#blogg100 Att förlora ett slag men överleva ett krig

Tassar runt på nakna fötter bland krossat glas, aktar mig noga men skärsår får jag räkna med. Tystnad råder som efter varje bombräd där inget skonats, vinden blåser fritt genom nakna fönstergluggar i ruiner av hus. Sand virvlar runt, döljer om vartannat gömmer skadade minnen från offer som flytt. Avsikterna var goda men anfallet kom ändå, lika hänsynslöst som alltid. Lyfter upp en liten sko och minns att den en gång passat en fot som knappt kunde gå. Nu springer fötterna när de själva vill åt det håll de behagar. Hår som fladdrar vilt efter timmar av fixande så det ska ligga perfekt.

Det finns ingen vit flagg i det här kriget, bara av och på. Blitz eller stillhet, oro eller lugn. Strategin är väl dold bakom virriga hormontankar, inlindade i ett språk jag glömt men ibland sötsurt känns igen, omhuldade av en ilsken mur av hårda ord utan grund. Inga murar är så imponerande som de grundlösa. De svävar i sin egen arrogans och fullständiga övertygelse om sin egen ypperliga genialitet. Min egen mur ligger i små drivor av förnekelse väl dold i mitt minne. Nu ligger en ny värld framför mig, ingen dag är den andra lik. Jag lär mig för varje dag, gör fel när jag gör rätt och rätt när jag gör fel. Svårt har fått en helt ny innebörd.

Någonstans bortanför högarna av sten jäser ilskan för att gömma ett varmt hjärta, djupt nedstoppad i en tankfull själ som söker fotfäste. Som söker sin egen identitet. Bara kärlek kan se bortom ilskans sylvassa yta. Goda ord trasas sönder utan tvekan, omtanke ses som kritik. Att bry sig är en lika stor skymf som att inte göra det, viktigt att veta när man ska göra det ena och inte det andra. Och det vet man aldrig. Minorna ligger begravda utan mönster, utan karta. På fullständigt oanade platser. Goda avsikter kan lätt starta ett anfall som utplånar hela ens tankeförmåga. Så står man där med tomma händer, fullkomligt sjuder av ilska och undrar hur fasen man tänkte när man tänkte vara snäll. Och så gör man om det igen. Och igen.

Känner blickar bränna i nacken. Hon betraktar mig med imponerande ilska, vore jag fnöske skulle jag brunnit upp för länge sen.  Som en spegelbild från svunnen tid står hon där. Arg och utmattad, trotsigt osäker men samtidigt elegant sökande efter ett svar hon själv tror sig veta, vresigt mottaglig slickar hon sina sår med djup förnekelse om att lärdom svider medan jag gör detsamma. Det är verkligen en underlig känsla att uppfostra en tonåring så lik en själv men ändå långt mer utvecklad än jag var. Så ung, så modig och så klok. Ändå så fullkomligt tvärtom nästa sekund. En vindflöjel fångad i sina egna stormbyar vars uppkomst jag får skulden för. Nivåerna är fascinerande, skiftena lika fantastiskt som naturfenomen. Alla dagar jag undrar hur jag ska ta mig igenom är jag tacksam över att jag får ynnesten att uppleva det. Erfarenheten av de egna tonåren rasslar snabbt förbi när jag söker svar och oftast kommer jag fram till att jag inte riktigt vet vad nästa steg kommer bli. Uppleva inifrån är en sak, uppleva utifrån en helt annan.

Kriget fortsätter fast kanonerna tyst låter röken skingras, rasmassorna rensas upp och lugnet lägrar sig under okänd tid. Tysta samtal reflekterar över slaget som precis avslutats, vinnare finns inte i detta krig, heller inga förlorare. Inte så länge vi båda tillåter oss förlora slagen för att överleva kriget. Ingen kapitulerar, vi stannar bara upp inför nästa strid. Cirkulerar tankfullt och lyssnar. Dråsar samman i en soffa med löst prat om världen omkring oss, delar skratt och tårar. Funderar över orättvisor, det förflutna och det okända som väntar. Med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden svajar hon mellan att styvnackat klara sig själv och gällt kräva hjälp. Hon avskyr goda råd men ber om det lika fullt. Försvarar sitt privata rum men fräser om jag inte kliver in så fort jag blir inbjuden. Det som omvärlden uppfattar som taggiga samtal är för oss en balans mellan ironi och förståelse. Konsten att skapa en integritet, hur man bli sig själv. Vi talar bäst när båda lyssnar, när båda skriker lyssnar ingen och få saker blir sagda. Tystnaden är en överenskommen ton av fred i ett krig båda vill överleva på olika premisser men med samma mål. Ett krig där en vinnare skulle vara den största förloraren.

 

IMG_3774

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s