”Det har alltid varit så här…

Det ultimata slapptaskiga svaret när människor inte orkar bry sig för det innebär att de måste tänka efter. Orka ifrågasätta när det bara går att låtsas som att det regnar. Det drabbar ju inte dem personligen.

Varför bry sig? Liksom.

Ingen bryr sig att ett flak med testosteronpumpade tonåringar rullar ut i arbetslivet med attityden att de har rätt att se till att döttrar inte kommer hem. Som om kvinnor inte kan bestämma själva var de vill vara, när eller med vem. Som om nybakade studenter från bygg är gåvan till kvinnligheten. De som hävdar att ”döttrar ligger på rygg” för deras skull. Den attityden som tillhör stenåldern till. Den hänger väl inte ihop med att ”män/killar” frias från våldtäkt regelbundet?

Det är ju inte deras söner eller deras döttrar så varför bry sig? Studenternas omogna beteende kommer ju att ”gå bort”. För det blev ju ”män” av de andra till slut.

Är det manligt och naturligt att först vara ett svin och bete sig som ett arsle mot kvinnor och därefter bli smartare? Som något sorts utvecklingssteg?

Betedde vi oss bättre i samma ålder? Sant är att första arslet att bete sig illa inte föddes för 18-/19 år sedan. Långt ifrån. Tiden var tyvärr mycket mer tillåtande på 90-talet. Anmäla till skolan eller polisen att någon tafsade på en eller juckade mot en när man gick genom en korridor? Hur skulle man kunnat anmäla något som ansågs vara ”normalt beteende” bland killar? ”De tyckte om oss…” var ursäkten från vuxenvärlden.

Idag är attityden mycket bättre. Inte bara vi som tvingats utstå detta under skoltiden och långt senare vet att det är fel utan även samhället har insett att det är fel. Att attityden mot tjejer och kvinnor varit käpprätt åt helvete. Vi är inte köttstycken eller villebråd färdiga att bära hem för att användas efter behag. Vi är inga ägodelar.

Den lilla skaran av ”män” som muttrar ”det har alltid varit så” är de rädda stackarna som känner att vinden ändrats, de som inser att det inte är vi som höjt rösterna och fräst om ”killars/mäns” dåliga beteende genom åren som måste ändra på oss utan tvärtom de som bidragit till att det kunnat fortgå. Ryggdunkarna, de tysta medhållarna, de som tafsat, lekt juckande hundkräk eller helt sonika bara förnöjt kollat på. Det är den skaran som måste ändra attityd. Vinden blåser inte i deras ryggar längre utan piskar deras ansikten. Med all rätt.

Och varför bry sig nu då? Varför reagera med våldsam ilska mot några ”oskyldiga” texter på studentflak? De är ju ”bara ungdomspåhitt”. Inte våldtäkter in the making.

Enkelt. Det vi tillåter är det som fortsätter. Studenterna med denna brist på mogen kvinnosyn är på väg ut till arbetsplatser, helger på kryssningar, festivaler runtom i Sverige, parker under ljusa sommarnätter, privata fester. Semestrar utomlands. De är på väg in mot samhället där barn på väg att växa upp och ser deras beteende. Barn gör ju som bekant som vuxna gör. Eller i detta fall ”vuxna”.

Så frågan är nu. Hur vill vi ha det? Vilken framtid vill vi ha? Vilka förebilder vill vi ge våra barn? Vilken attityd vill vi att våra söner och döttrar växer upp med? Den som ”alltid varit” med sin unkna doft eller en ny, fräsch, respektfull och förtroendeingivande attityd?

Bildresultat för quotes don't expect to see change

”Män/killar” är medvetet skrivet inom situationstecken eftersom inga riktiga män eller killar ser kvinnor eller flickor som köttstycken. De som gör har inte mognat klart ännu oavsett ålder.

Avig Marias välsignelse

Tömmer bokhyllor, flyttar om, snyggar till. Skriver uppsats i huvudet. Har dåligt samvete för att jag inte dubbeljobbar ihjäl mig när jag ändå lever i panik över ekonomi. Som pest eller kolera och jag valde båda. Hur fanken trodde jag att det här skulle lyckas överhuvudtaget?

