#blogg100 ”Pappan ensam med fyrlingar när modern dog”

Bara en pappa skulle få en sån rubrik för skulle det varit pappan som dött så skulle ingen ansett det vara en nyhet att en mamma uppfostrar sina barn själv.

Missförstå mig rätt här. Sorgen är densamma, tragedin lika fruktansvärd men fakta är ändå att pappan anses ha större problem att ta hand om sina barn än en mamma. Och ja, händelsen är från Phoenix, Arizona. Ojämnställdhetens välsignade USA.

Det är rent löjeväckande att på förhand anta att en pappa är mindre kapabel att ta hand som sina barn än en mamma. Vi kvinnor föds inte med någon naturlig instinkt att ta hand om barn. När jag fick min äldsta dotter hade jag aldrig haft hand om små barn. Absolut inte spädbarn! Jag bytte min första blöja under en barnmorskas uppsyn och har lärt mig allt på vägen. Läst böcker, lyssnat, funderat, frågat och gjort så många fel så jag kände mig totalt dysfunktionell som mamma många gånger.

Har jag fått stöd? Ibland. 2 tredjedelar av tiden har jag uppfostrat mina döttrar själv. Visst höjer det nåt enstaka ögonbryn när jag nämner det men reaktionen är att jag stark. Jag har hört män nämna att de lever själv med sina barn och genast får omgivningen någon hänfört i blicken eller så spärrar de upp ögonen i pur förvåning. En man som själv uppfostrar sina barn!

När jag googlar ”ensamstående mammor” så får jag snabbt upp dejtningsidor, hur dåligt ensamma mamman mår och nätverk där vi ”ensamma mammor kan dela vår längtan efter gemenskap”. När jag googlar ”ensamstående pappor” så dyker bloggar skrivna av pappor, pappaombudsmannen, några dejtingsidor och ”Sveriges makalösa föräldrar” upp. Makalösa föräldrar! En organisation som stöttar ensamstående föräldrar, båda könen.

Varför är de inte snabbt synliga när man googlar mammorna? Varför är det inte lika makalöst att en mamma kan uppfostra sina barn själv till harmoniska individer?

Hur ofta har jag inte fått höra om hur andra minsann fixat det och jag gör ett bra jobb medan ensamstående pappor genast får erbjudande om hjälp eller tom inbjudan så han får avlastning? Det ligger fortfarande kvar ett löjligt skimmer över faderskap att de är totalt inkompetenta som föräldrar utan en mamma. Att de själva inte kan fatta samma logiska beslut om mat, kläder, sömn eller hygien. Uppenbarligen klarar de av att sköta sig själva så varför inte ett barn?

Det behövs nätverk, vi kan prata om det i evigheter. Mammans och pappans vikt i barnens liv. Vi kan skapa de mest hängivna föräldragrupper eller utbildningar för föräldrar. Vi kan skapa mamma och pappa grupper men det hjälper inte. Vi kommer aldrig komma någonvart i utvecklingen förrän vi inser att en pappa är lika mycket värd och lika fullt fungerande förälder som en mamma. De börjar båda på lika villkor när de blir föräldrar.

Mammor får inte en starkare kontakt med sina barn för att de varit i deras mage, det handlar om inställning. Alla förväntade sig att jag skulle känna mig på alla möjliga vis när jag väntade barn. Jag skulle längta efter än det ena än det andra, vara lyrisk. Jag var livrädd. Framför allt eftersom jag inte kände allt alla (alla är andra kvinnor) sa att jag skulle känna. Vad skulle jag längta till? Jag hade ingen som helst aning om vad man gjorde med barn! Till slut hittade jag på att jag längtade efter att gå ut med vagnen för det var det enda jag visste att man gjorde. Men sen då? De pratade om snusa på bebisar, mysa, amma och annat som jag aldrig gjort. Jag var bara livrädd att jag inte skulle veta hur man gjorde och framför allt för att jag inte skulle våga visa känslor för det gjorde jag aldrig. Deras pappa däremot var mer lyrisk, lycklig och allt det där man skulle vara tydligen.

Visst fixade jag allt men jag har lärt mig på vägen. Det har varit många tuffa diskussioner med mormor, farmor, fastrar, välmenande vänner, oförstående samhälle och diverse besserwissrar. Jag har fått kritik när jag inte kan, barnens pappa har fått förståelse och hjälp. Det gör mig inte bara irriterad utan förbannad.

Sluta dalta med pappor och sluta ryck på axlarna åt mammor. Vi kan inte allt, inte någon av oss. Vi kan inte heller mer någon av oss pga vårt kön. Och när en förälder dör är sorgen lika stor och vardagen lika tung.

Annonser

En reaktion på ”#blogg100 ”Pappan ensam med fyrlingar när modern dog”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s