Att vara en pappa

”Det största man kan uppleva som människa är väl att få egna barn.” Hon tittar på mig i den dunkla baren. Suger på cancerstickan och väntar. Jag ska bekräfta det hon säger, nicka och sucka med svunna tider i blicken. Jag har ju egna barn så jag borde veta. Men det är ju det där när människor tror sig veta hur ens erfarenheter är.

Jag kan inte bekräfta det hon säger. Hur många pappor är det inte som medvetet överger sina biologiska barn? Och hur många föräldrar är det inte som kliver in utan biologiska band och bara axlar ett barns hela värld? Jag har mött båda.

När jag var drygt 7 år försvann min pappa ur bilden. Ur mitt liv och satte sig i periferin. Med sin alkohol och sin trasiga uppväxt. Missbruk har fler orsaker än alla Khardashians skor och det är sällan bara en orsak. Hans ursäkt för att inte finnas i mitt liv var att han var otillräcklig. Han skrev någon gång att han inte var bra nog. Vad ska man svara på det när man inte ens gått ut grundskolan?

Året jag fyllde 14 år så försvann han även fysiskt. Alkoholen vann och jag förlorade. I flera år var jag rasande för att jag inte var värd mer än så. Mer än sprit. Mitt försvar blev att stänga varenda människa ute.

Men det var ju det där med mammas pojkvän.

Jag var 12 när hon berättade om sin vän G. Han skulle komma över och hälsa på. Med sin blåa Honda Civic. Ett besök blev till fler och plötsligt sågs det regelbundet på hockey i huset. Och massor av film. Han hade ofta en kasse videoband med sig för att vi precis fått låna morfars videspelare. En enorm lyx då när vhs precis kommit. Vi knarkade verkligen Bond filmer i flera månader.

Besöken blev fler och mer långvariga. En dag så bodde han hos oss permanent. Blev en del av våra liv utan att vi egentligen sett hur det gått till. Skjutsade till kompisar, lagade cyklar, deltog i vardagsbråk, gick på skolavslutningar, huttrade i husvagnen regniga semestrar. Grillade och fiskade.

Vi flyttade till ett nytt hus. Han byggde varsitt rum åt mig och min bror. När det skulle möbleras så åkte vi till Ikea och spenderade en hel dag med att köpa möbler. När vi kom hem igen så hade vi glömt köpa min bokhylla som jag drömt om evigheter av tonårstid. Så han åkte tillbaka till Ikea och köpte bokhyllan. Bara 13 mil enkelresa.

När det var disco så fanns han där i en svart Scorpio på parkeringen när ljusen tändes. Redo att köra mig och ibland några vänner hem. Samma Scorpio som vi övningskörde i och som jag sedan fick köra när körkortet äntligen blev mitt. Min första bostadsrätt som jag köpte billigt var så inrökt så allt behövde målas. Då fanns han där med sina snickarprylar och 100-wattslampan. All sin kunskap. Vi renoverade lägenhet och tuggade bullar på byggpapp. Det var familjen och livet. Jag, pappa, mamma och så en pojkvän. Det blev en fantastiskt lägenhet som jag släppte alldeles för tidigt i min egen jakt efter lyckan i livet.

Första gången jag körde i diket och kraschade halva fronten på bilen så dök han upp strax efter att jag ringt för att berätta om olyckan. Lämnade jobbet och dök upp. Tillsammans med min dåvarande pojkvän hämtade de bilen och körde den till verkstaden.

När jag blev gravid så visste jag att mina barn skulle få världens bästa morfar. Och visst blev det så. Morgonen efter att min äldsta dotter fötts så fanns han och mamma där i besöksrummet. Med kaffe, bullar och första kläderna. Efter det åkte de hem till vårt hus och började fixa med barnrummet. Det var nästan klart när vi kom hem en vecka senare. När C föddes 2 år senare så hjälptes vi åt med hennes rum. Jag började lära mig tapetsera. Målningen hade jag för länge sedan tagit över. Vi hade en arbetsfördelning. Jag spacklade och målade, min bonuspappa G snickrade och fixade tapeterna tillsammans med mamma. Barnens pappa målade tak och slipade.