Så plockar jag ut den ur hyllan, en tunn pocket. Räknar sidorna som jag alltid gör för att bevisa för mig själv att alla inte skriver romaner på 300 ord som går går att använda som hemma-gym-redskap när de lästs ut. Det går att skriva bra och läsvärt på bara 150 sidor. Hur ska jag få till 150 sidor som någon vill läsa när jag får ångest över en uppsats som är till 90% klar? Och ångest är ett starkt ord, hyperventilerar inte men kör strutstekniken. I en kaffekopp. Ute på en balkong i 26 plus blir det extremt svettigt.

”Varför tror jag alltid jag ska dö när jag är lycklig?” läser jag och förvånas över att fler tänker så. Är det inte bara jag som finner ett slags lugn i livet när allt hänger på sin spets och är nattsvart, som om jag absolut är safe då eftersom fortsätta kämpa framåt är ett rent helvete och gör ont som fan? Tanken förvånar mig. Jag börjar läsa. Efter att jag ställt undan alla böcker, inrett bokhyllan till hälften och skickat till en vän. Kommer inom kort att läsa om bekräftelsebehov och japp det har jag min beskärda del av fast jag hatar det.

Dricker kaffe, läser om tankar som ryms i en tunn bok  men vars innebörd får lagboken att verka som en lätt match att smälta. Komprimerande meningar med ett språk som är totalt befriat från finsmaklighet och normer. Konsten att slänga in ordet mutta i en mening utan att det blir rått utan enbart målande är en konst få behärskar. Känner stressen lätta. Varför ska jag gå runt och tänka på allt det här när någon skrivit ner det i en bok? Om någon undrar hur jag mår så kan jag bara peka på boken, säga ett sidnummer och nicka: Typ så.

Kanske kommer det lyckas ändå, allt det här jag företagit mig när jag min vana trogen tar mig vatten över huvudet i tron att det är bättre att gå på botten än att simma över djupt vatten. Kanske kommer affärsplanen hålla, pengar till varumärkesregistreringen hoppa upp som rostmacka med för mycket fjong. Kanske kommer någon köpa boken som jag tänkt skriva klart i sommar när jag ändå inte ska plugga.

Kanske, kanske. Fattas bara att någon med för mycket pengar ringer och säger att jag kan få en bunt för de inte har nåt bättre att lägga pengarna på än att sponsra en blivande journalist/författare/fotograf/kreatör eller vad fasen jag ska kalla mig förutom spretig i mina val. Skulle verkligen behövt miljonen som Per Holknekt glömde i skogen, skulle suttit fint som snus (som för övrigt är allt annat än fint utan mest grovkornigt, kladdigt och äckligt).

Och har du läst hit så borde du läsa Mia Skäringers ”Avig Maria”. För att, som hon själv säger, vara outbildad eftersom hon sumpade sina gymnasiebetyg så är hon mycket klok, rappakaljan som vi andra hänger oss till och instagrammar om liksom rinner av. Man undrar vad man håller på med. Tänker på ”de röda dansskorna” som tvingar flickan att dansa som en vettvilling tills hon hugger av sina fötter och skorna dansar vidare. Varför kan vi bara inte sluta dansa? Eller ge fan och ta på oss skorna som ser vackra ut men luktar död?

Ur Bloggen
”Bra övningar för bröstkorgen idag. Öppna. Öppna mig. Få flöde. Genomströmning. Få luft. Andas. Jag slutar andas när jag blir pressad. Slutar andas på djupet när jag blir pressad. Och till slut smäller det. Ofta i nacken. Nackspärr. Kroppens handbroms. Ligg ner för fan människa, annars skjuter jag dig på riktigt.”

Nu ska jag skriva uppsats med något mindre ångest, lite kaffe. Imorgon fortsätter jag med paniken över framtiden, det får räcka för idag. Går det åt helvete så kan jag ju inte göra så mycket åt det ändå inbillar jag mig, på fredagseftermiddagarna stänger ju allt så varför ska jag hålla öppet?