#blogg100 VAB – förbannelse eller välsignelse?

– Mamma, jag är varm. Febern är ett faktum och allt stannar upp. Tider måste ses över, aktiviteter pausas, göromål prioriteras ner. Fokus flyttas till vila, omtanke och tillsyn. Utan tvekan och på ren instinkt.

Det kommer aldrig lägligt, är aldrig trevligt eller uppskattat utan enbart en plåga att vara hemma pga vab (vård av barn). Man kan inte göra någonting, möten blir inställda och möjligheter försvinner. ”Jag har inte tid att vabba nu!” är en vanlig tanke. Men är det helt sant det här? Är det bara så här vab är?

När jag var hemma med småbarn som snörvlade och sov feberheta i soffan under sina första levnadsår så kunde jag bli rätt less. Plocka, tvätta, näsdukar i högar, alvedon hit och dit, smärtsamma nätter utan sömn och jag kände mig fångad av uppgifter jag inte valt. Oftast var det jag som vabbade, den omtalade kvinnofällan, så det blev ju lite hackigt på jobbet i perioder. Ibland kändes det som om jag vabbade varje vecka eller fick åka hem tidigare pga krämpor. Min dåvarande arbetsgivare hade väl inte alltid förståelse för det men där var jag nog insatt att fullkomligt strunta i det. Det arbetet var inte det viktigaste i mitt liv, det är alltid mina döttrar.

Nu när de är äldre och inte blir sjuka lika ofta så kan jag se det som den andningspaus det är för oss alla. Jag får en helt oväntad och ibland ovälkommen MEN välbehövd paus i tillvaron. Fokus flyttas till det viktigaste och jag får tid till eftertanke. Vad är det som känns så viktigt att jag hellre vill göra det än pyssla om mina döttrar? Hittills har svaret alltid blivit: Ingenting.

Kom den insikten helt smidigt och klokt när jag blev förälder? Absolut inte, jag har ofta känt mig otillräcklig för att jag blivit tvungen att vabba under kritiska perioder. Ibland har jag vobbat i den mån det går men det var något en kollega sa för några år sedan. Hen berättade stolt att hen aldrig vabbat enbart vobbat. Alltså inte missat någon arbetsdag trots sjuka barn. Den meningen skavde någonstans men jag kunde inte sätta fingret på var förrän nästa gång min yngsta dotter var sjuk. Trött och gosig kröp hon ihop mot mig medan vi såg på film, drack saft och myste medan vardagen rullade på i den snötäckta världen utanför. Medan jag var hemma pågick ännu ett möte som inte alls gått som planerat och lett till en hel del irritation fick jag veta senare under dagen. Snön orsakade snökaos och förseningar. Jag kände mig enbart befriad för jag fick en hel dag med kvalitetstid och insåg att jag inte alls kände mig störd av att vabba. Det var en paus. Den tid jag fått med mina döttrar när de varit sjuka är ovärderlig, inga arbetsdagar kan ersätta den extratid som uppstått fast jag var helt slutkörd vissa dagar.

Så jag funderade på vad jag ägnat vab dagar åt genom åren och det var mycket soffmys, fika med vänner som också vabbade ibland (flera sjuka barn ger varandra stöd och föräldrarna får möjlighet att tipsa varann om hur man får dagarna att bli bra), spelstunder, samtal som inte uppkommit utan sjukdomsämnet, tvättat och städat. Inte en enda dag känns bortslösad. Om 2 år fyller min yngsta dotter 12 år och vabbandet är över förutom vid vissa extraordinära tillfällen.

Vab kan kännas plågsamt men fånga stunden och försök göra den bra. De stunder jag känt mig störd av att vabba så har det berott mest på min egen hantering av det, att jag vägrat slappna av och bara vara. Och nej, jag har inte uppskattat de gånger då orsaken varit magsjuka men jag är tacksam för att jag kunnat lära mina döttrar hantera även det bra.

Det är varken en förbannelse eller en välsignelse fast det kan kännas extremt ovälkommet och sabba planeringen rejält, vab är enbart vad du gör det till. Ingenting annat.

Saft, piggelin och film i soffan under favoritfilten kurerar hög feber.

Nu sitter det nog en bunt föräldrar och himlar med ögonen över att jag inte verkar ha suckat över vab men det har jag. Många gånger och jag har svurit och fräst över det faktum att jag fått prioritera om allt. Men det är just det, jag har prioriterat om. Inte valt bort, missat eller förlorat. Jag väljer att se på det ur den synvinkeln för att slippa känna mig bitter. Helt ärligt kan jag inte känna att det är en förlust, mina döttrar är vana att känna sig ompysslade och vet att vab dagar innebär andra regler som glass flera gånger om dagen vid feber tex. Man rår inte på sjukdom bara på sitt sätt att hantera sjukdom, så visst jag muttrar ibland men jag ser till att finna något att uppskatta.

Annonser

2 reaktioner på ”#blogg100 VAB – förbannelse eller välsignelse?

  1. Du har helt rätt!
    Jag förstår helt hur du tänker. Visst får jag dåligt samvete ibland och nästan alltid kommer det då man verkligen inte har tid.
    Sedan är det bara jag som vabbar eftersom jag är ensam, för mig mer en fälla för att ingen annan kunnat ta vabben och jag egentligen aldrig kunnat ens föreställa mig hur det skulle vart om jag delat detta.
    Men som du skriver, det blir som att trycka på pausknappen och jag hamnar lite i en bubbla med sonen. Bara vi två just den tiden. Han är som sagt snart 14-år men ändå blir jag hemma till i alla fall hans sextonde år, pga hans Npf. Nu blir det inte alltid mys men då den lille killen kryper fram från den där tonåringen så tar man vara på det lilla man får, annars kan han lugnt vila medan jag ser till att finnas där för honom.
    Kram

    Liked by 1 person

    1. Jag vabbar också alltid själv men lyssnar jag på föräldrar som delar så är tydligen problematiken ungefär densamma, fast de diskuterar vem som ska vabba. Det slipper vi:)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s