Småbarnslyckan övergick i skilsmässa. Flyttlass och kraschad ekonomi blev vardag. Men tryggheten fanns alltid där. Beväpnad med en verktygslåda och alltid redo för kaffe. Den finns fortfarande där. Både för mig och min bror, för mina döttrar.

Så när hon tittar på mig där i dunklet. Låter en svag rökslinga cirkla runt sitt hår så svarar jag bara nej. Det största en människa kan uppleva är inte att få biologiska barn. Det största som går att uppleva är känslan av att vara utvald. Känslan att välja.

Jag blev bortvald av en pappa men utvald av en annan. Mina barn har en morfar som valt att finnas med i varenda minut av deras liv. Det är inte samma sak att bli förälder som att faktiskt vara en förälder. Smaka på ordens skillnad.

Föräldraskap är ett val. Det är en ansvar man axlar oavsett blodsband eller inte. Det är inget som dimper ner i ens famn när barn föds utan ett högst aktivt val. Att kliva in eller ut ur ett barns liv.

Mitt liv förändrades en dag när jag var 12 och pratade med mamma i vår gröna tvättstuga. Om hennes vän G. Så fanns han plötsligt där, min bonuspappa. Min självvalda pappa.

Älskar dig ❤ Grattis på Fars dag.

Annonser

Tips till min bok önskas!

”Kvällen innan jag klev in i mötesrummet hade jag surfat runt på nätet. Kollat utbudet av tjänster som liknade min. Mängden gjorde mig lugn. Det fanns gott om jobb att söka, gott om sätt att söka på och jag visste att mina meriter var bra.

Min chef tog till orda:

”Det finns inget lätt sätt att säga det här på och jag tror du förstår varför vi sitter här idag, Erika…”

Med den meningen var jag tillbaka vid ett annat vägskäl. I ett helt annat liv. I en halvt renoverad hall med en dålig ytterdörr som drog enormt kallt. I ett hörn stod en kamin som sprakade under vinterhalvåret. Jag låste ytterdörren strax efter att bilen lämnat gården genom att flytta hälften av gruset ut på gatan och rester ut över gräsmattan. Sedan vände jag ryggen mot dörren och bara hasade ner mot golvet i en långsam rörelse. Där blev jag sittande. Mitt bland alla skor och jackor. I en hel del grus som barn och katt dragit in, bland dammråttor större än barnens skor och malplacerade leksaker som väntade på att bli lekta med igen. Min rygg svalkades av den nattsvala dörren.

Jag väntade på sorgen som kommer kommer när man tar ett beslut man är rädd att ångra, vars konsekvenser är oöverskådliga. Sorgen över förlust, över avslut. I släptåg rädslan över framtiden. Det enda som kom var tomhet. Stilla lade den sig som mormors tunga, gamla täcken över mina tankar. Omslöt min kropp. Som tystnaden i rummet när en film tagit slut och man slår ifrån tvn, som en propp som går när all elektronik tystnar och tar surret med sig. Tomheten som hörs när ingen finns kvar.”

Bloggen har lite paus för jag skriver på min bok, texten ovan är en sneakpeak. Men jag tänkte be om lite hjälp. Alla ni som läser min blogg kanske har något inlägg som ni önskar kom med i boken?

Tipsa ert favoritinlägg i kommentarsfältet. Vilket/vilka ni skulle vilja se i boken och varför? Bästa motiveringen vinner ett ex av boken som är under redigering i skrivande stund.

Boken landade till slut i jag-form, för det blev enklast så för mig. Det är min röst, en stor fel kommer från mig. Hur lyckan kan finnas även om allt som normen kräver inte finns och om det är möjligt att byta ett liv mot ett annat när en inte är tjugo längre.