#blogg100 Att våga vända blad

Som många av er kanske vet så skriver jag Pulse inlägg på LinkedIn, inom kategorin utveckling, kundvård och livsmentalitet. Bloggen är lite mer lössläppt. Ni som har LinkedIn kan gärna följa mina inlägg där för de kommer inte publiceras här varje gång. Idag är ett undantag eftersom det passar in på bloggen också. Men annars kommer bara någon länk ibland.

Jonas Gardell talar om sitt enda liv och jag planerar mitt andra liv. Eller är det mitt tredje liv? Vi har lite olika syn på det här med livet han och jag. För 15 år sedan bredde livet ut sig framför mig innehållande små barn, extremt lite sömn, ständig koll på omgivningen och en planering skriven av en liten tjej som ännu inte lärt sig gå men styrde världen hårdare än en diktator. Föräldraskap i en liten ask.

Nu går ”diktatorn” i högstadiet, planerar lite smått sin framtid och längtar efter att kasta sig ut i sitt eget okända unga vuxenliv. Det närmar sig med stormsteg. Bara sådär inser jag att det där livet som började för 15 år sedan har ett slut. Mitt liv som småbarnsförälder gled över i skolbarnsförälder och sedan började livet som tonårsförälder men sedan då? Bortom det livet finns ett gigantiskt hav av möjligheter. Ingen agenda bara möjligheter. Mina möjligheter.

Min dotter styr inte längre över vad, när eller hur jag gör saker. Jag börjar få tillbaka min kontroll. Även min yngsta dotter på blott 10 år börjar göra detsamma medan hon kliver i allt snabbare takt mot tonårstiden. Jag inser att min tonåring började göra exakt samma sak för många år sedan. En dag kommer de båda att lämna mig.

Det är en kraftig och viktig insikt. Jag kan ändra mitt liv fullständigt. Flytta vart jag vill, resa vart jag vill, jobba med vad jag vill. När jag vill. Helt plötsligt handlar mitt liv inte enbart om att stötta, hjälpa, lyssna, argumentera, planera och hantera utan om friheten att bara vara egoistisk. Framtiden handlar till största del enbart om mig.

Just den tanken är skrämmande, absolut men också enormt befriande. Inte för att jag vill bli av med mina döttrar, utan för att jag fullgjort något jag började för så många år sedan. När jag blev förälder visste jag inte helt vad jag gav mig in på. Det liv jag levde innan pausade, Erika blev mamma och inte så mycket annat. Förrän nu. Jag är på väg att bara bli jag igen. Det är en viktig tanke att stanna i en stund. Ta in och tugga lite på. Jaget Erika.

Jag kommer alltid vara mamma såklart men jag har ett annat liv också som jag inte riktigt kunnat utveckla under de år som gått. Att förstå att man är mer än bara förälder är viktigt. Det är lätt att köra fast i sitt eget föräldraskap och tro att man kommer ta hand om barn hela livet. Först sina egna och sedan direkt planera in barnbarn. Istället för att förverkliga sina egna drömmar och sina egna liv. Ett helt liv utan hemmavarande barn som bara rullar fram våg efter våg av möjligheter. Hur lever man sitt eget liv när man är så van att leva efter andras krav och behag? Vad gör man? Vilka drömmar finns under ytan?

Det är enormt viktigt att sätta sig ner och fundera på det liv som börjar när barnen flyttar ut. Jag har redan börjat eftersom insikten föll ner i knät en dag när en väninna berättade att hon hjälpte sin 22-åring att packa för hen skulle flytta hemifrån. Flytta hemifrån. Just de orden startade en hel process av kugghjul som stått lite stilla i väntan på order medan jag funderade på vad jag ska göra härnäst efter uppsägningen och min utbildning till diplomerad coach. Jag visste ju att jobb är ett måste, tjäna pengar och liksom flanera vidare genom livet. Men jag hade ju inget mål.

Så när jag hörde ”flytta hemifrån” och såg mig omkring så insåg jag att mina döttrar snart är där. Min äldsta stod bredvid mig, i jämnhöjd och om 5 år är hon 20 år och min yngsta 15 år. Tiden flyger och deras planer om livet är många. Jag inser att jag måste ha en plan för mitt kommande liv. För mitt andra liv som snart kommer. Vill jag verkligen bara jobba och tjäna pengar, kolla in serier på kvällarna och blogga vidare eller vill jag något mer? Vad vill jag verkligen jobba med alla dessa år till pension? Vill jag bidra med något hållbart och fullständigt omvälvande? Vill jag plugga nu när jag har all tid i världen att fullständigt grotta ner mig i något jag brinner för? Mina döttrar är väl uppfostrade i att kunna möta sina egna liv, att klara sig själv har varit kärnan i mitt föräldraskap. Tänka själv och våga göra nya saker, de är mycket modiga.

