#blogg100 Hej, du som hellre kollar mobilen än pratar med din son några minuter

Jag skäms å dina vägar. Djupt. Men mest är jag förbannad. Vad i helskotta håller du på med! På ren svenska.

Min dotter går på dans via Kulturskolan. Igår följde jag med henne vilket jag gör ungefär varannan vecka och väntade medan dansen pågick. Detsamma gjorde du, din son och några fler föräldrar. Mobilen var det första du fiskade upp likadant gjorde sonen. Din son frågade när dansen skulle sluta.

Tjata inte, jag skriver!” svarade du. Din son svarade att han inte tjatade utan bara ställde en fråga. Helt korrekt. Du svarade inte ens när han påpekade det ologiska i ditt påstående. Istället bad du honom sluta vara jobbig och fortsatte skriva på mobilen.

Jag svarade din son högt så alla kunde höra när dansen slutade så han skulle slippa undra. Han såg tacksamt tillbaka. Det var en helt berättigad fråga som bemöttes dåligt. Du tackade utan att ens lyfta huvudet från mobilen. Jag trodde att du kanske uppfattade piken. Men nej. En stund senare frågade du din son något som han inte verkar ha svarat på för du påpekade att du pratade med honom. Han muttrade något eftersom han då var upptagen med att spela på sin egen mobil. När du blev irriterad så gick han iväg istället med sin mobil. Du höjde huvudet, såg honom släntra iväg bakom ett hörn och återgick sedan till mobilen

När han kom tillbaka kikade han in till systern som dansade och utbrast: ”De ser ut att ha roligt, vilken energi!

Kan du aldrig vara tyst, jag försöker lösa ett problem!” svarade du. Din son sjönk ner på stolen igen och plockade upp mobilen igen. Du noterade inte att hans entusiasm över dansen bara försvann.

Du pratade med en annan vuxen som passerade medan du höll på med mobilen, du tilltalade din son några gånger och då skulle han prata. Men inte en gång gav du sonen uppmärksamhet när han pratade med dig, du släppte inte mobilen med blicken när han sökte din uppmärksamhet. Din son märkte det, han märkte att jag såg det. Mannen som satt bredvid dig såg det och tittade på dig. Du märkte inte att du var den enda i rummet som inte uppmärksammade vad som pågick.

Nu konfronterade jag inte dig på plats. Det ska bli intressant att se om du är lika ouppmärksam nästa gång. Hur du betedde dig igår tar jag med mig hädanefter, varje dag när jag är med mina barn. Varje gång jag går till dansen, varje gång jag befinner mig på skolan. Varje  gång mina barn ber om min uppmärksamhet. Du får bli mitt dåliga exempel på hur jag inte vill vara och hur jag inte vill bemöta mina barn.

Jag pratade också med dansläraren och bad henne ta med sig till mötet de har idag om föräldrar som inte uppmärksammar sina barn medan de befinner sig på Kulturskolan. Att det borde sitta påminnelser till oss föräldrar att vi är i byggnaden för våra barn och ska ägna våra barn uppmärksamheten. Inte våra mobiler. Visst kollade jag min mobil fram och tillbaka när min dotter lekte med vänner eller dansade. Men jag såg henne dansa, jag såg henne leka, jag hörde allt om kameleonten, aporna, djuren med långa halsar och de hasande katterna. När hon kröp upp i mitt knä strax medan vi väntade på att de andra skulle dyka upp släppte jag mobilen och njöt av stunden. Tog en bild på oss båda för att spara ett sällsynt stilla ögonblick strax innan drabbning. Hon var i fokus då, min stund med henne var det jag ville spara. När hon pratade med mig medan de lekte svarade jag. När hon stack ut huvudet från dansen och helt oväntat bad mig ”fånga” en osynlig klapp hon snott från en vän så fångade jag den och lade den i min handväska. Jag ”kastade tillbaka” den när vi kom hem igen för hon ville spara den i en burk hemma.

Låt mig berätta en sak för dig, du kan ju tom läsa det här i mobilen för jag gissar att du har endera Facebook, LinkedIn eller Twitter. Bloggen är publik och mobilanpassad. Kanske är du mer uppmärksam i det formatet.

Dina barn är inte gamla men snart träder de in på högstadiet, första trappsteget mot självständighet och vuxenliv. De är alltså inte så små längre, tiden flyger. Kanske känns det som en evighet när de har sina sämsta dagar men totalt sett är de hos oss en kort stund för att sedan lämna oss och leva sina egna liv. På sina villkor.

Vilket minne vill du att de bär med sig när de lyfter ut första flyttlådan från sitt barndomshem? Vilken bild vill du att de ska bära med sig av föräldraskap? Vad vill du att dina barn ska berätta om dig på sin första arbetsplats? Vilka berättelser vill du att ditt barn ska berätta för sina egna barn? Du vet barnen gör som du gör.

Jag vet hur jag vill att mina barn ska minnas mig. När de tänker på sin barndom så hoppas jag att de minns kärlek, respekt och min närvaro. Jag anstränger mig för att visa att de är viktiga för mig, att de har betydelse, att jag bryr mig om deras liv och drömmar. Att de är viktigare än min mobil. De vet att jag aldrig väljer mobilen före deras frågor eller före deras tid. De vet att jag gärna engagerar mig.

Gör det du med, lägg ner mobilen nästa gång. Lyft huvudet och svara din son. Lägg ner mobilen och ägna tid åt det absolut viktigaste i ditt liv. Dina barn. Prioritera den tid du har för den går aldrig i repris.

När vi lämnade lokalen så frågade hon varför jag pratat med hennes danslärare. Jag förklarade vad som hänt, vad jag bett kulturskolan göra och varför jag tyckte synd om din son. Jag sa inte några namn.

Jaha, var det xx pappa? svarade hon. Han brukar jobba mycket och blir ofta irriterad.

Barnen vet, de ser och de lär sig vilka vuxna som är uppmärksamma och vilka som inte är uppmärksamma. Men det här har du säkert inte märkt av ett skvatt.

 

Annonser

3 reaktioner på ”#blogg100 Hej, du som hellre kollar mobilen än pratar med din son några minuter

  1. Blä vilken helt inkompetent förälder…. Den där sabla mobilen är i allas nävar ideligen. Min med, jag är inte bättre. Men man får väl välja sina tillfällen kan jag tycka… Det finns lägen då de inte behöver vara framplockade, och detta var ju verkligen ett sånt.

    Gilla

  2. Vilket bra inlägg. Viktigt värre.
    Sen kan jag tycka att man inte alltid behöver lägga undan mobilen och leka som t.ex i i lekparken med barnen – lite ska de kunna roa sig själva eller med vänner – men det där alltså. Så tok-tydligt. Titta barn i ögonen, uppmärksamma dem och vara närvarande att bemöta, fånga upp och besvara. Så viktigt! (Och betydligt roligare föräldraskap)

    Gilla

    1. Absolut, där håller jag med dig helt. Man ska ge barnen tid att vara själva. Leka själva och njuta av sin tid medan man själv tar en paus. Men om de ber om ens uppmärksamhet så ska man besvara den, närvara och ge barnen tid. Jag surfar ofta ihop med mina barn eller spelar ihop med barnen, jag och tonåringen kollar Criminal minds medan vi surfar lite i pauserna. Men vi delar ögonblick, småpratar och bara trivs i närvaron av varandra. Men man ska alltid ha tid att fånga en osynlig klapp eller titta på en skojig dans:)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s