#blogg100 De där oväntade tårarna mitt i pannkakssmeten…

Det är ok, säger jag för det känns ok. Jag är inte förlamad av sorg, tänkte att det kommer väl när det är dags. Det brukar göra det och det är ju livets gång, vi vet ju att det går så. Det vanliga ni vet. Hon var trots allt 104 år vilket är en makalös ålder på en människa som hade minnet i fullt behåll men skröpliga knän. En del knän håller inte ens över 25-strecket så jag tycker det var bra jag. Bra stomme.

På fredag är det begravning och veckan efter fyller mamma 60 år dagen innan skolavslutningen och veckan därpå drar tonåringen på konfirmationsläger i 4 veckor. Just nu är varje dag en avprickningslista. Planering, se fram emot, gratulera, beklaga, lyckönska, gråta en smula, le och skratta i massor och gråta lite till. Sova har jag för mig ingår också liksom mat.

Så mitt i pannkakssmetsvispandet kom den. Insikten. Med insikten kom tårarna utan hejd. På fredag är hon ju inte där i sitt hus som hon annars alltid är. Hon satt alltid vid köksbordet, på den vänstra sidan, och log med plirande ögon när jag kom in. Alltid glad fast hon hörde illa. Då när allt var i nutid som nu är dåtid och minnen. Alltid en blomma på köksbordet och två i fönstret och vi drack alltid kaffe när vi var förbi. Med nån kaka.

I vissa perioder i livet hann vi inte åka förbi, det fanns många perioder när jag inte hann nånting kändes det som. Allra minst mig själv. Men det var en trygghet att veta att hon var där, hon fanns där, en fast och trygg punkt som inte ändrades. Där finns nu endast ett hus.

Man ska inte gråta när man gör pannkakssmet, fast det var befriande, då glömmer man knäcka äggen märkte jag. Men det löste sig precis innan jag skulle hälla smet i pannan. Men ändå. Och jag inbillar mig ibland att det blir lättare med åren men det blir det egentligen inte. Man vet mer och förstår mer men enklare blir det då rakt inte. Hon är fortfarande min mammas mormor och min mormors mamma. Min gammelmormor. Eller var då. Det är rätt häftigt att min mormor haft sin mamma kvar fast hon är en bit över 80 och min mamma som fyller 60 fick ha sin mormor kvar så länge. Det är coolt! Världens viktigaste kvinnor.

Och mina döttrar såklart. Som haft turen att ha 3 mormödrar vilket förstås förvirrade både skola och förskola för de pratade om alla tre om vartannat:) Fast C har ju även en lillebror som ingen av hennes föräldrar är inblandad i utan det är hennes gudmors son som hon valt som lillebror och hennes gudmor är ”nästan som hennes mamma så det så”. Jag har förklarat det för skolan också när de undrade om den där lillebrorsan…

Huset behöver ju min gammelmormor inte längre som hon själv sa om sina saker, hon sålde huset till mina föräldrar så vi kan åka dit på somrarna. Plocka vitsippor som varje vår fyller hela slänten på hennes gård, helt makalöst vackert! Det känns bra. Men hon fattas mig för att citera Skalle-Per i Ronja Rövardotter, klockren beskrivning på sorg. Man går inte sönder av all sorg men det blir hål i livsväven, en bit saknas. Hur glad man än är åt de år som passerat så känner man att biten saknas. Såna som är oersättliga. Det är något man aldrig blir för gammal för hoppas jag, att sakna någon väldigt mycket för i saknaden bor alla minnen, alla skratt och alla dessa underbara stunder som skapade saknaden. Där mitt i sorgen bor all kärlek.

Och pannkaka blev det allt. Utan tårar i men med ägg.

Annonser

2 reaktioner på ”#blogg100 De där oväntade tårarna mitt i pannkakssmeten…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s