”Min mamma är död”, svarade flickan

”Stackars dig” säger människor ofta när jag berättat om Karolinska och alla de turer vi varit där pga hjärnskakning, klämda fingrar och misstanke om fraktur, kraftiga fall och säkerhetskontroll pga risker. Läs misstanke och risk igen, inte besked eller diagnos.

Vi har väntat i timmar, åkt upp och ner mellan barnakuten och röntgen, tagit prover och åter väntat i timmar. Jag har halvsovit i stolar, spelat spel medan jag laddat mobilen, läst Kristina Ohlsson i observationsrum för väntande dotter, kämpat med hunger då jag inte hunnit äta på flera timmar, varit tröttirriterad på deras fantastiska personal som även hanterat mig bra. Jag har stört vänner och mina föräldrar med skjuts och hämtning. Vi har åkt ambulans.

Jag har tröstat döttrar och informerat omgivning. Bloggat om dagar som börjat bra men slutat på akuten. Jag har lärt mig att hålla mig lugn när jag logiskt sett borde drabbats av panik och jag har gråtit min beskärda del av rädsla.

Men vi är ok, det är inte synd om mig eller döttrarna heller.

I väntrummet har jag sett barn komma in med skador jag helst vill slippa glömma. Armar i mitellor, burna av trötta föräldrar, gråtande efter fall, misstänkta handledsfrakturer, rullande i rullstolar, burna i babysitters, hoppande på ett ben.

Barn skadar sig det vet vi ju. Och vi läser om alla dessa barn som väntat i timmar med sina brutna armar och stora jack i pannan.

Fast det man lär sig när man väntar på akuten eller i ett observationsrum medan man läser en bok för dottern är att skador från liv och rörelse inte är värst. När jag hörde ljudet från ett mycket litet barn som kom in med något som låter som falsk krupp, väsande andetag med skrällande hosta. Ljudet som fick mig att minnas de gånger jag suttit utomhus på trappan omsluten i filtar med min dotter som hostat skrällande i famnen och bett alla kända ramsor för att det inte ska vara krupp. Kvällar då jag var minst på jorden och ensammast i världen.

När en flicka kom in med kraftig andnöd och behövde syrgas men även hade problem att andas. I timmar. Misstanken om astma. Jag minns den vårdagen då min äldsta dotter hoppat hopprep ute och kom in högröd i ansiktet med andan pipande i halsen. Svag och trött medan häggen stod i full blom. Hur hon satt på trappan och kämpade med luft och panik samtidigt om vi kämpade med panik mot vetskapen om att det pipandet innebar astma.

När jag såg en kille med båda armarna i gips någon gång innan gryningen och jag vet att han nog är tröttare än vi men vi var på väg hem för att sova och om ett dygn skulle vi vara i full gång medan han ännu hade veckor av läkande framför sig. Kanske även extra besök och kontroller, sjukgymnastik, komplikationer och framtida men.

När sirener dansat över väggarna och annonserat fler akutfall en unga nätter medan dottern sovit i väntan på provsvar. Då blinkande ljus fått en helt ny innebörd för oss efter att äldsta dottern fått åka in akut efter ett fall på 3 meter och jag vet hur det känns att sitta där instängd i väntan på ankomst. Ensam, sånär som på en ambulanssjukvårdare och min dotter, med tankarna snurrande om ryggraden är skadad eller inre organ. Tankar som aldrig kom ens till en tredjedel då innebörden blev otänkbar.

Då när jag hörde läkaren prata med en liten flicka som åkt in med en släkting, hur hon frågade henne hur hon mådde och så. Frågade om hennes mamma var hemma och hon svarade: ”Min mamma är död” och tystnaden som följde fyllde hela rummet.

Jag tyckte synd om läkaren i exakt det ögonblicket. Hur räddar man tystnaden som inga ord kan fylla? Vi tittade på varandra döttrarna och jag i tystnaden som följde. Kommer vi någonsin att glömma den tystnaden? Väntan blev lång den natten men ändå inte svår då jag trots allt i det nakna sjukrummet satt omgärdad av mina högst älskade döttrar. Måhända under observation av yngsta dottern men testerna visade att inga skador fanns och det som började med rädsla var endast rädsla.

Så jag tycker aldrig synd om mig själv. Jag vet att när dagen gryr så fortsätter förluster som är för mig okända i liv jag inte följer, människor fortsätter kämpa med åkommor som ibland saknar slut när våra dagar rullar på i vardagslunk och när kvällen kommer minns jag kvällar som inte slutat i lugn utan med blåljus, jag är tacksam. Ja, jag kan tycka att det är överjävligt jobbigt att vänta i timmar på besked, jag är mänsklig men jag är också ödmjukt medveten om min egen välsignade tur.

När sirener hörs i fjärran stannar jag ofta upp och tänker efter. Just då kanske någon upplever den där ändlösa tystnaden som ord inte kan fylla eller rädda. Den tystnad som kommer efter ett svar ingen är beredd på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s