Glöm inte berätta att du är stolt, för ingenting egentligen

Bidrar vi inte lite själva till betygshetsen i skolan? Även jag har påpekat att betyg är viktiga däremot inte absolut livsavgörande. Vi har pratat om att sikta högt och kämpa betyg men absolut inte glömma att uppskatta de gåvor vi har. Att fokusera och plugga för framtiden inte bara inför prov. Här bidrar jag nog till betygshets just för att jag själv var korkad under gymnasiet och inte alls lade manken till. Mycket tack vare skolkamrater som kallade mig korkad, ful och äcklig till den grad att jag trodde det var sant så jag gav upp. Ställde in mig på att jag var för dum för att läsa vidare och sökte jobb. Drömde om en akademisk examen som för mig skulle bevisa att jag var smartare än alla arslen i klassen sagt att jag var.

Och jag testade halvhjärtat att plugga men i smyg och inte de ämnen jag brann för utan de jag trodde jag lätt kunde få betyg i. Jag tappade såklart sugen direkt.

Betygsystemet idag är uselt ja, men var det bättre förr när det endast delades ut ett antal fyror eller femmor per klass? Jag missade minst 1 femma för att de redan delat ut kvoten i klassen. Kändes uppskattat att veta att jag inte fick plats, vi var för många som var bra i svenska enligt statistiken… Tack och lov är den regeln borttagen idag!

Fast jag lämnade gymnasiet med sunkiga betyg och sedan gick vidare i arbetslivet utan akademisk examen så har jag alltid haft jobb. Mycket beror på tur men jag är också envis som synden själv. Jag stannar inte vid ett hinder utan gräver nya vägar om det tar stopp, det bara ska gå att nå målet. Oftast har jag nått mina mål efter mycket hårt jobb. Det har jag märkt att mina döttrar tagit efter för båda är infernaliskt envisa. Och målinriktade.

Däremot måste jag absolut ta åt mig av kritiken om betygshets för den kan slå fel och när min dotter får B i musik men är missnöjd då är något rejält galet för det är ett fantastiskt betyg!!! Jag kan inte ens sjunga rent så jag är så imponerad så jag gråterJ Jag måste själv sluta tänka betyg och tänka kunskap, jag vet att jag förespråkar både och så mina döttrar är nog förvirrade. Jag pratar om fokus på skolan, att tänka på betyg men samtidigt ska de ha roligt. Hur ska de kunna förhålla sig till det? Och uppenbarligen har jag klarat mig galant trots att jag fullständigt struntade i skolan. Men jag minns att jag varit tursam, fast de vet ju inte det. Jag är ofta rädd att de ska tro att det är lätt att klara sig i arbetslivet utan bra betyg för det är det sannerligen inte. Men jag vill inte att de ska känna stress över att få höga betyg.

Hur försöker jag lösa den ekvationen? För det första gör jag fel många gånger och tjatar om matteläxor, vikten av att pränta in multiplikationstabellen, memorera historiska händelser och verkligen plugga så kunskap sitter. Hur lätt är det att ha en lugn inställning till betyg om jag tjatar om att de ska plugga? Däremot glömmer jag aldrig att berömma och vara stolt. Över betyg? Jadå och provresultat. Men det är inte det viktigaste. Jag är stolt bara för att de finns och det kan jag säga lite hursomhaver bara för att jag känner det.

När de gör något totalt oväntat och väldigt modigt som när min tonåring vägrade vara kvar i skolan pga dålig luft under renovering så de klagade och halva klassen fick lov att gå hem efter kraftiga protester. Det kräver mod att kritisera skolledningen även om jag rådde henne att gå dit så måste hon våga tillsammans med att andra att faktiskt göra det. Eller den gången de gick vilse i skogen och hon ringde polisen samt familjen där de befunnit sig innan hon ringde mig för hon tog ett strategiskt korrekt beslut. Helt utan min inblandning som inte visste nåt.

Första gången hon glasklart sjöng solo inför publik under en skolkonsert och hon tränat i smyg under flera månader. Det gjorde hon helt själv utan min inverkan fast hon alltid har mitt stöd att våga göra det hon själv vill göra.

Eller alla de gånger jag bara säger att jag berättar hur stolt jag är enbart för att de finns. De gångerna är viktigast.

Jag borde absolut hantera diskussionen om betyg på samma vis. Med samma benhårda övertygelse om att de kan ta bra beslut och kämpa fram gott resultat bara de tror på sig själva. Jag borde inte prata betyg utan kunskap och övertygelse. Vi måste fortsätta att påminna oss själva om att alltid, alltid uppskatta våra barn när de inte gjort något speciellt eller när de gör något helt oväntat modigt oavsett hur litet. Det bygger mer självkänsla än betyg.

Vi hetsar oss själva kors och tvärs om vackraste hem, högst betalda jobb och coolaste titel lite till mans istället för att glädjas åt de små guldkanterna. Och barnen gör som vi gör och hetsar mot högre skyar istället för att glädjas åt de resultat de faktiskt uppnår. Istället för att njuta av de upplevelser de får. När ska vi lära oss uppskatta livserfarenhet högre än betyg? Jag har mitt liv att tacka min erfarenhet för och jag hoppas verkligen min dotter minns att jag uppskattar henne långt mer än hennes betyg för hon är unik. Betyg är inte unika.

Den envisa visionären i mig har genomfört fler storverk än den duktiga akademikern för resultat må grundas i kunskap men det är fantasi och jävlar anamma som får allt att dansa! Det ska jag absolut lära mina döttrar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s