Att inte veta kan vara lyckan vi glömmer uppskatta

Middagen är serverad och första tuggan ligger mot gommen. Solen förgyller fortfarande omvärlden, förbereder sig för att sänka sig ner bortom horisonten. Min dotter pratar på om skolan. Ljudet av rotorblad som skär genom luften fångar vår uppmärksamhet. Det är för nära, för starkt, för kraftigt. Det är ovanför våra huvuden.

Så ser vi helikoptern, den sänker sig bortanför vårt hus. ”Utanför skolan” utbrister dottern men det är efter skoltid så jag stannar de tusen tankar som genast dansar igång. Vi ser en brandman gå över gräset mellan vårt bostadsområde och nästa. Grannar kliver ut på balkonger, ställer sig vid fönstren liksom vi står vid vårt köksfönster. Det är tyst sånär som på rotorbladens vovvande ljud. Ett ljud som alltid drar igång adrenalin.

Vi undrar vad som hänt. Sociala media är tyst liksom den lokala skvallerblaskan för ovanlighetens skull. Och vi undrar.

Tanken slår mig hur nyfikna vi människor är, hur vi hänger mot fönstren för att se vad som hänt och det är en naturlig reaktion. Hur vi vill veta, lugna oron, slappna av i vetskapen om att ingen vi känner drabbats.

De enda som inte går runt och funderar är de som vet. Vi som inte vet sitter även inne med svaret vi önskar, tystnaden i mobilen som visar att vi inte berörs. Vi borde lära oss att uppskatta den tystnaden som följer med att inte beröras av en olycka istället för att jaga vetskapen som olycksalig korp över ett sjukt djur.

Min dotter gick ut efter middagen, skarpt förmanad att inte gå i närheten och inte fota en enda bild. När hon kom hem berättade hon om barn som jublat över att helikoptern lyfte, hur de berättat om att de filmat helikoptern medan ambulanspersonalen jobbat. Hon berättar hur många som samlats för att titta och hon är illa berörd. Både av olyckan men även av människors beteenden. Hur de verkar roade av en olycka som kommer skänka smärta åt så många berörda.

Vi människor är så upptagna av att jaga adrenalinkicken som dramatik skänker att vi glömmer bort den yttersta lyxen av lugn. Vi uppskattar inte ens det uteblivna samtalet som visar att våra nära och kära är ok. Istället delas bilden av en dramatisk kväll ut på sociala medier med ursäkten ”alla andra gör ju så”. Som att en dumhet ger rätten till fler dumheter.

Är det två saker jag lärt mina döttrar så är det att inte fota/filma olyckor för att dela på sociala medier. Det kan vara det värsta sättet för en anhörig att få veta att något hänt.
Och att det är ok att vilja veta men inte att störa blåljuspersonal som arbetar, kan man inte bidra med nåt så ska man inte gå nära utan hålla sig borta. Av respekt.

Och ni som fotade och filmade ikväll borde skämmas arslena av er, asgamar. En olycka är inte er kvart i rampljuset utan en människas smärta och i värsta fall sorg.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s