Skräck kommer inte med buller och bång, den smyger in ljudlöst och snärtar dig oväntat när du inte är beredd…

– Vet du vad jag tänkt på, mamma. J hon kan böja sin tumme hit men jag kan bara böja min så här långt. Är inte det konstigt? Säger M och håller höger pekfinger mot sin vänstra tumme och visar hur oböjlig den är. Igen….

– Ja, du sa det. Varför berättar du det för mig igen? undrar jag förvirrat och ignorerar kårarna som iskallt glider längs ryggen.

– Har jag inte! Jag berättade det ju precis nu, fan vad du ljuger! vrålar M argt.

– Ok, ok. Du berättade det nu. Höjer armarna i ”jag ger mig” gest och går tillbaka till köket.

Så ropar hon igen.

– Mamma? 

– Ja? säger jag och går in i hennes rum igen.

– Vet du vad jag tänkt på, mamma. J hon kan böja sin tumme hit men jag kan bara böja min så här långt. Är inte det konstigt? Säger M och håller höger pekfinger mot sin vänstra tumme och visar hur oböjlig den är. Igen….

Nu är det inte kårar som glider längs ryggraden, hela nervsystemet skriker ”Nej, nej, nej, nej, nej!!!”

– Varför ser du ut så där? Du stirrar på mig mamma. Är det nåt fel?

– Nej, nej. Jag kom bara på att jag måste göra en sak, ljuger jag totalt genomskinligt och glider ut ur rummet. Andas intalar jag mig själv, tillfällig förvirring är normalt, det är helt normalt att få problem med närminnet vid hjärnskakning. Hjärtat lyssnar inte utan kämpar mot hastighetsrekord medan jag ringer 112 för nu vet jag inte om jag ska vänta timmar eller minuter tills vi behöver kolla. Jag har läst om allt jag kan hitta om hjärnskakning, lyssnat på råd, lyssnat på sjuksköterskor, lyssnat på ambulansmännen som var här under onsdag natt och konstaterade lindrig hjärnskakning men ordinerade vila inget annat. Då var hon glasklar, såg helt ok fast hon var extremt ljuskänslig, trött och mådde illa.

Nu blandar hon ihop saker och upprepar sig utan ett minne av vad hon tidigare sagt. Jag frågar om nästa vecka och vilken dag det är. Hon säger onsdag (det är torsdag) och har ingen aning om vad jag sagt hon ska göra nästa vecka fast hon visste igår. Hon minns inte att hon var hemma sjuk under onsdagen. När jag ber henne följa mitt finger tittar hon bara på mig medan jag för fingret sakta åt höger sedan åt vänster. 2 gånger utan att hon reagerar.

– Följde jag fingret? undrar hon.

– Nej, svarar jag ärligt. Det gjorde du inte

Jag tittar på henne och undrar vad som händer. Gör jag rätt eller fel? Borde jag gjort mer, annorlunda? Vad har jag inte gjort? Vad händer med mitt barn? Nyss var hon livlig, argsint och en helt normal tonåring som tyckte jag gjorde allting fel. Men nu sitter hon i sin säng och tittar trött på mig, väntar sig svar jag inte har. Jag kan inte säga vad jag tänker för hon skulle bli rädd, jag kan inte fråga om svar för jag är rädd för vad hon kommer säga. Det finns ingen annan där som kan dela oron som jagar runt inuti mig. Där finns bara hon och jag i väntan på råd. Vad vi ska göra nu och jag undrar hur alla med kroniskt sjuka barn finner kraft att stiga upp varje dag för att ta sig an samma ändlösa procedur varje dag. I vissa fall utan slut förutom det enda slut ingen vill tänka på eller möta. Hjälplöshet är en fruktansvärd känsla…

Vi fick samma råd igen, mer vila. Rekommenderades att besöka vårdcentralen, hon kräktes av ansträngningen. Vi åkte till Karolinska och rådgjorde med en till barnläkare, fick samma råd igen om mer vila. Ingen tv, mobil, dator. Vi åkte hem. Vi väntar, hon vilar, jag sover lite, vi spelar kort, hon hatar mig för att hon inte får kolla Facebook eller titta en stund på tv. Hennes minne är bättre och när hon rasande fräser att jag inte får komma in i hennes rum innan hon drämmer igen dörren så konstaterar jag leende att den jäntan känner jag igen. Den ilskna, hon som anser mig vara jordens dummaste person. Jag som inte fattar någonting alls.

Hon verkar ok men är hon ok? Hur vet jag vad som pågår därinne där jag inget ser? Hjärnan är komplicerad och hjärnskakning kan ge efterverkningar långt efter den aktuella skadan. Faktum är att de flesta riskerna inte visar sig förrän långt senare. Det där ingen vet, det ingen kan berätta, det vi ska försöka motverka med så mycket vila som möjligt. Hon vill inte vila, hon är ok, hon mår ju bra och lovar vila om hon känner sig trött. Jag står med en fot i varje läger, den hårda oroliga som vägrar ge efter och den mjuka önsketänkande som bara vill att allt ska vara som vanligt igen. Känner mig rådvill men beslutar att säkerhet går först. M fräser, frustar och vrålar lite otydliga men absolut otrevliga saker innan hon åter frestar dörrkarmarnas tålighet. I hennes värld bär djävulen jeans och t-shirt och lystrar till ”mamma”…

Jag har mött mina döttrar som kommit blödande, gråtande, haltande, skrikande, vrålande, burna av andra efter olyckor och ilsket fräsandes för att de inte vill att någon rör deras skada. Allt det är hanterbart vet jag nu, de stunder som jag trodde var värst är ersatt av minnet då min dotter föll 3 meter ner på rygg och sitter tyst (jodå, tjurskallen hade kravlat sig upp på en bänk…) med huvudet vridet åt höger och säger att allt gör ont. Hela hon, hela ryggen, hela nacken. Hon vägrade röra sig och hon fick inte göra det heller. Det fanns inget blod, inga skrik, inget fräsande. Världen var tyst, hennes tårar gled sakta och undrade precis som nu vad som hände med mitt barn. Undrade hur jag skulle hantera den tysta skräcken som gled längs ryggen, fick hjärtat att skena och världen att stanna…

Blåljusen blinkade tysta medan ambulansen dök upp och autopiloten tog över.

Denna gång kom ambulansen utan blåljus men känslan är lika förlamande. Att inte veta hur allvarligt det är. Skulle jag ringt? Skulle jag väntat? Det finns ingen att fråga, ingen att luta sig mot när benen vill vika sig, ingen som klappar mig på axeln och försäkrar mig om att allt kommer ordna sig. Just där finns bara M och jag, mina tankar, hennes undran och då säger hon igen:

– Vet du vad jag tänkt på, mamma. J hon kan böja sin tumme hit men jag kan bara böja min så här långt. Är inte det konstigt? Säger M och håller höger pekfinger mot sin vänstra tumme och visar hur oböjlig den är.

Jag tänker att svarta hål finns, jag befinner mig i ett just nu och det krymper…

 

 

Annonser

4 reaktioner på ”Skräck kommer inte med buller och bång, den smyger in ljudlöst och snärtar dig oväntat när du inte är beredd…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s