”Är det värt det? Att skaffa barn alltså?”

Jag kollade på hen som ställde frågan och tänkte precis säga ”ja” när jag insåg att frågan är mer komplex än så. Det går inte att säga ja eller nej och det hela ledde till en fascinerande diskussion.

Vad är det egentligen vi ger oss in på när vi åtar oss att bli föräldrar? 18 år av juridiskt ansvar, en livstid av oro och en sällan sinande kärlek. Är det så lätt att välja? Vad händer med livet om barn inte kommer, oavsiktligen eller avsiktligen? Blir det fattigare, rikare, ensammare, livligare eller bara helt enkelt ett annat liv än ett liv med barn?

Varför jag inte kan säga ja eller nej på frågan är rätt enkelt, min upplevelse är min upplevelse inte allas upplevelse. Jag vet att det finns föräldrar som i efterhand faktiskt inte tyckte det var en så bra ide att skaffa barn vilket för många är en högst upprörande tanke. Men det handlar inte om att de ångrar att de gav sina barn liv utan att de ångrar de uppoffringar de tvingades göra pga att de valde att skaffa barn vid den tid de gjorde. Många som skaffat barn unga känner att de förlorat en bit liv som de kunde använt till att njuta av livet på ett vis de inte hade tid med. Eller råd. Några såg sina förhållanden falla i bitar i direkt anslutning till att barnen kom, vilken ändå inte handlar om barnen utan om förhållandet i sig. men det är en känsla jag kan förstå. När jag blev förälder tyckte jag att det var ett bra val, jag var ung och hade gott om tid. Jag skulle minsann hinna med allt jag ville och leva ändå. Nu blev inte livet så där som jag tänkt mig innan barnen kom, åren gick utan att att livet blev som jag trott. Lätt att bli bitter då tänker ni och absolut, men nej jag är inte bitter, däremot är jag vis av erfarenhet och inser dagligen att varje människa bär en historia som inte alltid matchar drömmarna. En insikt som är viktig när man möter människor som lever med en känsla av att livet försvann. Känslan av förlust och ånger handlar inte om att önska bort sina barn utan  det handlar om förlusten av kontrollen över sitt eget liv, att ångra ett ogenomtänkt beslut. Tappa kontrollen över sitt liv är en av de första sakerna som sker när barn kommer in i bilden. Du kanske äger ditt eget liv men du är absolut inte föraren, småbarnsliv är en ständig kamp med att få tid med för sig själv och för barn.

Mina val har påverkat mig och mitt liv. Ibland kan jag känna mig sorgsen över saker som jag känner att jag missade, en tid jag inte kan få igen men jag är också väl medveten om de upplevelser jag fick istället genom att bli förälder. Det ger mig en känsla av värde vilket är något jag försöker minnas under tuffa dagar, att jag fick något annat än det jag trott innan barnen. Barn är en upplevelse som inte förunnas alla, många är ofrivilligt barnlösa så att att ta lätt på föräldraskap är väldigt egoistiskt enligt mig. Min eftertanke på hur livet kunde varit är heller inget jag låter hindra mig från att uppleva nya saker eller liknande i en annan tid av livet. Det är viktigt att minnas att det inte går att styra över allt som sker i ens liv, ibland får man helt enkelt följa flödet och se vad som händer. Främst handlar livet om hur man hanterar det som sker. Den insikten gör också att jag aldrig råder en människa som frågar att skaffa barn så snart som möjligt eftersom det är ett högst personligt beslut. De kanske inte ens vill ha barn och söker argument mot familj och vänner som inte förstår varför de inte vill ha barn. Jag säger aldrig att det är det absolut bästa som hänt mig för det har en del bieffekter med sig som man bör fundera över själv om man vill ha. Och det bästa som hänt mig sker lite då och då, varje dag jag ser hur barnen utvecklas är sådana ögonblick, när jag blir imponerad av något jag bidragit till men inte helt kontrollerar. Om de tvekar så finns en anledning, fundera på det ett tag till skadar inte för det är inget litet beslut.

Skulle jag avråda unga från att skaffa barn? Ja och nej. För det första, hur länge är man ung och hur ser livet ut för personen i fråga? Är man smartare förälder vid 40 än vid 20? Det finns ingen perfekt ålder för att bli förälder, det handlar om en kombination av personlighet, utveckling och livssituation inte så mycket om ålder. Kan absolut säga att vissa aldrig kommer vara mogna att bli föräldrar. En bra vägledning är om man känner sig vuxen nog att ta sig an ett så pass stort ansvar som en annan människas liv och uppfostran. Man ska aldrig glömma att man inte uppfostrar en bebis utan en framtida vuxen som ska ta ansvar, värna om andra människor och respektera sin omgivning. Det om något är ett ansvar som många föräldrar verkar glömma bort, bebisperioden är kort som ett vingslag medan ansvarsbiten och utvecklingen är till synes oändlig. Och det vi lär våra barn ska hålla hela deras liv inte bara deras barndom så våra beslut bör både bedömas och kritiseras. Nu händer det ju rätt lätt att barn blir till helt oplanerat så återigen handlar det om hur man hanterar det som sker, många växer med uppgiften men det är inget som är givet.

Det finns bättre och sämre perioder i livet att skaffa barn på. Mitt val kom i en bra period som efter något år tyvärr blev en dålig period. Det var en utveckling jag inte kunde förutse innan. That’s life. Befinner man sig i en period som gör att man själv mår dåligt eller som inskränker mycket på ens tid så är det nog inte en perfekt tidpunkt, då bör man vänta och göra förändringar i sitt liv.

Så jag ångrar mig? Nä, inte alls. Jag ångrar mycket få saker som att jag inte åkte ända till toppen i Eiffeltornet och några andra personliga saker. Men inte mina döttrar. I efterhand vet jag dock att jag var lika ung vid 30 som vid 24 så att vänta 6 år hade gjort noll skillnad rent fysiskt men kanske gett mig en bättre grund inför föräldraskapet då jag skulle hunnit mogna mer. Eftertankens kranka blekhet. Å andra sidan har döttrarna gett mig en utveckling och en insikt om livets komplexitet som jag aldrig kunnat få på något annat vis så det var heller inte ett dåligt beslut om än inte ett så moget beslut som det borde varit. Jag mognade med uppgiften och vi lär oss av varandra genom livet.

Så svaret på frågan om det är värt det är ja för mig har det varit det men det är något som är upp till var och en att besluta om. Men vilken fantastiskt mogen fråga!!! Fler borde ställa sig frågan innan de skaffar barn eftersom det inte handlar om att skaffa en ny pryl eller åka utomlands 1 år. Det handlar om att skapa ett helt nytt liv, en ny människa, skapa en del av framtiden och kommande generationer. Det är en högst relevant fråga och något jag själv var alldeles för omogen för att komma på att fundera över. Jag är ytterst tacksam för att jag fick frågan och fick fundera över något så komplext som poängen med att skaffa barn.

En sak är jag dock bombsäker på och det är att inget gör mig så stolt som mina båda döttrar, varenda dag, utan tvekan och genom varje konflikt. De är så mycket mognare än jag var och så mycket klokare så ur ett högst omoget och snabbt beslut kom också två vackra och så makalöst fantastiska varelser som mina döttrar. Jag är helt övertygad om att vi blir smartare per generation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s