Det bästa med att du är min mamma!

Många gånger har jag förstås tyckt att du inte alls är bäst utan väldigt mycket pest, ungefär som mina egna döttrar tycker om mig. Min tonårsdotter är enormt upprörd över att hon liknar mig men eftersom jag minns hur jag kände så tar jag hennes reaktion med ro. Den går väl över kring 25-års åldern eller nåt. Det kunde vart värre, hon kunde vart skäggig som sin pappa. Fast hon uppskattar inte den kommentaren… Inte heller den att hon liknade min bror när hon föddes. Tonårshumor…

Idag fyller du 60 år och du kommer säkert inte att uppskatta att jag basunerar ut det vitt och brett på min blogg, men jag är faktiskt stolt över att vara din dotter och du borde veta att jag inte lyssnar på dig iallafall så….Grattis på 60-årsdagen!<3 (och man blir gammal först när man är 104, det vet vi ju)

När jag var tonåring gjorde jag enorma försök att inte efterlikna dig fast jag såg ut som du och gör det än idag, jag behöver aldrig presentera dig som min mamma när vi är på samma plats. Inte annars heller har jag hört. Associationen är given vilket numera enbart gör mig glad. Men även om jag ser ut som du så är vi lika olika som lika. Båda uppskattar vintage och second hand fast jag är mer insnöad och samlare som morfar (kan vara bra att ha är absolut hans fel att jag tycker) men jag uppskattar äldre saker tack vare dig. Springa runt på loppisar och auktioner gör jag gärna än idag fast jag inte alltid tänker köpa något. Det är som en minneslund för mig som jag kan kliva in i oavsett var jag befinner mig. Pryttlar och småkrafs som vi tittade på, saker vi haft eller saknade, sånt vi köpt och sålt. I den miljön minns jag min barndom och den var ljus.

Varje gång jag flyttar eller rensar ett rum för att göra om minns jag min barndom då vi flyttade ofta. Vi flyttar fortfarande rätt ofta fast på varsitt håll. Det är uppfriskande att flytta. Rensa ut och bo in sig i nya hem, att aldrig vara helt rotad. Någonstans i vår släkt finns nog lite nomadblod. Det är en trygg känsla i att flytta, i vetskapen om att jag kan lämna ett hem och finna ro i ett nytt hem utan större konst. Jag vet människor som får ångest av att flytta medan jag blir upprymd och glad. Mycket tacksam känsla som ger frid för jag är inte rädd för nya platser, min trygghet finns i mig. Förut kunde jag vara avundsjuk på de som åkte hem till sitt barndomshem men idag gillar jag att vi bott på flera platser, jag håller inte stenhårt fast vid alla platser och småsaker utan har lärt mig uppskatta många platser.

Din optimism kännetecknar dig liksom ditt leende, jag och morfar pratade en gång för många år sedan och då sa han något jag minns såväl. Din förmåga att finna något positivt i allt, det är något jag verkligen bär med mig. Att försöka se gott i allt och i de flesta fall lyckas jag. Ibland gör jag det inte på långa vägar och ägnar långa perioder åt att se världen som nattsvart och hämndlysten. Men många gånger är jag immun mot världens I-lands bekymmer som förseningar, snöfall, regn och stökiga rum. Idioter omkring mig. Det finns en mening och det finns något bra med det mesta som händer. Den egenskapen tackar jag även dig för.

Mitt humör däremot har du då rakt inte givit mig, du är jämn i humöret och sällan arg fast det såklart händer. Det måste komma från morfar och min pappa. Den lavinartade ilskan som varken låter, ser eller beter sig gott. Men den gör gott. Jag mår bättre när jag varit arg och ilskan rinner av mig. Det är värre att bita ihop och vara tyst, då går det inte över. Och kanske har du inte alltid uppskattat mitt humör, om någonsin, men det har jag. Med en explosiv dotter och en tonåring vars humör kan liknas vid mitt är det en enorm tillgång för jag har lite förståelse för varför de beter sig som de gör. Fast det räcker inte alls alltid men det hjälper. Däremot har jag lärt mig att tala illa om människor av dig, det finns ingen nytta i det. Människor har rätt att skapa sig en egen uppfattning oavsett vilken relation jag har till samma människor.

Kärleken till böcker och blommor är oavkortat från dig! Mycket bra! Kanske har mormor påverkat mig lite också vad gäller blommor men det mesta är du. Vi hade alltid metervis med böcker hemma och vi läste massor, jag läste, du läste, vi läste. Att läsa har alltid varit en kärnpunkt i vårt hem tillsammans med alla blommor som du alltid har fler av. Och du undrade hur jag kom på tanken att läsa till florist? Det är inte konstigt när man växt upp i ett hem som alltid prunkade av blomster och vackra rabatter. Både knepiga och alldagliga, vitsippor, krokus och tulpaner om våren, hyacinter och amaryllis till julen och allsköns blommor under sommaren.

