Är vi dåliga föräldrar, vi som lackar ur lite på FB när trots och tjafs står oss upp i halsen?

Eller är vi bara helt normala och ärliga i en stund när vi bara tappade orken? När vi blir irriterade och undrar i vår status vem som bestämt sig för att sabba vår vecka med trotsiga barn och försenade tåg? När vi önskar att vi hade en hund istället för barn? Varpå jag fick ett sms från en vän som löd:
”Vill du verkligen ha en hund? De hårar….” Mitt i prick!

Livet med vänner och barn i ett nötskal. Vi lackar ur, stöttar, förstår, känner med och peppar. Vi förstår att hunden är en metafor och att vi egentligen bara behöver en time out för att orka fortsätta. Snusförnuftiga råd är överflödiga för vi älskar alla våra barn fast vi ibland inte minns varför vi skaffade barn när bråken tar över vardagen och hjärnan skriker efter det sunda förnuftet som vi vet finns. Ingen orkar vara en perfekt förälder som alltid har tonvis med tålamod eller som alltid vet precis hur man ska hantera trots när det aldrig tar slut. Ingen, vi tappar alla sugen och orken ibland. Ändå svämmar status uppdateringarna ofta över om perfekta barn, perfekta middagar, perfekta kläder, perfekta liv. Det var många gånger jag bara bet ihop när jag ville skrika över jobbiga dagar för alla andra verkade ha det så perfekt så det var väl bara mina barn som tjafsade och bara jag som kände mig som en urlakad trasa på kvällarna. Jag är inte heller typen som beklagar mig eller klagar i allmänhet utan reser mig upp och tar nya tag. Jag är ju en stark person! Men inte så stark att jag erkände mig svag…

Så läste jag en annan sorts status av en vän som bara tröttnat och lackade ur totalt i sin status uppdatering. Eftersom jag känner henne så vet jag också att hon hade det väldigt tufft just då och kände mig tacksam över att någon spräckte den skimrande ytan på Facebook. Det var inte bara jag som tröttnade och kände kraften ta slut, inte bara jag som tyckte status uppdateringarna var lite väl perfekta, inte bara jag som kände mig uppgiven över livets smällar. Så jag valde att själv öppna dörren till hur det känns vissa dagar, hur icke perfekt man känner sig som förälder när orken tar slut och tröttheten vinner. Jag erkände mig svag, erkände att ibland är jag nog den sämsta föräldern i mina egna ögon för jag brister när jag tycker jag borde fortsätta vara duktig och pedagogisk. Igår skrev jag att jag: Den dagen jag får höra ”Välkommen hem, saknat dig!” Istället för att börja städa, tjata om disk och smutskläder eller få skäll för att jag skäller för mycket på en dotter för att sedan hamna i ett inbördeskrig. Den dagen ska jag berätta hur det känns att komma hem och känna sig välkommen. Men den dagen var inte idag.
Reaktionen blev igenkännande för det är så här ibland och då minns vi inte de bra dagarna, vi känner bara den otillräckliga känslan som pågår i nuet. Vi får själva jobba på att få tillbaka en harmonisk känsla, att minnas det goda. Själv gick jag och lade mig för att vakna en ny dag och förhoppningsvis bättre dag. Sömn är ofta den bästa medicinen mot irritation!

Numera är det här med tålamodskrävande föräldraskap ett återgående tema på min blogg och ibland på Facebook. Det är tufft att uppfostra barn, inte bara en dans på rosor med söta gullungar som ler utan ett enormt ansvar . Lika tålamodskrävande som underbart. Aaaaarrrrgggghhhh!!!! och En sån där kväll när man inte minns varför man gick hem är några exempel. När vi lackar ur eller öser ur oss hos vänner så är det egentligen inga svar som krävs. Vi är inte sämre föräldrar eller oansvariga på nåt vis utan bara trötta och arga. Ilska är en stark känsla som absolut inte ska förnekas utan hellre få utlopp inom kontrollerade former eftersom det kommer pysa över okontrollerat ifall det stoppas undan hela tiden. Människor är i grund och botten mänskliga, vi behöver alla en klapp på axeln eller en stoppskylt ibland. Där är vänner guld värda! De förstår när man behöver en kram mitt i all ilska eller en kopp kaffe när orken försvunnit ner genom golvet. De vet när man bara är arg och pratar strunt för hjärnan är upptagen av att samla ihop sig igen efter alla trotsiga diskussioner. Där spelar det hatade Facebook en viktig roll, förståelse och gemenskap inte bara en krets för inre beundran utan också samförstånd föräldrar emellan.

Vi har också ett ansvar mot våra barn som ibland beter sig lite hur de vill på Facebook och sedan får enormt mycket skäll för det. De behöver både förebilder och igenkännande, känslan av att inte vara ensamma. Inte för att man ska bete sig illa som ett bakvänt gott exempel men hymla inte, visa hur det känns och prata om det. Hemma hos oss pratar vi massor så alla bråk efterföljs av långa diskussioner som ibland bara strandar helt. Att prata om ilska och hur man beter sig eller inte är viktigt fast jag ibland känner att det jag säger inte går fram just nu så vet jag att polletten kommer ramla ner om några år. Det är resultatet jag kämpar för, insikten som drabbar oss alla när vi mognar och växer upp.

Och samma väninna som ifrågasatte hunden skickade på kvällen att ”hon inte ville se eller prata med sina barn nåt mer” och så här är livet med barn, en bergochdalbana utan slut som ingen av oss vill lämna trots allt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s