#blogg100 Det handlar inte om att alltid vara på topp…

Det handlar om hur man klättrar tillbaka upp när man fallit ner.

När jag satte mig ner i ett dunkelt mötesrum på Torkel knutssonsg 24 så visste jag att dagen skulle komma. Inte dagen då jag slutar utan dagen då min lust att börja om tar slut. Jag gjorde allt för att förbereda mig, peppa mig själv, dra igång projekt och hålla mig själv igång. Gott om tid, jag skulle träna, planera framtiden, se möjligheter, träffa döttrarna varje morgon, mysa oftare eftersom jag hade färre tider att passa, gå ut och gå varje dag, söka jobb och byta spår till ett mer spännande. Det här var minsann en utmaning och en positiv utmaning! Absolut!

Och det gick rätt bra tills jag kom hem efter jul i januari, en lätt förkylning startade mitt nya år och all tid i världen bredde ut sig för mina fötter. Det enda inplanerade var coach utbildningen som skulle starta några veckor senare. Men nu hade jag det jag alltid önskat mig. Tid att göra vad jag vill. Och just där stannade jag. Framför ett stort landskap av möjligheter som alla kunde leda till de mest fantastiska saker. Nu fanns det tid till att träna som en galning, göra om hela mitt hem, söka jobb hela dagarna, promenera minst 1 timme varje dag, laga fantastiska middagar, sova längre om jag ville, besöka platser jag inte haft tid att kolla på, nätverka och bara ta för mig av möjligheterna som fanns där precis vid mina fötter. Framtiden nafsade i mina tår från alla håll.

Men varför? För vem?

Jag fortsatte driva mitt Instagram konto @enbraborjan där jag hela tiden fokuserat på motivation att fortsätta framåt, orka mer och peppa sig själv som arbetslös. Det är viktigt! Om man börjar sucka över sin situation och känna sig misslyckad så blir det supertufft att jobba vidare. Så mycket var klart, jag vet hur viktig motivation är och att hela tiden hålla igång.

Och?

Jag slutade träna fast jag tränat regelbundet i flera år, tappade helt enkelt sugen att gå dit. När jag varit där kände jag mig stressad för jag var inte hemma och sökte jobb. Detsamma om jag gick på promenad, jag borde söka jobb istället. När jag satt vid datorn och ägnat timmar åt ansökningar och kolla annonser så kände jag att en stor del borde lagts på träning eller middagsplanering. Jag hann inte med allt jag ville och försökte göra mer hela tiden. Resultatet blev ibland att jag fick mindre gjort. Paradoxalt nog.

Vad hände med min tid?

Utbildningen blev en livboj, den satte riktning och jag fick möta mig själv i en helt ny situation. Jag som var ”för inkompetent för att söka som coach” då jag saknade utbildning fick veta att jag inte var det minsta inkompetent. Saknade utbildningen gjorde jag men byggstenarna till att vara coach fanns inuti mig precis som jag känt när jag började fundera i den banan. Jag fick bekräftelse för att jag kan, för min kompetens, för min person. Det som jag inte hade på papper fanns i mig själv och nu har jag det faktiskt på papper också.

Nu då?

I takt med att solen återvände till norden började mitt träningssug återkomma, min vilja att nå ut. Tiden som låg framför mig fylld av pockande möjligheter fanns kvar, nyfiket undrande vad jag skulle göra nu. Jag besökte några jobbmässor som verkligen gav mig ny energi, jag fick mitt diplom och jag har börjat forma min profil. Men det viktigaste var att jag återupptog träningen. Det kan tyckas surt att missa så många veckor av träning och absolut, jag kunde tränat sjukt mycket. Om jag bara kunnat svara på varför och för vem. Om jag vetat vad som kom efter och. Om jag vetat hur min tid skulle struktureras. Om jag vetat vad jag ska göra nu.

Efter 2 km på löpbandet kunde jag bara känna saknad och en fantastisk känsla av att komma hem igen. Ingen bitterhet, jag kan ju inte vara bitter över att jag endast är människa och faktiskt har brister. Att kraschlanda har jag gjort förut, det känner jag igen och jag lärde mig då att inget kan jäkta fram en förändring. Man är där man är. Nersölad på jordens yta utan riktning och utan ork. Så nu vet jag att jag måste ligga därnere och titta på himlen där molnen jagar varandra i olika hastigheter. Jag tröttnar en dag och reser mig upp och det är den dagen som är viktig. Inte dagen då jag föll utan dagen då jag reste mig upp igen. Och igen och igen. Kommer troligen krascha igen, människor gör det.

Varför ska jag resa mig upp då? För vem ska jag fortsätta framåt? Och nu då? Och vad ska jag göra med tiden?

Frågorna kommer få sina svar sinom tid. Just nu vet jag bara att jag är förbannat less på att kolla på alla dessa moln, därför reste jag mig upp. Precis som sist. Därför började jag träna igen. Jag bara kände att det var dags och tog min träningsväska och gick. Så reser jag mig upp. Ungefär som en 1-åring som plötsligt bara reser sig och går, det var dags och jag var trött på stadiet jag befann mig i.

”…världen är full av tappade sugar.” Hasse Alfredson

En insikt jag tar med mig från de senaste månaderna är hur osynliga människor blir när man blir uppsagd. Hur man lever i en periferi av arbetsvärlden där allt rullar på och människor fortsätter som inget hänt? Jag märkte det direkt när det blev känt i Statoil huset att jag var uppsagd, stigmatiseringen. Människor som tidigare haft ”nytta för en” plockade bort en ur agendan. Den insikten tar jag med mig och det är något jag vill att ni ska tänka på. Behandla andra som ni själva vill bli behandlade är en viktig del av livet och jag har mött de mest fantastiska människor under de senaste månaderna. Jag har också upplevt rädslan hos de som inte vet vad de ska göra nu när jag inte tillhör de arbetande, högst fascinerande upplevelse för någon som mig eftersom jag gillar att studera människors beteende. Inkl mitt eget beteende. Även jag förvånar mig själv trevlig nog:)

Så vad händer nu då? Är framtiden stabil och säker? Det tror jag inte men den är mycket intressant och jag börjar med att se över min blogg plattform så ni som läst ända hit kan gärna lämna en kommentar om min blogg som ska ses över. Funderar på ett nytt steg endera här på WordPress eller på en annan plattform. Ge mig feedback, tack:)

 

Annonser

2 reaktioner på ”#blogg100 Det handlar inte om att alltid vara på topp…

  1. Heja heja Erika! Det suuuger stenhårt när det suger så att säga! Men du tar dig alltid upp igen. Det är liksom det eller lägga sig och dö. Du tänker inte lägga dig och dö så hepp hepp nu kör vi!!! 👊👊👊

    Liked by 1 person

    1. Det gör vi. Lägga sig ner och bara dö verkar småtråkigt. Ger träsmak i rumpan att vara oaktiv för länge så visst kommer jag på fötter igen😊 Men lite tilltro från omgivningen är inte fel. Tack kära du❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s