#blogg100 Man kan inte ligga med alla på dansgolvet!

Man måste välja! Så är den bistra sanningen.

Tanken kom, bara så där, utan pardon. Inget plopp, inget segt droppande, inget långsamt dalande. Snarare ett öronbedövande kabraak! Så stod jag där med hela snötäckta kebnekaise i famnen och troligen en förvirrad bergsbestigare i näsan. Runt fötterna dammade grus och sten. Valmöjligheter, det är mitt problem. Enorma valmöjligheter.

Vi ska hoppa ca 10 år bakåt i tiden när allting gick sönder. Då när mitt liv var en ö med drömmar och förhoppningar tills skeppen seglade iväg, sjönk längs horisonten och drog hela bryggan med sig. Då fanns ingenting kvar förutom jag, mina döttrar och dammiga drömmar runt fötterna. Det fanns inga val, min värld bestod av ”måste, ordna, hålla ihop och börja om”. Enligt schemat jag själv inte valt började jag jobba. Det fanns inte tid att tänka eller känna, det fanns 2 döttrar som behövde trygghet, kärlek och en fungerande tillvaro.

Så jag skapade en tillvaro, började om i ny stad och nytt hem, fann fler vänner och nytt jobb. Det tog mig i runda slängar 6 månader att flytta till Stockholm, hitta jobb och hitta en egen bostad. Så rullade livet vidare igen. Jag höll mig fast vid schemat ”måste, ordna, hålla ihop och börja om” för det fungerade ju bra. Döttrarna gick i skolan, fann vänner och en tillvaro skapades. Igen.

10 år senare är mina döttrar 10 resp 15 år gamla, det är inte små längre. Min yngsta dotter börjar även hon leva ett eget liv med vänner och intressen. Mitt schema har börjat få håltimmar och jag inser att hamnen som trasades sönder för 10 år sedan byggts upp igen. Stadig står den och väntar på mig. Men där finns inte ett skepp utan en hel fördömd fregatta! Jag skulle kunna kalla det välsignad, ljuvlig, underbar eller helt fantastisk syn. Men nej, den känns lite fördömd. Makalös absolut och imponerande. Skrämmande? I allra högsta grad! Vad hände med mitt skepp? Vad hände med alla mina rätt harmlösa små drömsmulor som jag kunde knapra på ibland?

Varje skepp är lika lockande som nästa, lystet glänsande med sin egen unika potential. Siftande navigering, olika sjökort och unik besättning. I hamnen vilar mina drömmar. Inga söndertrasade smulor utan vackra möjligheter. Min nästa destination. Men vad är min destination? Vad hände med mitt schema? Vem fasen har gett mig uppgiften att välja? Vem fick lov att lägga in håltimmar i schemat?

Första dagarna var fantastiska! När jag dansade omkring längs hamnen och beundrade varje fullriggare. Kunde det verkligen vara sant? Möjligheterna seglade in under tystnad medan jag hanterade livet. Funderade på utvecklingen jag anade. När byggdes hamnen upp igen? Håltimmarna i schemat ökar hela tiden och jag bara njuter av alla möjligheter som glittrar praktfullt emot mig. Fnissar lyckligt som ett barn och klappar händerna. Det här måste ju vara det mest underbara som skett sedan mina döttrar föddes!

Sen kommer tanken, metaforen som tryckte pusselbitarna på plats. Smackade rätt in i pannan under en utekväll med vännerna där jag studerar en snubbe som kollar möjligheterna över hela dansgolvet. Finns nog inte en enda kvinna han inte flirtat med innan kvällen är över men man kan inte ligga med alla på dansgolvet. Exakt Erika! Där var svaret på tanken som gnagt hål i pannan medan jag studerade möjligheterna i hamnen. Jag måste välja. För första gången i mitt liv har mitt vardagsschema inga ”måste, ordna, hålla ihop och börja om” eftersom döttrarna är äldre och börjar frigöra sig mot egna liv. Där börjar orden ”förändring, utveckling, nya möjligheter och ny tid” att träda fram

Min mammaroll krymper och Erika träder fram igen. Lyckligt skräckslagen. Rådvill till tusen för nu står jag framför det jag önskat mig så högt i så många år. Jag har fått tillbaka alla de möjligheter jag fick lägga åt sidan när livet kraschade. Åtminstone de flesta, några kan jag iskallt konstatera försvann med tidens tand men de hetaste finns kvar. Så vad gör jag nu då? Jag skaffade barn som ung och lade eventuella studier på hyllan eftersom vardagen fylldes av barn, jobb och hus. Någonstans längs vägen vande jag mig vid tanken att valen begränsades och i perioder försvann. Jag lärde mig leva efter en annan agenda än min och drömde om en värld som inte fanns. Det fanns en trygghet i det förutsägbara och ansvarsfulla moderskapet.

Och nu står världen här, den där drömvärlden med möjligheter som inte fanns. Det bara dryper av lockelser, utmaningar och självförverkligande. En ny tid. Min nya tid i mitt nya liv! Och jag har ingen jäkla aning om var jag ska börja! På ren svenska. Att bli uppsagd var inte största problemet, det innebär att jag måste följa det där schemat med ”måste, ordna, hålla ihop och börja om” igen. Välkänt schema, fullt hanterbart. Så skakade någon om schemat, orden ramlade bort och håltimmarna trädde in. En massa möjligheter förlöstes.

Vad som hände med snubben på dansgolvet det vet jag inte men på vägen hem viskade tankarna ”Var försiktig med vad du önskar, du kan få det”.

hamnen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s