Tips till min bok önskas!

”Kvällen innan jag klev in i mötesrummet hade jag surfat runt på nätet. Kollat utbudet av tjänster som liknade min. Mängden gjorde mig lugn. Det fanns gott om jobb att söka, gott om sätt att söka på och jag visste att mina meriter var bra.

Min chef tog till orda:

”Det finns inget lätt sätt att säga det här på och jag tror du förstår varför vi sitter här idag, Erika…”

Med den meningen var jag tillbaka vid ett annat vägskäl. I ett helt annat liv. I en halvt renoverad hall med en dålig ytterdörr som drog enormt kallt. I ett hörn stod en kamin som sprakade under vinterhalvåret. Jag låste ytterdörren strax efter att bilen lämnat gården genom att flytta hälften av gruset ut på gatan och rester ut över gräsmattan. Sedan vände jag ryggen mot dörren och bara hasade ner mot golvet i en långsam rörelse. Där blev jag sittande. Mitt bland alla skor och jackor. I en hel del grus som barn och katt dragit in, bland dammråttor större än barnens skor och malplacerade leksaker som väntade på att bli lekta med igen. Min rygg svalkades av den nattsvala dörren.

Jag väntade på sorgen som kommer kommer när man tar ett beslut man är rädd att ångra, vars konsekvenser är oöverskådliga. Sorgen över förlust, över avslut. I släptåg rädslan över framtiden. Det enda som kom var tomhet. Stilla lade den sig som mormors tunga, gamla täcken över mina tankar. Omslöt min kropp. Som tystnaden i rummet när en film tagit slut och man slår ifrån tvn, som en propp som går när all elektronik tystnar och tar surret med sig. Tomheten som hörs när ingen finns kvar.”

Bloggen har lite paus för jag skriver på min bok, texten ovan är en sneakpeak. Men jag tänkte be om lite hjälp. Alla ni som läser min blogg kanske har något inlägg som ni önskar kom med i boken?

Tipsa ert favoritinlägg i kommentarsfältet. Vilket/vilka ni skulle vilja se i boken och varför? Bästa motiveringen vinner ett ex av boken som är under redigering i skrivande stund.

Boken landade till slut i jag-form, för det blev enklast så för mig. Det är min röst, en stor fel kommer från mig. Hur lyckan kan finnas även om allt som normen kräver inte finns och om det är möjligt att byta ett liv mot ett annat när en inte är tjugo längre.

 

Annonser

Vi som gråter i omklädningsrummen…

Idag har jag ett annorlunda inlägg, det här helt skrivet av min dotter som lackar ur på klädindustrin. Länk till inlägget på Facebook finns här Och med all rätt. Jag håller med henne i varenda stavelse och kan inte skriva det bättre.

Min dotter:

Ursäkta röran i bakgrunden då jag flyttar och ej hunnit städa klart.

Jag kommer säker få kritik för detta och folk kommer hitta massor av fel i detta MEN jag skriver för mig själv och många andra ungdomar/vuxna i min sist. Jag är inte smal, så är det med det, så när jag ska köpa jeans har jag alltid lite ångest över storlekarna, så hittade jag ett par jättesköna Jeans storlek 36 som till och med inte sitter slimmad dom är lite större men dom är sköna tycker jag. Jag hittade ett par byxor med storlek 42 ”normal waist” först tänkte jag dom är för stora då jag har 36 i ett par jeans. Men jag provade dom, dom var så små att jag knappt fick dom att gå upp över låren, jag började gråta, ”normal Waits” jag vet det är att dom inte är högmidjade men folk kan också tolka det som att 42 är en normal storlek.

Folk undrar varför dagens ungdomar aldrig kan se det vackra i sig eller gilla sin kropp för den delen? Ja asså om vi har såna här ENORMA storleksskillnader på kläder i allmänhet så förstör det folk, jag hatar att handla på H&M för där är M för litet för mig, medan jag kan ha S och XS på andra butiker etc. Jag tycker att alla klädföretag ska ha samma skala på kläder och storlekar, jag fattar varför folk mår dåligt, varför vissa svälter sig själva, för dom ser och tänker vad som står på lappen, vilken storlek dom har, om dom har L eller S eller M osv, dom tänker på det särskilt som har lågt självförtroende.

Jag lägger ut dom här bilderna i vetskap om att jag är inte smal, jag tycker inte bilder är smickrande för mig alls, men jag lägger ut dom för jag är inte ensam om att gråta i omklädningsrum, jag är inte ensam om att trycka ner mig själv, jag är inte ensam om att tycks att detta är absurt och sjukt, jag hoppas verkligen alla klädföretag börjar ta tag i detta för detta är anledningen till många ungdomar mår dåligt och tycker illa om sig själv, så jag hoppas jag når ut till dom som har problem med detta, jag vill att alla ska företag ska ändra sina klädstorlekar till något alla använder.

 

Klädindustrin tjänar pengar på våra barns psykiska ohälsa. På deras dåliga självkänsla och bristande självförtroende. Barn så unga som 7-10 år klagar på att de inte är smala nog, barn som bantar eller väljer kläder som inte visar deras armar eller ben. Barn som tror de tjocka för att de inte kan ha för små kläder? Barn som kan dra på sig XS från vuxenavdelningen och undrar hur det kan vara möjligt.

Det spelar ingen roll vad jag säger, min dotters känsla när hon provar kläder rår jag inte på. Något som gör mig både arg och ledsen. Vacker som en dag och mår ändå så dåligt, helt utan anledning.

Så vad kan vi vuxna göra? Vi bidrar nämligen till detta genom att fortsätta konsumera kläder från butiker som smular sönder våra barns självkänsla. Vi ställer inga krav förutom att det ska vara billigt.

Priset vi betalar för billiga kläder är ökad psykisk ohälsa, obefintlig självkänsla hos barn och ungdomar samt att ätstörningar ökar. Denna enorma kroppshets som finns idag förgör våra barn.

Är det så är våra barn och ungdomar ska må? Enligt mig är det helt åt helvete och det ska inte vara klädindustrin som styr eftersom de lever på oss konsumenter. Utan våra inköp är de ingenting. Tänk på det nästa gång du ska handla kläder, vem får ditt stöd? Klädindustrin som får ditt barn att gråta eller ditt barn?