När vingarna bär…

Vi plåstrar om våra barn när de ramlar, blåser på onda knän, vyssjar i famnen medan feber härjar, torkar tårar och skrattar djupt av glädje. Så många känslor, så mycket liv. När de är hos oss och är små. När de växer upp och blir större. Smärtsamt minns vi deras fall och all oro, våndan när vi inte vet var de är, ilskan när bråken blivit för många. Det är tungt och vördnadsfullt att vara förälder.

Vi får se utveckling när de lär sig gå, knyta knutar, läsa långa meningar och cykla. Livet utvecklas och buttra tonåringar skakar våldsamt bort våra hjälpande händer för att veckla ut sina halvt utvecklade vingar. Vresigt otåliga för att de inte ännu är riktigt klara. Vi ser hur de kämpar med att få kraft nog att lyfta, att finna styrkan så de kan glida ut i världen och finna sin egen lycka.

Stolt ser vi på och håller tummarna lite smyg för att deras vingar ska vara starka nog men vi hoppas också att det ska dröja lite till. Bara en stund till kan de få stanna som små, stanna hos oss. Tiden går så fort och just de orden får inte substans förrän vi ser ögonblicket som säger allt. Vi uppmuntrar, visar, fräser att de minsann får lära sig själva för att i nästa stund räcka fram en hjälpande hand. I våra ögon är de både små och stora på samma gång, vi sörjer och jublar av lycka. Föräldraskapets kluvna kärna, den tveeggade segern.

Och precis när vi minst anar det, på en plats vi inte är beredda på, av anledningar vi aldrig kunnat förutse så ser vi det. Mitt framför våra ögon vecklas vingarna ut för en liten kort stund, fladdrar till och de bär. Starkt och stolt bär de våra barn ut i vuxenlivet. Vingslagen är fasta, bestämda i sin rytm, skapar vibrationer i luften och vi förstår att vi skapat förutsättningarna till styrkan. Skapat möjligheten. Precis där i det ögonblicket inser vi innebörden av att tiden går fort, att våra barn kommer klara sig bra. De kommer inte fixa allt bara sådär men de har starka vingar som kan bära vidare över storm, över öppet hav, över svårigheter.

Så fäller de vingarna och landar vid vår sida som om inget hänt, tittar vresigt på oss när vi stolt ser tillbaka. Som om vi inte sett, som om vingarna aldrig vecklats ut. Som om vi inte vet. Tyst står vi stumma av stolthet medan de vresigt bökar på med vingar som inte riktigt alltid vecklas ut….än.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s