Att förändra världen

På pendeln mot Södertörn funderar jag ofta över människor och deras liv. Deras beteenden. Så även häromdagen. 

Över människor som tysta passerar längs mittgången och ber om pengar till mat eller boende. Den tystnad de möts av, huvudskakningarna bakom deras ryggar. Hur människor är rädda för att se en annan människa vara desperat.

Blickarna som vänds ut genom fönstren där skepnaderna av människorna avspeglas när de till synes tröstlöst söker vidare.

På perrongerna som passeras letar människor efter returflaskor och går som skuggor bland andra människor som är på väg mellan jobb och bostad. Skuggorna av människor som gör vad nöden kräver passeras utan notis.

Och det är skillnad på människor i nöd och människor i nöd. Ibland skänks det pengar och ibland vänds alla huvuden bort. Ibland uttrycker människor maktlöshet över att några slantar inte gör någon skillnad.

Att det krävs åtgärder inte småslantar.

Funderar över åtgärder och handlingar. Vem bär ansvaret för förändringar? Hur stora förändringar krävs?

Jag tänker på att alla dessa människor en gång varit barn. Det är så jag ser det. Nog för att de är vuxna idag men för länge sedan var de alla barn. Hur kom barnet dit nöden saknar lag och alla medel är bättre än ingenting?

När togs handen bort från barnet? När slocknade ljuset i deras ögon?

Och så igår när jag var för trött för att fundera mycket alls och mest blundade så tittade jag plötsligt upp rakt i ögonen på en liten kille i min yngsta dotters ålder. Jag noterar hans wct byxor som är slitna med ett trasigt knä. Hans jacka och hans skor. Och något säger mig att kläderna han bär är de kläder han har. Den insikten som faller ner är tung. Hans vänstra hand har en handske som är trasig över 3 fingrar. Den högra har ingen handske alls.

Vad är det egentligen som krävs för att förändra människors liv till det ögonblicket? Vad krävs för att ändra det till något bättre?

Tåget saktar in och ska strax stanna till vid Flemingsbergs station. Jag har ingen aning om när han klev på, jag ser bara hans händer. Högerhanden utan handske.

Själv har jag ett par enkla fingervantar. Tåget rullar långsamt in mot perrongen.

Så knackar jag honom på knät, pekar på hans trasiga vantar och säger att de ser kalla ut och sträcker fram mina vantar till honom med en öppen hand. Han nickar och ler innan han tar vantarna. Hans ögon glittrar.

Så reser jag mig och går mot dörren, kvinnan bredvid mig lägger handen på min arm och säger tack på det vis en förälder gör när någon oväntat är vänlig mot ens barn. Jag har själv upplevt det så jag ser på henne och säger varsågod med en nick. Hennes ögon glittrar till.

Så stannar tåget, dörrarna öppnas och jag stoppar händerna i jackfickorna. På väg bort över Flemingsbergs perrong är jag väl medveten om att jag inte kan förändra världen eller alla dess människor, men jag kan förändra en människas värld. Jag kan skänka en smula hopp.

Och ibland är en smula hopp allt som behövs för att orka en dag till.

Annonser

2 reaktioner på ”Att förändra världen

  1. Fantastiska du som inte bara tänkte – utan handlade!

    Ibland funderar även jag över människoöden jag endast möter flyktig, eller människoöden jag träffar i arbetet. Varför har det blivit som det blivit?

    Gilla

    1. Jag brukar tänka att varje människa är en historia i sig, varje ögonblick vi ser grundas i en lång historia vi inte vet om. Vem är då vi att döma utefter det ögonblick vi möts?

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s