När stark är det enda som finns…

En liten tillbakablick.

2014 var ett tufft år. Det är lättare att räkna de bra perioderna än de dåliga. Skador, olyckor och oro kantade året. Varje triumf följdes av ett magplask. Bland upplevelserna fanns både ambulansfärd och partyresa. Kontrasternas år.

Oktober var nog värst, månaden som bestod mest av turbulens och allt mörker kulminerade. Kicken skulle opereras måndag 13 oktober, de första veckorna var nedräkning. Hennes kamp mot skolios kan ni läsa om i My body is a cage” och ”Hej, min vän”Långa dagar av väntan på besked tog över eftersom operationen är mycket krävande och smärtsam så från söndag efter inskrivning var kontakten borta eftersom hon redan då fick smärtstillande. Att inte veta är den värsta formen av tortyr. Att få läsa ”Stel, öm & mörbultad… Men jag lever!” var helt underbart. Väntan var över och nu började vägen tillbaka under sjukskrivning.

IMG_2962.PNG
Röntgenbilder före och efter operation.
IMG_2963.PNG
Före och efter operation, skillnaden är galet bra! Det här kräver styrka i både sinne och kropp, tur Kicken är vältränad som få;)

15 oktober strax efter 21 halkade min äldsta dotter i badrummet och slår huvudet i badrumsgolvet. Resultatet blir en lindrig hjärnskakning och vårt andra besök av ambulansmän för i år (dagar som börjar med smoothies och slutar med ambulansfärd var den första) men vi slapp åka in samma kväll eftersom den var väldigt lindrig. Att lindrig innebär komplicerad skulle jag lära mig snabbt så jag är oerhört tacksam att det inte blev värre hjärnskakning än så! I flera dagar var det vila och noll stimulans som gällde. Mörkt rum, ingen dator, ingen mobil, ingen TV, inte läsa, inte vara uppe. NOLL stimulans är verkligen att göra tamejfasen inte ett smack. Har nog aldrig haft så många svavelosande kommentarer från min dotter som under de här dagarna, speciellt inte när hon tyckte att hon var rätt pigg (efter 2 dagar i sängen) men var långt ifrån ok nog att surfa eller kolla tv. Tjat utan gränser och raseri på en heeeelt ny nivå. Att vara hemma själv med sin dotter i flera dagar utan att knappt våga gå till affären är bland det värsta jag gjort. Då är det tur att mina föräldrar och vänner finns i närheten för avlastning eller shopping!

Samtidigt peppade jag Kicken som började piggna till lite men av och till hade svackor efter operationen. Tro fasen det, de rätade upp en extremt sned rygg! Men det hon nog aldrig kommer förstå är att hon gör mig stark fast hon inte gör annat än lyssnar. Och förstår varför jag ibland ifrågasätter varför jag trodde jag skulle bli en bra mamma när det bara blir kris och panik hur man än gör.

22 oktober var jag åter på jobbet och inkallad på möte. Varsel om uppsägning, min sista arbetsdag skulle bli 14 februari och jag skulle bli arbetsbefriad från 1 januari. Hade anat vad som var på väg så jag skrev ett blogginlägg om det hela som publicerades efter att det blivit officiellt på min arbetsplats. Mental förberedelse…

Jag som inte hyser några varma tankar om 14 februari sedan tidigare har ju fått ännu mindre lust att omvända min syn på dagen som för 95% av jorden ska var årets mest romantiska dag. Not….

23 oktober jobbade jag i puben vilket var sjukt roligt. 24 oktober var det dags för ännu en ”Underbar middag” vilket var otroligt väl behövt den svarta veckan. 30 oktober var det bubbelpub och jag jobbade. Den dagen blev det väl lite krasch inombords för nu var verkligen alla tuffa situationer staplade på varandra i hög. På mina axlar kändes det som och jag må vara stark men i grunden är jag bara en människa.

Resten av året överskuggades av jobbsökande, introduktion till Trygghetsrådet och ännu ett besök på Astrid Lindgrens då min yngsta dotter klämde fingret i en bildörr och vi befarade att hon fått en fraktur. En hel fredag ägnades åt sjukhusbesök och lång väntan. Men resulterade också i att jag samlade ihop 12 kassar barnböcker till samma sjukhus som levererades 22 december av mig, C och en väninna. De hade knappt några böcker i väntrummet så det fick bli mitt bidrag till alla som skulle ha oturen att spendera tid där. Förhoppningsvis slipper vi se böckerna igen.

 

Det kan sägas mycket om styrka, många räknar bara muskler som styrka. Jag räknar det som bor i själen. Och inte anser jag mig vara den starkaste heller. Eller den svagaste. Det gångna året var en enda lång prövning och förlusterna har räknats i människor som sågats bort från mitt liv för alltid, ett jobb som avslutats och några extra gråa hår efter alla sjukhusbesök. Men vinsterna är stora trots allt. Min äldsta vän mår bättre och är 2 cm längre (!!!!), döttrarna mår bra och min utbildning till coach börjar om någon vecka. Jag har vunnit ny styrka från vänner som visat helt nya sidor och nya bekantskaper som jag mött på de mest oväntade vis. Vinsterna har absolut överskuggat förlusterna med råge! Nu söker jag jobb i alla tänkbara kanaler och skriver. Nu väntar bara möjligheter. Jag väljer att se det så, något annat är otänkbart.

Stort tack till alla som bidragit till de goda sidorna av 2014, de flesta av er har skakat av sig mitt tack med ”men jag gjorde ju inget” eftersom ni inte begriper hur värdefullt det ”lilla ingentinget” var. Det behövs ibland bara en liten smula omtanke för att lyfta en människa ur mörker, underskatta aldrig en vänlig gest.

Ni som bidrog till det mörka, dra läppen över huvudet och svälj tack.

Annonser

4 reaktioner på ”När stark är det enda som finns…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s