Älskade trots!

Dessa viljestarka treåringar. Så obstinata fast bräckliga, lystet nyfikna på omvärlden som stundvis är alldeles för stor och skrämmande. Mycket större och modigare än året innan och smärtsamt medvetna om sin egen makt med ett enkelt ”nej” som kan stjälpa den vackraste dag, trivsammaste middag eller den godaste omtanke. Kvar finns föräldrar med ilskna tårar av frustration och desperat blick. Lamslagna pedagoger och förbryllade veteraner. Trots plockar fram det värsta och det bästa i oss fast vi mellan varven skrattar så man gråter åt deras underfundiga funderingar om livet. Vi bli så trötta, så stolta, så utleda men förundrade under trotsåren. Hatkärleken som barn kan skapa är sällan så påtaglig. Sömnen kommer som en räddande ängel medan tungan viskar ”ge mig styrka…” innan allt drar igång igen när dagen gryr med en elakt gnistrande sol och treåringen ler så diamanter liknar plastbitar.

Jag minns den tiden såväl för vid 2,5 år klev båda mina döttrar in i bortbytingsåldern. Tack och lov inte samtidigt eftersom det skiljer 5 år mellan döttrarna. Men ändå…. När M visade med full styrka hur överjävlig den åldern kan vara så förstod jag varför man förr om tiden hävdade att ungar bytts ut mot trollungar. Det tillfälle jag minns skarpast är en gång när jag bråkat mig svettig för att få på henne en overall hos ett par bekanta, egentligen skulle handla men blåste hem med bilen och ställde ungen i hallen framför hennes oförstående pappa och drämde igen dörren med ett högst pedagogiskt uttalande om ”att jag inte ville se henne” och drog på affären i runt 1 timme medan en rödgråten, trotsig och förvånad M stod i hallen med en tröstande pappa, hon som trodde jag inte ville se henne alls. Säkringarna bara brann upp. Viljestyrka i full kollision med mammas vilja och vetande, en briserande bomb kan inte orsaka mer skada.
Hon fick inte följa med på affären på ca 1 år för det var omöjligt under den tiden. Allt, precis allt skulle det trotsas om. Allt var nej, nej, nej, nej eller vill inte. Känslan av att förlora förståndet uppkom dagligen.

Så när hon blev äldre och hennes lillasyster närmade sig samma ålder levde jag i skräck och bävan för jag visste ju hur övermäktig trotsålder kan vara. Och lillasyster var redan en handfull på egen hand vilket hon varit sedan födseln. Skojigt nog var trotsåldrarna då lättare eftersom tillvaron var ett pågående sjöslag så när hon äntligen visade klockren trots så blåste det förbi lättare än när M uppvisade samma enorma viljekamp eftersom hon mellan trotsvågorna var lugnet själv. C blev inte värre av trots för det var redan topptunnor atomkrig. Hon kunde få utbrott när hon bara skrek, skrek, skrek och skrek, av ilska och frustration. Inget hjälpte förutom att vänta tills hon var klar och somnade av utmattning. Många var gångerna då jag satt på trappan till huset med en kaffekopp, blundade och bad till allt som fanns att grannarna skulle fatta att jag inte var orsaken till hennes skrik. Bara blunda och vänta tills lugnet kom, när hon svettig och tårfylld kröp ihop och vägrade kramas fast hon kom i min famn ändå. Där hon somnade.

Trots är det mest komplicerade vi möter hos våra barn, inom oss själva och det mest utvecklande. Barn som vet så väl vad de vill och blir rasande när de upptäcker sina egna begränsningar. När de upptäcker att den där föräldern som är så jobbig med alla sina krav ändå är världens mittpunkt och mest älskade. Hur jobbigt det är att vilja ha någon man inte vill behöva? Att älska någon som kräver att man ska äta mitt i leken eller gå på pottan när man inte har tid? Någon som inte förstår att man kan fast man inte kan och sedan upptäcka att de har rätt? När de upptäcker alla känslor som finns och hela insidan blir en tornado med allt på en gång, inget är upp eller ner.

Men fröjden när de kan! När de får ställa sig på en rulltrappa ner mot tunnelbanan med ögon lysande som stjärnor och åka tåg med 2 äldre brudar som har coola mobiler med spel på, en vuxen som man hittills inte varit så intresserad av men nu är den enda tryggheten som duger i trappor och konstiga ställen där inga föräldrar finns för de är på bröllop. Fast det visste ju inte denna finurliga treåring, han som bara visste att han skulle åka tåg och se nya platser, äta glass. Han som valde att tycka att jag var en trygg vuxen trots allt kanske för att jag inte tvingat honom utan bara accepterat hans ointresse. Under resans gång trycktes det på hissknappar och tjoades över rörliga reklamaffischer. Middag blev pannkaka och rutschkanan blev en kana för sand som tjejerna gav honom i sina foppatofflor. Så trygg men bestämd och så nyfiken fast tveksam. Han som säger nej och menar ja och som plötsligt upptäcker att mamma inte ska läsa saga och inte kommer när han ska sova. Som ändå accepterar att mysa hos mig medan Julie Andrews sjunger förödande sövande i Mary Poppins där tanter med paraplyer flyger kors och tvärs. som vägrar släppa min hand fast jag inte är hans mamma. Så liten men stor, så trygg men tveksam, så tvärsäker på sin vilja som inte stämmer med det han säger. Han som tittar på de större brudarna som barn studerar Zlatan, som han kramar lyckligt och vägrar lämna. Som till slut somnar men vaknar och skriker ilsket efter mamma några gånger men somnar om efter 3 Pettson & Findus böcker vid 3-tiden på natten för trött trots irritationen över att mamma inte kommer.

Vara barnvakt ger mig inblick i tider som flytt, återupplivar minnen som begravts under tonårsrevolt och vardagsliv, skapar perspektiv på mig själv som mamma och mina döttrars utveckling. Jag är lyckligt lottad som får se mina barn umgås med en nyfiken treåring, han är lyckligt lottad som får utvecklas med andra barn. För alla vinner vi på det. Barn behöver trygghet men de behöver den inom sig så de kan bära den med sig genom livet, tryggheten får inte bara bo inom hemmets väggar eller föräldrars famn. Den måste bo i hjärtat och själen så den alltid finns tillhands, genom lyhördhet och en gnutta avslappnat föräldraskap kan man få den att slå rot. Och blanda inte ihop avslappnat föräldraskap med fri uppfostran för att växa upp utan regler är det mest kaotiska som finns för barn. De behöver veta var väggarna står, var gränserna går och när man kan flexa på rutiner. Det är inte fel att stå emot ett rasande barn för att man vet bättre, det är fel att ge efter för tjat som endast testar föräldrars vilja. Det är heller inte farligt eller fel för barn att sakna en förälder om de befinner sig på en trygg plats, saknad är inte rädsla eller otrygghet. Saknad är kärlek på avstånd och barn behöver veta att det går att sakna och sedan återfinna. Tryggheten bor i vissheten att föräldrar finns fast de inte syns.

(och ni som undrar hur det gick med den förtvivlade M efter att så abrupt blivit dumpad i hallen kan jag berätta att vi pratade och kramades efteråt. Pratade om hur vuxna kan bli arga och göra konstiga saker även de. Att jag ändå älskade henne och vi sa båda förlåt. Ilska eller göra fel är inte farligt för barn, det är bra att de lär sig att även vuxna gör fel så de inte känner att de på något vis är konstiga när de inte kan allt. Säga förlåt till sina barn och visa sina brister är kärlek.)

Annonser

2 reaktioner på ”Älskade trots!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s