Hej min vän…

Jag är inte den som talar med stora ord, många ord och väldigt ofta ja men inte stora ord. De skriver jag ner istället. För 1,5 år sedan fick jag äntligen skriva om din skolios, din vardagliga kamp för det som vi med rak rygg lever med varje dag. En enkel vardag. My Body is a Cage är min berättelse om en vän som betyder allt. Det har gått 22 år nu sedan vi satt på lektioner i GB-skolan och klottrade hår på skeletten i kemiboken eller skrev vikhistorier när vi borde lyssnat på genomgångar. Andra lektioner var vi engagerade och lyssnade, skrev anteckningar (jag slarvigt som jag knappt kunde tyda och du korrekt textande), diskuterade åsikter som sällan gick ihop. Vi var och är ofta på varsin sida av olika ämnen. Vår synsätt går stick i stäv vilket ger diskussioner både dynamik och fingerkänsla.

Först hängde vi i skolan, fnittrande och allmänt störiga. Minns att vi ibland fick höra att vi var oseriösa, men är inte livet lite för kort för att man alltid ska vara seriös? Vi hade askul och skolan klarade vi ju ändå. Lärarna på vår tid skulle behövt lite mer humor och ett uns mer glöd för sitt lärande. Det gick i perioder och stundvis umgicks vi inte alls men vi släppte aldrig varandra helt. Telefonsamtal kunde vara i timmar vilket nog var mindre uppskattat:)

Efter skolan kom jobb och en del pluggande,. Du pluggade arkeologi i Östersund, jag läste till florist i  Vännäs. Ibland sågs vi knappt alls. Jag fick barn och livet blev väl inte som vi tänkt oss men jag vet heller inte vad vi hade för planer? Många drömmar, många önskningar men planer har vi nog aldrig varit världsbäst på. Hur ritar man en plan för något som konstant ändrar sig? Ibland ligger nog turen i att vi inte umgåtts alls i långa perioder, vi kan störa oss på varandra rätt rejält. Vi är båda rastlösa på olika vis, med många åsikter åt olika håll och olika syn på engagemang och meningen med livet. Till viss del. Men ändå…

Nu sitter vi här, ca 430 km ifrån varandra. Du i Bispgården och jag i Märsta. Båda väntar vi. På måndag är det dags. Imorgon bär det iväg till Umeå för inskrivning och smärtstillande. På måndagen opererar de in titanskruvar i din rygg. Jag har sett filmen många gånger och blir lika imponerad varje gång. Och rädd, jag gillar inte operationer alls. Eller nålar, blodprov, dropp och du vet. Sånt som får mig att bli blekare än ett spöke och lätt svimfärdig…. Det är en stor operation som kräver smärtstillande à la häst eller kanske dinosaurie volym. Du kommer ju inte direkt vara pigg och alert på tisdagen. Jag önskar jag kunde vara där fast jag inte kan göra något men jag skulle veta vad som händer iallafall. Det vore lättare än att sitta härnere och bara vänta på en statusuppdatering. Vi är många som väntar, inte bara du, på måndag och vägen mot framtiden. Vägen mot ett rakare och mindre smärtfylld liv. Ett liv utan problem med andning och smärtsamma dagar. En del oroar sig för ärr vilket känns som en droppe i havet. Du ska opereras till Terminator! Det är både skrämmande och coolt! Titankvinnan.

Du är ju min Kicken (ditt bloggalias), det är dig jag ringer när jag blir galen på ex eller ungar som man inte får lägga ut på blocket fast det driver en till vansinne. Du får alla rasande sms när man inte vet var man ska stoppa undan alla ord som hotar att hoppa ur munnen och inte göra nån nytta alls. Du är smakråd när jag behöver kläder, experten på rusdrycker och smekande viner. Du är framför allt min musik expert! Alla låtar jag glömt minns du, min spotify lista är skapad av dig och min dotter, du vet vad jag gillar för musik. Du vet vad som får mig att skratta och gråta. Du vet att jag säger knäppa meningar som ”två döda lik” utan att jag anstränger mig det minsta utan anser det vara en helt logisk mening. Det är en helt logisk Erika mening, helt klart:)

Vänskap är ett levande väsen som skapas med tid och aldrig blir perfekt. Den skaver lite ibland, omhuldar i nästa stund och värmer frusna hjärtan i all evighet. Äkta vänskap är så, en vind som ruskar om, smeker, kastar saker, mojnar, blåser upp plötsligt, får löv att dansa i piruett, välter glas, kittlar gardiner och ger krusningar på sjön. Alla dagar är inte vackra men det kommer alltid nya dagar. Vi vet det efter så många år, så många stormar. Allt i väntan på det som kommer nu, måndag 13 oktober. Jag vet att du inte hann fixa allt hemma för det blev en ny tur till Östersund. Efter redan många röntgenplåtar, andningstester, besök hos sjukgymnast och jag vet inte allt. Blev utmattad bara av ditt uppräknande. Men du vet det är inte städningen som är förberedelsen, du har jobbat för det här i många år nu. Tränat, kämpat, besökt läkare, haft ont, gråtit, börjat om, pratat, accepterat, ridit ut stormar, varit arg, tränat ännu mer och gått i ide. Jag tror inte du kan bli mer förberedd än du är, i hjärtat. I själen. Livet runtom är inte lätt och absolut inte utan orosmoment men nu är det framåt som gäller. På måndag kör vi Terminator! Du kommer bli grym:) Städning och annat vardagstråk löser sig, din rygg och din kropp är viktigare än alla världens mest påkostade och välskötta hem. Du är ändå det vackraste som bor i ditt hus, det värdefullaste och det bästa jag vet!

Du är min person, det bästa jag vet och det mest irriterande ibland men jag saknar dig alltid och älskar dig. Min bästa vän, du kommer bli strålande, det vet jag för det är du redan i mina ögon.

Kristin Söderlund
Titanbruden:)

 

 

Annonser

En reaktion på ”Hej min vän…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s