Boken om ens liv har flera kapitel, det har jag förstått för många år sedan men bladen har jag vänt på ren automatik utan koll på vad nästa kapitel handlar om. Nu när jag sneglar på nästa kapitel som kommer efter livet som tonårsförälder så inser jag att det är tomt så när som tankebubblor om möjliga händelser. Det här är ett kapitel jag måste skriva helt själv.

Kanske är det bara en bok och ett liv vi lever men det känns som flera liv. En del lever lite för lite medan andra kanske lite för mycket. Barndomen är ett och det är en vacker men knepig tid. Tonårstiden är ett rent inbördeskrig utan vinnare men viktig utveckling. Vuxenlivet som sedan glider in när man ska ta ansvar för sig själv och sitt eget liv är skrämmande fast efterlängtat. För många kommer barn in i bilden, så var det för mig. Jag visste en sak och det var att jag ville ha barn medan jag var ung, resten tänkte jag löser sig längs vägen. Livet handlade då om att skaffa hus, bli förälder och jobba för att kunna leva. Så skulle mitt liv bli. Enkelt och okomplicerat.

Livet blev inte så, det blev allt annat än enkelt och okomplicerat. Visst blev det barn, hus och en massa jobb. Men missbruk, medberoende och all denna kamp som singelförälder hade inte varit med i tankarna. All denna smärta. Livet blev inte som jag önskat, hoppats eller trott. Jag brukar kalla de åren Helvetet. Min vilja att leva mitt liv var större än önskan att leva i hus och leka familj så jag gick. Jag stannade inte förrän jag hamnade i Stockholm och började om mitt liv. Nytt jobb, ny bostad och sakta men säkert lade jag Helvetet bakom mig. Uppfostrade mina döttrar själv i huvudstaden medan jag fick uppleva de mest fantastiska saker. Jag har träffat otroliga människor och fick ett helt nytt liv. Det var en ren befrielse att få börja om och inse att det går att göra annorlunda när livet inte blev som man trodde. Jag såg en chans och tog den.

Så vågar jag vända blad igen, till detta tomma ingenting? Att våga börja ett nytt liv är inte lätt, jag har gjort det förut med mycket sämre förutsättningar, men det är helt tveklöst omöjligt att låta bli. Alternativet är att stanna där jag är, omgärdad av en fantasibubbla och outvecklade drömmar. Tanken ger mig kalla kårar, jag har mött människor som inte vågat förverkliga sina drömmar. De är bittra och arga på andra människor som de anser vara orsaken till att deras liv inte blev som de tänkt sig. De som förnekat att barnen växer upp och flyttar ut, skaffar egna liv utan sina föräldrar. Att leva i förnekelse och i det förflutna är en mer skrämmande tanke än den om att inte veta vad jag ska göra. Jag måste lämna det här kapitlet om några år, det är en insikt att landa i. Och jag måste våga vända blad och börja skriva mitt eget självständiga liv utan hemmavarande barn. Mitt eget självständiga liv, det är något jag aldrig planerat för. När jag var 20 så tog jag dagen som den kom och det ena ledde till det andra. Det blev inte som jag trott men det blev nog bra ändå.

Jag vet ungefär hur jag ska börja, jag vet inte exakt vad jag ska göra men en mycket frestande tanke har börjat ta form bland alla tankebubblor om möjliga händelser. Om jag till viss bit är skräckslagen så är den andra delen fullkomligt lyrisk över det planen som sakta börjar ta form. Här väntar en helt fantastisk utmaning som jag faktiskt inte tänkt på, ett helt nytt liv ligger framför mig och det är bara mitt. Det handlar inte flykt eller ett tvingat behov att överleva. Det handlar bara om den underbara möjligheten att göra vad jag vill.

Våra drömmar innehåller de mest fantastiska möjligheter liksom livet ofta ger oss upplevelser vi inte kunnat fantisera om. Och det blir nästan aldrig som vi tänkt oss vilket nog är tur för tänk om det blev så, att livet blev absolut exakt som vi tänkt oss. Vad skulle vi lärt oss då? Vilka berättelser skulle vi haft till nästa generation? Vilka aha-upplevelser skulle vi varit utan? Att sätta sig ner och tänka över sitt liv, inte ångra eller fördöma utan tänka över det är en nyttig och utvecklande övning. Se hur det började, vad det ledde till och var vi hamnade. Och när chansen dyker upp till att börja om så ta den. Tveka inte, fundera inte, planera inte utan bara hoppa på och lev vidare. Att våga vända blad handlar om att våga sluta läsa på kapitlet som är just nu, att våga erkänna att det kanske inte blev så som man tänkt men att man kan göra nytt. Jag vet att jag kommer våga och kanske är jag inte alltid nöjd med hur det blev men jag kan inte ändra på det förflutna, det är passerat. Däremot äger jag min framtid och för första gången har jag faktiskt inga delägare till min framtid. Det är en mäktig tanke!

Så nu vänder jag blad. Igen.

IMG_4296

Annonser

2 reaktioner på ”#blogg100 Att våga vända blad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s