Stanna, blunda, andas, njut!

Igår tänkte jag kolla in gamla tentor och skriva klart en uppgift för att korrläsa texten idag. Mobilen blippade hela kvällen med utrop om lätt ångest och nervositet från kurskamrater, en och annan glad händelse från Facebook, bröllopssnack från kusin, kläddiskussioner med en vän och så mina döttrar.

Jag hann inte riktigt med det jag tänkt mig. Uppgiften är lite oklar fortfarande, inlämning idag. Tenta nr 2 är i antågande och resultatet från tenta 1 kommer nästa vecka.

Tvätten hängde inte sig själv kom jag precis på när jag skulle lägga mig men disken avklarades.

Tänker på lappen jag fann i en bok som handlade om att söka till polishögskolan, min önskan om att läsa psykologi och socialpsykologi. Mina planer på att lära mig mer språk. Mina drömmar, önskningar och vaga framtidsplaner då hoppet fladdrade svagt efter en rätt brutal skilsmässa. Det förflutna som gömde sig bakom skriften.

Jag läste den i min ljusa, stora lägenhet i Stockholms län medan min dotter pladdrade på om Halloween och Djursjukhuset rullade på Barnkanalen där de tillverkade en näbbprotes till en fågel (bara en sån sak, wow alltså!) och te väntade på bänken. Jag skulle visa henne vad klädkoden Kavaj innebär inför kusinens bröllop. Hon är en vetgirig tös så hon får läsa lite själv för att lära sig lite tradition.

Tänkte på hur otroligt stereotypa dessa klädkoder är som utgår ifrån mannen och tänkte på att mannen inte ens finns med som utgångspunkt i vår familj av 3 starka brudar med skinn på näsan och järnvilja.

Öppnade Bröllopsboken (min etikettguide) och lappen föll ut, försöker minnas när jag skrev den och varför den låg i min Bröllopsbok som köptes när jag skulle planera en väns hemliga bröllop. Så minns jag och förundras av mina egna drömmar där på ett vitt papper. Det förflutna virvlar fram som dimma en kylig natt. Livet innan flytten, innan alla nya vänner, innan nya jobben och den fantastiska lägenheten. Innan jag fann mig själv igen.

Mobilen blippade av nervösa kurskamrater och kursplanering, jag tänkte på oron som lurade, nervositeten över uppgiften vi ska lämna in idag. Tänkte på hur jag borde dela känslan jag med, ryckas med i oron. Jag borde vara nervös.

Men jag är ju där nu, precis där jag önskade vara när jag skrev lappen. Mitt nya liv pågår, förändringarna har skett och det värsta som var då genomleds, tog slut.

Psykologikursen är påbörjad, jag läser delkursen socialpsykologi. Planen att bli beteendevetare har börjat ta form, vårens kursansökan är skickad och jag har kanske inte lärt mig mer språk men min engelska är numera flytande.

Mitt liv har vänt.

Så jag stannar upp, blundar, andas och njuter. Stress leder ingenstans men tid leder framåt. Sömn håller tankarna på plats och skratt håller själen frisk. Hopp ger liv.

Jag tänker inte stressa nu utan njuta av att jag är här nu, ett delmål. Nervös över tentor, kämpande med statistik som hanterar B-nivå matte vilket för mig är grekiska utan översättning, svettas över uppgifter som ska bedömas/kritiseras/granskas/kommenteras, tvivlande på min egen kunskap men ibland känna mig smart, nervös över ekonomin och så tacksam över att jag får allt det i en enda skäppa kallad studietid. Godkänd eller inte.

Det var igår och idag är det nya tag. Jag tänker göra något jag vill att mina döttrar ska efterleva nämligen att inte stressa upp sig i onödan utan ta hand om sig själva och inse att det går inte att vara perfekt alla dagar. Knappt några dagar beroende på hur man definierar perfekt. De flesta dagar räcker det om man är en människa som gör sitt bästa.

Stanna, blunda, andas, njut. Nya tag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s