Dessutom pysslade vi mycket. Lade nabbipärlor, målade tomtar, byggde kycklingar, gjorde bollar, sydde och gjorde halsband. Sticka och virka försökte jag lära mig men vi är nog båda överens om att det inte är min grej alls. Fast jag virkade en halv duk i rosa under högstadiet och sen fingerborg som skulle bli ett förkläde till en docka. Men jag glömde lägga till en maska så det blir ju en fingerborg…typ. Den var mintgrön.

Jag har bott i ca 15 bostäder exkl sommarbostäder, 5 av dessa är efter att jag flyttade hemifrån. Alla med varsina minnen och varsina upplevelser. Hus och lägenheter. Vi har haft hundar, katter, fiskar och fåglar. Och en salamander som rymde, den blev säkert uppäten av vår katt.

Min barndom minns jag som sommar i Helgum när det var så hett så jag ville klä av mig allt fast efter kläderna fanns inget mer att ta av. Det irriterade mig enormt. Vi åkte i en vit lådbil som morfar byggt och badade pool, jag ramlade ner i ett hav av brännässlor i princip näck så jag fick stå i en hink med kallvatten medan pappa spolade mig med vattenslangen. Vi byggde nya vägar för vattnet om våren och snöhögar vid fönstren om vintern, åkte pulka långt ner på lägdan. Det var somrar med vinbärsbuskar och krusbär, dina mysbyxor som jag drog upp till axlarna och blev en enbening och jag gungade så plankorna slog i marken. Tills morfar satte fast gungan med armeringsjärn.
När vi bodde i Sollefteå var det åter värmebölja, med saft och bullar på Risön dit vi åkte när du hade en vacker ljusblå klänning med en rosa blomma på ena höften. Köpte salta och sura godisar. Vi åkte Mitsubishi Colt (Racersnigeln) eller vit Opel (ratbilen). I skuggan på vår balkong gungade jag i stolarna som tillhör den gamla trädgårdsmöbeln. Mer saft. Vi plockade massor av rabarber och lyssnade på grannarna, jagade sork i trädgården som jag slog ihjäl med en sandal och grillade i elgrill eller kolgrill. Det gick alltid att grilla hemma hos oss. Vi spräckte säkringar i stereon och trodde ni inte märkte det fast ni upptäckte det varenda gång. Hängde i hängmattan med en hög böcker hela dagar.

Det var konstigt att flytta hemifrån sedan efter alla år, men också skönt. Skaffa eget och försöka växa upp. Idag tycker jag att jag är relativt vuxen men glädjande nog är jag lika barnsligt förtjust i rabarber och omogna krusbär. Fortfarande dålig på att städa sådär effektivt som jag vet att en del gör och jag glömmer fortfarande bort middagen när jag läser eller skriver. Mina döttrar påminner mig om att vi nog måste äta middag men de är inte bra på att städa de heller. Fast de är fantastiska på att sjunga och skapa. Och dansa. Min tonåring har en medfödd förmåga att passa tid som absolut inte kommer från mig, jag är tidsoptimist och det vet jag inte vart jag fått ifrån. Du och M kan passa tid exakt medan C och jag tycker tiden är längre än klockan visar. Men jag är aldrig sen numera vilket jag alltid var förr.

Du kan fortfarande skratta så du gråter och jag minns den gången när jag läste ett citat i ”Gud som haver barnen kär har du någon ull” av Mark Levengood och Unni Lindell vilket fick mig att börja skratta så jag inte kunde prata. Ni andra undrade vad jag läste så du fick boken för att läsa samma citat men började skratta så du grät du med. Min bror och G fick fortsätta. De hade dock inte lika kul som vi:) Hon som förklarade sin farmors demens med att hon hade haft inbrott i huvudet:) Du skrattade nästan alltid när jag var barn framför allt efter att jag blev 12 och du flyttade ihop med min nya pappa. Och det pratar mina döttrar också om, lättheten till skratt och den glasklara prioriteringen vid skador. Inte lätt att ha en undersköterska/barnsköterska till mormor minsann. Men allt jag inte vet eller kan anser de att du kan eller vet. Så du får ju frågor om allt.

Tack vare dig uppskattar jag både matlagning och bakning, när jag själv vill. På beställning är det inte roligt. Men jag föredrar att göra allt när jag vill inte när jag måste för jag har haft för många måsten. Jag kan täcka in hela mitt liv med dig och vad vi gjort, du är ju faktiskt mitt liv där det startade och tog fart.

Av alla minnen och anekdoter så är det viktigaste att jag än idag kan ringa dig bara för att prata eller diskutera böcker. Vi köper ju fortfarande dubbelt ibland när vi inte stämmer av vilka böcker vi köpt. Vi pratar blommor, barn och framtid. Diskuterar inredning och hus, funderar över loppisar och vintage. Jag värderar och du bara tycker om att ha. Men vi pratar mycket, mer än när jag var yngre. Att vilja ha kontakt med sin mamma i vuxen ålder är underbart för alla inblandade, att ha möjligheten att prata med sin mamma är inget mer än en välsignelse. Och du är också världens bästa mormor enligt mina döttrar och de borde ju veta bäst hur det är med den saken. Och min mormor är världsbäst så det kunde ju egentligen inte bli bättre. Grattis<3

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s