Den lömska självbilden

Jag tänker ofta på Therese Lindgrens boktitel ”Ibland mår jag inte så bra” och hur träffade det är för oss alla. Vi mår inte alltid bra men vi förväntas göra det. Omgivningen förväntar sig att vi ska må bra. Att vi ska le och tycka om oss själva.

Det kan jag inte minnas att jag alltid gjort för ibland mår jag inte så bra. Det som i tonåren var en tyst suggestiv ångest över att aldrig lyckas, att aldrig åstadkomma något och att aldrig duga bara för den jag var är numera en mer uppgiven känsla av att det inte blev mer än så här. Jag kom hit och sedan kom jag inte längre, resultaten uteblev. Och mina döttrar är inte resultat, jag har väldigt svårt att förlika mig med tanken på att föräldraskap är toppen av ett liv. Att det skulle vara allt eftersom då är mitt allt slut när de flyttar hemifrån och det är en fruktansvärd känsla.

Men känslan kommer och går.

Den största delen av årets dagar vet jag att det är en villfarelse, att jag håller på att förändra mig själv och därför får jag dalar när det känns som om allt bara går fel. Livet är så, upp och ner, hit och dit. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra.

Men ibland så brister självkänslan rejält, de är perioderna då dalarna tar över, när känslan av att vara ett stort skämt och ett misslyckande överskuggar allt. De dagarna är de svåraste dagarna. När jag ska peppa mig själv fast jag inte tror på det jag säger. En känslan Marie Tillman fångar helt fenomenalt, jag älskar hennes serier. Hon tecknar hur det känns.

Bildresultat för livscoachen

Vi pratar ju inte om sånt här. Om hur det känns att vara en misslyckad människa enligt en själv, hur det känns att sakna värde och stå helt utanför de sociala ramarna som håller samhället uppe. För när man mår dåligt så står man utanför allt och alla, man tittar in i något som ser ut som en snöglob där människor skrattar och ler. Det är helt obegripligt hur de hamnade inuti snögloben medan man själv står utanför och fryser. Vad har de som jag saknar och hur får jag tag på det?

Jag kan ägna långa dagar åt att fundera hur jag ska komma in i snögloben igen, sova bort de timmar som huvudet bara dummar sig och monstren löper amok. Se på serier och glömma bort omvärlden som ändå ter sig fullständigt absurd. Jag drar mig undan och tycker illa om sig själv tills det går över, för det gör det. För min del går det över och jag vet ibland på ett ungefär när.

Ett annat sätt att hantera det är ju att säga hur det känns och uppleva hur omgivningen blir förskräckt, förbannad, trött eller bara tyst. Hittills har det inte gett något direkt upplivande resultat. Jag blir bara ett problem som ska lösas, mina tankar är fel och känslorna korkade. Om att tappa sugen i livet känns som att stå i kvicksand så känns en ilsken eller avvisande reaktion från omgivningen som att få en fot på huvudet som trycker ner en under ytan. Det hjälper inte.

Vad är det som är så skrämmande med att vi människor mår dåligt ibland? Vi är inte robotar utan just människor. Vi har känslor som inte alltid är glada. Vi tycker inte om oss själva varenda dag. Vi tycker att vi är fula, tråkiga, gamla, dumma i huvudet och totalt misslyckade ibland. Eller rätt ofta för en del och ibland mår en bra. En del har som jag en pragmatisk syn på att må dåligt och väntar helt enkelt tills det går över medan andra dukar under och hittar inte vägen ut. Jag är väldigt tacksam över att tillhöra den första kategorin även om jag får kämpa för att hålla mig över ytan ibland så vet jag att det kommer gå över. Till slut.

”Så kan du inte tycka eller känna” har jag fått höra eller ”du har fel” och då önskar jag det vore en trollformel. Att någon kunde svinga meningen över mitt huvud och abrakadabra så kommer jag må toppen igen. Kanske få en schysst outfit på köpet. Men nä, tyvärr händer inget mer än att jag känner sig än mer misslyckad för jag både tycker och känner fel. Jag börjar inte tänka ”rätt” bara för att omgivningen säger att det är ”fel”, så funkar det inte.

Det går inte att vifta bort en känsla av att må dåligt, det går inte att förneka bort den eller tysta bort den. Om jag redan mår dåligt så kommer jag inte må bättre av att omgivningen lägger på skuld ovanpå.

Om känslan av att må dåligt inombords gick att ställa på ett bord så kunde man lätt plocka bort den, men nu går inte det. Den krafsar på ens tankar och viskar i ens öra. Det är ett stigma som i perioder definierar hela min personlighet fast jag har den ambivalenta känslan av att stigmat är ett påhitt även om det just då känns helt verkligt. Som om jag bara är ett stort fel. De dagarna är värst, när förnuftet inte finns och mörkret tar över, färgar omgivningen gråblaskig som en urtrist tödag utan sol i januari. Och det enda som finns att göra är att vänta tills solen jagar bort molnen och monstren bränns till pulver. Igen.

De dagarna är långa.

Det kommer inte hjälpa vad någon än säger för motargumenten är högljudda däremot har monster svårt att hantera kaffe, kramar och kärlek. Det finns inget så övertygande som dålig självkänsla som tar över allt och sunkar ner hela skallen med sin sörja.

Och det finns inget så effektivt som en vän som bara ger en kaffe och pratar om något annat. Mina monster lever av uppmärksamhet, de dör av nonchalans.

Bildresultat för monsters don't sleep under your bed they sleep in your head

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s