#blogg100 Fanihelvete och hans satansjävlamoster!!!

Och där hukar mamma framför datorn. Hon gillar inte det minsta att jag svär. Men jag har nog alltid svurit, i tonåren mer än jag själv kan räkna. Innan jag fick barn så hörde jag alla föräldrar som hyssjade så de deras barn inte skulle höra och de svor sällan själva. Men deras barn svor ändå. När jag fick barn så valde jag att inte förbjuda svordomar utan tillåta i rätt ögonblick.

Jag använder det ju själv så det blir ju svårt för mig att kräva att mina barn beter sig annorlunda.

Svordomar är kraftord kopplade till känslocentrum i hjärnan, det har inget med ordförråd att göra som många anser. De som svär ofta har lägre ordförråd. Jag vill hävda att de inte lärt sig vad svordomar är och hur de används. De ska inte ersätta ord utan ge kraft åt ord. Kraftord. Både jag och mina döttrar har stort ordförråd så även om vi svär lite då och då så saknar vi definitivt inte ord för att uttrycka oss. Varken i mängd, längd eller ämne. Vi uttrycker oss ofta och jag har heller aldrig pratat ner när jag talar med mina döttrar. De har helt enkelt fått lära sig vad alla komplicerade ord betyder. De har lärt sig fråga när jag säger nåt de inte förstår. Varför ska jag förenkla mitt tal när jag kan lära döttrarna fler ord istället?

Hos mig är det därför tillåtet att svära när man är riktigt heligt förbannad eller slår sig, kraftord får användas när kraftord krävs. Och jag har alltid svurit oavsett om mina döttrar är med eller inte vilket ju höjt ett antal ögonbryn hos andra föräldrar som förskräckt insett att deras egna barn just hört en svordom från en vuxen. Hujedamig…

Jag kan lugna er föräldrar som tror ni misslyckats när era barn kläcker ur sig en svordom att det inte fått det hemifrån utan de lär glatt varandra alla fula ord de kan. Ju grövre desto bättre. Så gör som ni vill, barnen svär ändå. De flesta.

Min tonårsdotter reagerade med att säga till mig att inte svära, det var intressant och hon svor nästan aldrig tills hon blev just tonåring och fick ett heeeeelt nytt ordförråd som jag ibland inte fattar alls. ”Aaa, venne, durå, hmpf, käften, men nej mamma, orka, fatta, helt random, oh herre” är några rätt vanliga uttryck ofta med skiftande tonläge och på morgonen uppstår ett slags morrande grymtning. Hon svär inte mer än någon annan och kan uttrycka sig på de mest häpnadsväckande vis. Förhandla med min tonåring är tufft för hon kan tala för sig!!!

10-åringen är inte bättre fast hon svär just nu väldigt mycket genom att göra det klassiska och stoppa in ”fan” och ”helvete” i varenda mening. Där säger jag till och frågar när svordomar är tillåtna. ”När man slår sig eller är arg” får jag till svar, så hon vet och bara struntar i det just nu. Jag har inte ändrat mig, svära i rätt tillfälle är helt ok. På det viset lär de sig använda ord av rätt betydelse. När hon svär utan anledning får hon säga om meningen korrekt och ersätter då svordomen med ett nytt ord eller utesluter det enbart.

Vi är inte orsaken till att våra barn svär men vi kan påverka deras ordförråd och hur de använder ord och kraftord. I min familj svär inte kvinnor har jag märkt men morfar fick svära och jag fattade inte varför jag inte fick svära så jag frågade mamma. ”För han svär när man får”. Vadå svära när man får? Jag fick aldrig svära! Så jag testade alla möjliga tillfällen och inget var tillåtet så jag struntade till slut i det och fick fortsätta lyssna på protester i många år. Tills jag blev 36 och blev skitsur över att kortet inte funkade eller nåt i spärren vid Slussen. Det var liksom droppen den dagen som inte alls var så där bra som jag tänkt. Och jag fick en tillsägelse så då brann jag liksom upp, det händer lite då och då.

”Jag är 36 år och svär hur jävla mycket jag vill!” och så var det med den saken. Det blev liksom tyst och efteråt undrar jag varför jag inte sagt det när jag var 26. Men det blev inte så. Jag är så här, känslomänniska och har alltid hävdat att svordomar är ok i rätt sammanhang.

Nu snubblade jag över en artikel via Facebook som publicerades förra året, ”Swearing is emotional and creative…” och visst kan det vara så, det släpper ut en mängd frustration för de människor som kan behärska det. Men artikeln tar också upp det faktum att man kan svära för mycket dvs överanvända orden så de förlorar sitt syfte vilket har motsatt effekt. Jag kan tröttna rejält på människor som använder svärord som andra använder ordet ”Och”. Det är ingen krydda liksom…

Den tar också upp att svordomar inte är för alla människor, en del använder det inte alls vilket inte heller är fel men de som gör behöver inte få snusförnuftiga kommentarer hela tiden. Vissa gör det, andra inte. Vi som gör det är ofta medvetna om det och kan behärska det och vi svär inte heller överallt. Det finns ingen anledning men ibland är det underbart skönt att häva ur sig en lång harang av svordomar som säkerligen får himlen att svartna pga svaveldoften. Men inombords breder ett lugn ut sig och man kan ta nya tag. Hellre lite svavelosande istället för långsurande.

Och råkar jag svära i kyrkan ber tom jag om ursäkt! Var sak har sin plats.

 

Annonser

2 reaktioner på ”#blogg100 Fanihelvete och hans satansjävlamoster!!!

  1. Åååå tack tack tack! Jag svär som bara den och jag tycker fan i mig att det är frigörande. Man tappar något viktigt som går sönder och helvets jävlar! Så känns det bättre. Slår i tån och fanshelvetesjävlaskit! Så gör det inte så ont längre 😉 Alfred är ofta på mig då jag svär och jag säger samma till honom, ibland får man faktiskt svära!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s