Har vi kunskap nog att tala?

Läste om en grupp på Facebook som jobbar ideellt med att stötta anhöriga som vill ha hjälp och stöd när någon de känner verkar vilja ta sitt liv. De fick många uppmuntrande kommentarer men så läser jag om någon som undrar ifall de verkligen har kunskap nog att ge råd. Om de har kunskap nog att prata om det.

Har världen blivit så fixerad vid kunskap att vi slutat tala? Slutar vi fråga hur vänner eller kollegor mår för vi känner oss outbildade nog att skänka stöd eller sympati? Klarar vi inte av att bara visa att vi finns där om vi behövs? Att vi lyssnar fast vi kanske inte kan lösa deras problem? Då är vi verkligen fel ute.

När människor mår dåligt handlar det inte om professionell hjälp i första hand utan att känna att medmänniskor finns, överallt. Hemma, på jobbet, bland vänner, familjen. Att inte vara ensam. Att inte hantera en känsla av bottenlöst vemod helt själv. Det handlar om att veta att den dagen tårarna faller så finns en axel de kan torka på. Det ska finnas en hand som serverar kaffe lite oväntat bara utan större orsak än just kaffe. Omtanke. Vänlighet.

Medkänsla handlar inte om akademiska benämningar inom glas och ram utan om att oväntat få ta del av en annan människas sorger och livskamp. Att stanna upp, ge en människa tid att tala och bara finnas när livet går i kras. Det kan handla om att helt tyst sitta still utan att fråga, utan att ge råd, utan att fråga. Timmar av kaffekoppar kan passera liksom otaliga olästa sms eller Facebook uppdateringar för du gör något mycket viktigare. Du kanske missar tåget hem eller alla favoritprogram samma kväll. Kanske missar du ett möte på ditt arbete. Men kanske gör du en människas liv oändligt mycket lättare genom att bara finnas tillhands.

Vi behöver inte kunskap för att vara människor, vi behöver bara vara beredda att stanna upp i ett ögonblick som seglar in. Prioritera och lägga oväsentligheter åt sidan. Vara vännen vi själva en dag kommer behöva. För alla räcker det inte men för många är det allt som behövs och ingen klarar att gå igenom svårigheter helt ensam. Vi behöver värme, kroppskontakt och känna att vi har et värde. Få känna oss älskade och sedda. Vi har alla stunder när livet bara kollapsar under våra fötter. Det kallas mänsklighet.

Jag har ofta känt att jag inte gjort ett smack ibland för vänner som tycker jag verkligen gett stöd och jag har själv fått stöd från oväntat håll när allt bara svämmar över vilket just då bara räckte precis tillräckligt. Utekvällar har slutat med långa samtal i en trapp, en vanlig vardagskväll har tillbringats åt sms med berättelser människor aldrig formulerat med ord tidigare och aldrig skulle uttala högt, långa brev med livsöden som oväntat ramlat in eller ett glas vin som blev en lång utekväll med djupgående samtal.

”I nöden prövas vännen” sägs det men nöden kommer oplanerat och utan hänsyn. Den prövar fler än vänner, den prövar oss alla. Kreti och pleti, VD liksom renhållningsarbetare, kallskänkan liksom festfixaren, präster liksom servitriser. När ögonblicket kommer så ser vi det knappt själva, plötsligt faller det ner i vår famn och vi har sekunder på oss att avgöra om vi övermäktigt låter armarna släppa taget eller om vi stannar upp och omfamnar en medmänniska. Kanske löser det inga problem men om vi öppnar sinnet och lyssnar så har vi åtminstone försökt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s