Pappan som försvann

Fars dag har alltid gett mig en kluven känsla då jag själv har två pappor, den jag valt att fira är min bonuspappa som är den bästa pappan jag haft. Att endast tillskriva föräldraskap som biologiskt är i mina ögon inte trovärdigt, det finns alltför många pappor som bara försvinner trots blodsband.

Som mina döttrars pappa. Han försvann under en lång tid under deras liv, psykiskt men under perioder även till viss del fysiskt. Han bara släppte allt och jag stod som dubbel förälder i en person. En tid då kontakten var minimal, löften bröts och frågorna om varför pappa inte hörde av sig var många. När skulle de få träffa honom egentligen? En period som skapade enorm sorg och många tårar. Råden jag fick från omgivningen under denna period var högst ogenomtänkta och jag valde att inte följa något av råden.

Det var en period när jag själv skulle hantera en medberoendeproblematik vars insikt fått mig att lämna honom men också en period där han själv skulle bli frisk. Alla som har en gnutta erfarenhet av människor med missbruksproblematik vet att det är en dans på döda rosor där bara taggarna finns kvar. Människor som har ett missbruk oavsett om det gäller substanser, förtroenden, beteenden eller som i detta fall spel är mycket manipulativa, de ljuger och de ser sig gärna som offer i ett drama de inte anser att de råder över. Deras kamp för att ta tillbaka kontrollen och inse sitt eget ansvar och hitta sina egna möjligheter är lång. Vägen tillbaka till livet är lång.

Om jag hade lyssnat på råden jag fick så skulle jag alltså ha startat en vårdnadstvist mitt i denna process av tillfrisknande under en tid när dealen var ”om du tar hand om dig så tar jag hand om döttrarna”. Det kändes inte riktigt schysst. Döttrarna mådde bra trots allt samtalen om livet var många. Med jämna mellanrum kom han ner till Stockholm eller så åkte de till honom och bodde över loven. Varannan jul åkte jag till norrland och gör det än idag för att fira jul med hans familj, då bor vi alla som den gigantiska stjärnfamilj vi är i ett rött hus i en liten byhåla där skratten är många. Det funkade och det fanns någon slags kontinuitet fast det kunde gå månader mellan varven av besök.

Jag valde att se hela bilden istället för att fokusera på trasiga ögonblick så alltså drog jag ett hästlass för att få tillbaka en person jag visste kunde vara en bra pappa. I grund och botten var och är han en bra person som under en lång tid var tämligen bortkollrad.

I efterhand är jag glad att jag valde att vända andra kinden till och fokusera på att vara förälder inte anfallare. Det är alldeles för lätt att bara se dit näsan räcker och bli förbannad när den andra parten i ett föräldraskap tappar sitt ansvar och sin förmåga att sätta barnen först, det är allt för lätt att börja kasta tegelstenar när det egentligen är dags att lyssna. Och bida sin tid.

Och nej, det går inte i alla situationer. Alla situationer och föräldraskap är unika. I vårt fall fungerade strategin, det betyder inte att jag säger att det är enda sättet. Det var vårt sätt.

För mig blev mantrat att det här måste bli bättre. Bara det här året fixar sig, bara den här månaden. Bara denna dag går smärtfritt. Jag tänkte i cykler, i korta och hållbara tidszoner. Ingenting varar nämligen för evigt och det blev tumregeln. Jag har själv vuxit upp med först en frånvarande pappa och sedan en fantastisk närvarande bonuspappa. Så jag fortsatte jobba mot en förändring utan en uteslutning, jag visste ju av erfarenhet att föräldraskap ser olika ut.

Om någon undrar om vi bråkat och om jag verkligen varit förbannad på gränsen till hat svarar jag bara: Bor aporna i djungeln?

MEN, det finns ett stort men i berättelsen och det är att han kom tillbaka. Det gick inte fort, det gick inte lätt och inte alls smärtfritt. Tvärtom, de här åren av kamp är de värsta jag gått igenom. Men nu är han där. Inte här, det är ingen snuttegullig askungesaga och jag har aldrig önskat det så. Tvärtom har jag alltid haft bra kontakt med flickvänner och vi har umgåtts utan problem vid sammankomster.

Men idag är han pappa på en nivå som tidigare inte funnits. Han är tillgänglig när de ringer, diskuterar frågor, uppfostrar (med viss problematik då han förlorade några år) och de har en skön kontakt. Jag är inte två föräldrar i en person längre, jag är bara mamma. En högst ovan men välkommen känsla, en sorts ro.

Tonåringen kunde själv välja att flytta till pappa med sambo för att gå gymnasiet eftersom hon efter 10 års boende hos mig ville bo hos pappa. Och hon kunde flytta. Det är en seger över all förväntan när man ser tiden an. Med facit i hand så fattar jag ibland inte hur det kunde ordna upp sig så bra när det lika lätt kunde gått käpprätt åt pipsvängen.

Att hon själv såg det som att flytta hemifrån fast hon flyttade till sin pappa säger lite om hur livet har varit och vilken utmaning han stod inför.

Jag både saknar och gläds åt min dotters flytt, den gemenskap vi hade när hon bodde hos mig var underbar förutom när vi bråkade. Sista tiden var väldigt fylld av bråk som den spegelbild av mig hon är. Men hon bor hos sin pappa. Den meningen har en speciell klang bara de invigda förstår. Hon har ett eget rum, hon pluggar på gymnasiet, de har en vardag, de bråkar hejdlöst mellan varven och smsar mig, de skrattar och umgås. Jag får se hur det är att vara förälder från andra sidan nu, med det geografiska avståndet som perspektiv. Vilken ynnest att få uppleva båda sidorna och få se en liten bit av hur han haft det när de bara bott hos mig. När han fick uppleva allt på distans även om han inte engagerade sig under alla perioder. Det är fascinerande. Och som hon växer som människa, det både hörs och syns.

Lillasyster bor kvar hos mig men har även hon god kontakt med pappa och en egen vrå i deras lägenhet norrut i Sverige. Hon har redan skickat upp saker och planerar möbleringen av sitt kommande rum. Efter en kort summering av vad som ska finnas i rummet så är det redan överfullt!

Så idag på Fars dag när alla firar pappor som alltid funnits och alltid varit en trygghet, som jag kan göra med min bonuspappa och döttrarnas morfar, så firar jag för första gången sedan jag lämnade mitt gamla liv en pappa som kom tillbaka. Han är inte perfekt någonstans, jävligt irriterande mellan varven och har mycket kvar att balansera upp som förälder, men han är pappa på heltid vilket han ska ha en eloge för. Det krävs även en hel del mod (eller dumdristighet;)) att välkomna en tonårsdotter som bott hos mamma i 10 års tid och vant sig vid det liv vi levt tillsammans. Hon är dessutom en bitskare kopia av mig som tonåring vilket mest gör mig full i skratt:)

Annonser

2 reaktioner på ”Pappan som försvann

  1. Missbruksproblematik är ingen dans på rosor.

    Skönt att han åter har god kontakt med sina döttrar, alla parter ”vinner” på det!

    Fint skrivet inlägg om när livet inte går på räls.

    Gilla

    1. Tack och verkligen inte. Vi har fått jobba hårt för det här och fokus har alltid varit att döttrarna ska ha kontakt. Genom att göra skillnad på relationen till mitt ex och deras pappa så har det lyckats:)

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s