Att sluta dansa Djävulsdansen…

De första lätta stegen, ett nyfiket trevande och dansen börjar….igen. Jag tänkte inte kolla på Djävulsdansen men det blev så när jag såg en vän som berördes. Hennes bakgrund är svartare än min. Min mamma flyttade och jag fick uppleva alkoholismen på avstånd men det gjorde mig också helt fenomenal på att finna andra missbruksbarn eller missbrukare. Destruktiva förhållanden är lite min grej, det slutar aldrig bra. Det är där jag är medberoende, i förhållanden. Mycket bra på att skifta fokus från mig själv till andra. Döttrarna först och sedan tar jag hand om andra. Mig själv tog jag inte hans om alls i många år.

Jag var inte clownen, inte heller den som gick i samma fotspår. Jag tog kontrollen över allt. Min värld var kaos i många år när jag själv var medberoende, dansade min dans. När kontroll var den heliga graalen i en vardag av kaos. ”Alltid vänta på katastrofen” nämnde Sanna Lundell och visst var det så. I stunder av lugn, när allt verkade bra gnagde oron i mig att det skulle krascha närsomhelst. Och det kraschade. Löften som bröts, undanflykter, allt jag gjorde själv. När det var kaos var bäst för då blev det inte värre, i väntan på kaos var alltid värst. Så jag är ett kontrollfreak, gör hellre saker själv för att slippa känslan av besvikelse när någon inte fullföljer sina åtaganden. Att hålla ett löfte mot mig är det mest gudabenådade man kan göra, ger evig respekt. Jag var överallt och ingenstans på samma gång. Blev fenomenal på att dölja känslor i skolan efter alla ”härliga klasskamrater” och den förmågan är fantastisk när någon frågar hur det är och man måste svara ”ok” fast kroppen skriker som Dantes inferno. Än idag hör jag att jag är oläsbar, inte en helt lyckad kombination de gånger jag får för mig att dejta. Jag är då ”hopplös och känslokall”. Till viss del sant…

Man bygger luftslott, målar en vacker värld för vänner och familj och hur livet är. Har alltid en ursäkt klar och jag ljög för alla vänner så de skulle slippa veta att jag brast i min förmåga att ha ett lika bra liv som de hade. Låtsaslekar. Känslan av att leva i en helt annan värld än andra. De som berättar om sina liv som jag inte förstod. Man köper inredning för att göra vackert men effekten är som att spreja en dynghög med glitter, det är bara skit ändå. Och när jag förstod att mitt liv var snett var nog den värsta stunden. Att inse vidden av helvetet är obeskrivligt. Att sedan inte se en väg ut, det kan göra en människa galen.

Efteråt, när jag berättade hur det var under de sjuka åren så häpnar vissa medan andra förstått att det fanns flera lager i allt jag sa. Det kanske började med min pappa men det slutade i katastrof förhållanden. Alla jag involverat mig med som utnyttjar min förmåga att fixa saker. ”Du är bäst….men” borde vara min andranamn eller ”du är så duktig”. Ja, jag är så förbannat jävla duktig. För jag måste vara duktig. Under alla sjuka år när jag hörde och såg allt jag inte hann med. Alla påpekanden om hur jag borde göra och vad jag borde ta ansvar för. Jag har alltid jobbat och engagerat mig hårt i många saker. Jobbat heltid, tagit hand om hus, bilar, trädgård, barn, hjälpt vänner, suttit med i styrelser, föräldrasamråd, klassförälder, fixaren, problemlösaren. Jag kan lösa allt och då har jag substans, jag har en anledning och ett värde. När jag gör ingenting så bleknar jag ihop och värdet sjunker till botten. Värdet sitter i att vara duktig, ett slags missbruk det också. Bekräftelse junkie.

När jag inte visste vem jag bodde med, när jag inte längre visste vem jag var. När jag kände mig utan hud för inget berörde det var då jag gick. Dörren stängdes och jag vet inte allt vad jag kallats då och inom det närmaste året, hemska saker, men det var en underbar lättnad när jag sjönk ner på golvet. Där satt jag med ryggen mot en iskall dörr som läckte in kall luft och väntade på sorgen. Den kom aldrig. Jag var bara helt tom, slutkörd in i märgen. Nästa dag fortsatte jag som vanligt. Berättade för spegelbilden som tvivlade att jag faktiskt var singel nu. Jag var fri. Det tog förvisso 2 år att bli fri lika fri som jag sa att jag var…
Att låta ett luftslott falla till marken är lika hårt som ljuvligt för när det faller inser man vilken tyngd som lämnar axlarna….sedan funderar man på vad fan man ska göra när det inte finns ett luftslott att ta hand om längre. Jag hade faktiskt ingen aning alls vad jag skulle göra så jag bara fortsatte som vanligt.

En människa med missbruk mår mycket dåligt och de beter sig ännu sämre när de är sårade. Mitt helvete som jag kallar den sista tiden visade sig ha fler bottnar än jag anat. I efterhand är jag rädd att facit skulle fått mig att stanna, att modet sjunkit om jag vetat hur hårt jag skulle få kämpa för att nå ytan igen. Om jag vetat att det kunde bli värre innan det blev bra. Att hamna i Stockholm var en lättnad där ingen visste vem jag var och jag var helt anonym. Jag fick nästan var ifred. Idag känner jag störst frid av att bara flyta vid ytan och se vad som kan finnas där ovan och påminna mig själv om vad jag faktiskt lämnat under mig. Problemlösare och fixare kommer jag alltid att vara men jag är mer självisk idag. Jag tar hand om mig själv, unnar mig saker. Inte alltid. I perioder är jag ett kontrollfreak och då är det kaos i något hörn. Det som dämpar kontrollbehovet är träning har jag märkt just för att jag kan ha full kontroll på muskler och vikter. Där finns bara jag, mina behov, min vilja och min tid. Är inte dunderförtjust i att styrketräna med andra för jag kan lätt hoppa över i att fokusera på andras behov istället för mina. När jag tränar övar jag på att hitta mina begränsningar därför gillar jag träningsvärk, jag vet exakt var begränsningen är då. Solklart mål. Kontroll.

Att vara medberoende är inte en sak eller ett sorts liv, inte heller att leva i närheten av ett sorts missbruk. Det är flera saker och flera liv, på samma gång. Utom ett liv, ens eget liv, ens egna behov. De finns inte, all fokus ligger på att hålla världen samman, se till att luftslottet håller sig i luften, att fortsätta dansa djävulsdansen tills fötterna blöder. Se till så att ingen ser dyngan bakom allt glitter

Idag dansar jag inte alls och den friheten är det viktigaste. Ibland struntar jag i disken till nästa dag bara för att visa för mig själv att världen inte kraschade utan faktiskt är stabil ändå. Jag släpper på min tråkighet och är uppe för sent ibland inte för att jag tar hand om hus eller tvätt som förut utan för att jag kollar på tv, bloggar eller läser. Njuter av stunden istället för att vara pretto. Ibland säger jag tom nej till människor som ber om hjälp för att jag inte hinner. Jag kan fortfarande ”trolla med knäna”, anpassar mig till allt och är förberedd på det mesta men jag dansar inte längre…men världen behöver inte vara så himla perfekt längre bara den är lycklig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s