning för oavsett vilka upplevelser man har, hur mycket man än älskar sina barn (för det gör man alltid oavsett) eller hur mycket man än väljer att se det positiva i allt så är man ibland bara totalt kräkless på att vara förälder och styra upp bråk efter bråk. Då behöver man få delegera, avreagera sig, avskärma sig, ta en time out, lämna hemmet en stund eller kasta ut barnen att leka.

Ibland önskar jag att jag kunde få en friskvårdstimme där jag kunde få vara icke förälder ett tag och någon annan tog över för min ork tog slut. Eller ibland, jag önskar det nog varje vecka när de här förbannade bråken dyker upp. Jag lever inte för mina barn, det är inte så det funkar. De är det bästa i mitt liv, ja. Men jag varken börjar eller slutar med mina barn. Sen får alla hurtfriska superföräldrar tycka vad de vill. Jag lever MED mina barn inte för.

Och när de flyttar hemifrån, när de får egna hem som de vill ha på ett visst vis och sköta på ett visst vis då ska jag hälsa på! Klampa in med skorna på när de precis dammsugit, lämna smuliga tallrikar och smutsiga muggar framme efter kaffet, glömma kvitton och skit som jag hittade i väskan när vi fikar, lämna godispapper på vardagsrumsbordet efter vi kollat film, låna duschen och glömma blöta handdukar i högar på golvet, lämna hårsnoddar och borstar på bänken tillsammans med använda tops och sminksaker, fräsa när de ber mig ta undan, lämna en matsked mjölk i förpackningen när jag ställer tillbaka den i kylen, fråga varför vi inte kan få lax när de lagar tacos. Nu vet jag att det skulle kräva att jag byter personlighet eftersom jag inte är sån som person men just nu känns det som en skön tanke! Bara glömma allt ansvar och uppfostran. Precis som de gör när de skyller på att de är barn fast de lärt sig hela sitt liv hur man ska och inte ska göra.

Jag håller med Magnus Uggla, ”Elaka små dvärgar” det är precis vad ungar är! Vissa dagar, sen går vi och lägger oss med hopp om en ny dag och glada barn….

Jag kan inte rita men det här illustrerar rätt bra hur vi känner det ibland, barn och föräldrar.

Konstnären är en Miriam 6 år när hon var arg på mamma. Klockrent!!!

Källa www.argalappen.se

 

Annonser

En reaktion på ”Aaaaaarrrrrgggghhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s