Avig Marias välsignelse

Tömmer bokhyllor, flyttar om, snyggar till. Skriver uppsats i huvudet. Har dåligt samvete för att jag inte dubbeljobbar ihjäl mig när jag ändå lever i panik över ekonomi. Som pest eller kolera och jag valde båda. Hur fanken trodde jag att det här skulle lyckas överhuvudtaget?

Så plockar jag ut den ur hyllan, en tunn pocket. Räknar sidorna som jag alltid gör för att bevisa för mig själv att alla inte skriver romaner på 300 ord som går går att använda som hemma-gym-redskap när de lästs ut. Det går att skriva bra och läsvärt på bara 150 sidor. Hur ska jag få till 150 sidor som någon vill läsa när jag får ångest över en uppsats som är till 90% klar? Och ångest är ett starkt ord, hyperventilerar inte men kör strutstekniken. I en kaffekopp. Ute på en balkong i 26 plus blir det extremt svettigt.

”Varför tror jag alltid jag ska dö när jag är lycklig?” läser jag och förvånas över att fler tänker så. Är det inte bara jag som finner ett slags lugn i livet när allt hänger på sin spets och är nattsvart, som om jag absolut är safe då eftersom fortsätta kämpa framåt är ett rent helvete och gör ont som fan? Tanken förvånar mig. Jag börjar läsa. Efter att jag ställt undan alla böcker, inrett bokhyllan till hälften och skickat till en vän. Kommer inom kort att läsa om bekräftelsebehov och japp det har jag min beskärda del av fast jag hatar det.

Dricker kaffe, läser om tankar som ryms i en tunn bok  men vars innebörd får lagboken att verka som en lätt match att smälta. Komprimerande meningar med ett språk som är totalt befriat från finsmaklighet och normer. Konsten att slänga in ordet mutta i en mening utan att det blir rått utan enbart målande är en konst få behärskar. Känner stressen lätta. Varför ska jag gå runt och tänka på allt det här när någon skrivit ner det i en bok? Om någon undrar hur jag mår så kan jag bara peka på boken, säga ett sidnummer och nicka: Typ så.

Kanske kommer det lyckas ändå, allt det här jag företagit mig när jag min vana trogen tar mig vatten över huvudet i tron att det är bättre att gå på botten än att simma över djupt vatten. Kanske kommer affärsplanen hålla, pengar till varumärkesregistreringen hoppa upp som rostmacka med för mycket fjong. Kanske kommer någon köpa boken som jag tänkt skriva klart i sommar när jag ändå inte ska plugga.

Kanske, kanske. Fattas bara att någon med för mycket pengar ringer och säger att jag kan få en bunt för de inte har nåt bättre att lägga pengarna på än att sponsra en blivande journalist/författare/fotograf/kreatör eller vad fasen jag ska kalla mig förutom spretig i mina val. Skulle verkligen behövt miljonen som Per Holknekt glömde i skogen, skulle suttit fint som snus (som för övrigt är allt annat än fint utan mest grovkornigt, kladdigt och äckligt).

Och har du läst hit så borde du läsa Mia Skäringers ”Avig Maria”. För att, som hon själv säger, vara outbildad eftersom hon sumpade sina gymnasiebetyg så är hon mycket klok, rappakaljan som vi andra hänger oss till och instagrammar om liksom rinner av. Man undrar vad man håller på med. Tänker på ”de röda dansskorna” som tvingar flickan att dansa som en vettvilling tills hon hugger av sina fötter och skorna dansar vidare. Varför kan vi bara inte sluta dansa? Eller ge fan och ta på oss skorna som ser vackra ut men luktar död?

Ur Bloggen
”Bra övningar för bröstkorgen idag. Öppna. Öppna mig. Få flöde. Genomströmning. Få luft. Andas. Jag slutar andas när jag blir pressad. Slutar andas på djupet när jag blir pressad. Och till slut smäller det. Ofta i nacken. Nackspärr. Kroppens handbroms. Ligg ner för fan människa, annars skjuter jag dig på riktigt.”

Nu ska jag skriva uppsats med något mindre ångest, lite kaffe. Imorgon fortsätter jag med paniken över framtiden, det får räcka för idag. Går det åt helvete så kan jag ju inte göra så mycket åt det ändå inbillar jag mig, på fredagseftermiddagarna stänger ju allt så varför ska jag hålla öppet?

Annonser

Hej det är jag Alexander, din son:)

Det första som slår mig när jag läser första stycket i texten Om Alexander är att boken är skriven med vissa bitar av talspråk. Oh nej, tänker jag för jag är även känd som språkpolis. Men det finns det en känsla i boken inget akademisk språk kan fylla ut med sina korrekta artikuleringar. Det här är nämligen skrivet av ren kärlek. Varje bokstav utsöndrar kärlek, men även frustration över ett samhälle som ofta vägrar förstå och en stark önskan att lyfta fram ett barn som kanske har mer energi än andra men även en personlighet många människor saknar.

Historien bakom boken om Alexander är helt enkelt en underbar liten solskenshistoria som stavas Facebook för där finns nämligen en grupp jag gick med i eftersom jag anser att familjer som brottas med adhd behöver stöd inte påhopp. Så började jag läsa uppdateringar från Linda Warvelin och bla en uppdatering fastnade löd ungefär som i boken:

I kassakön…
– Mamma, ikväll vill jag ligga med dig. Det är så orättvist att bara pappa får det.
(känner att jag måste rätta honom då jag får konstiga blickar från folk i kön)
– Du menar att du vill ligga bredvid mig?
– Säger jag ligga så menar jag ligga (måttligt irriterad). Du ska alltid bara ligga med pappa!
(Folk börjar fnissa).
– Hämta en glass om du vill…
– Ja ja en glass för att jag ska tänka på annat. Åh, titta mamma en Scooby Doo tidning!
(ur boken ”Hej det är jag Alexander, din son”)

Jag skrattade så jag grät många gånger, på pendeln, i soffan så barnen undrade vad det var för fel på mig, skickade skärmdumpar till en vän vars barn har adhd och så fortsatte jag läsa. Och skratta så magen krampade. Har själv en dotter som kan kläcka ur sig de mest dråpliga saker bara så där. De bara hoppar ut helt själva utan planering.

Och vi som läste började säga att det här bara måste bli en bok för det kom nya uppdateringar hela tiden. Det blev en sällsynt inblick i ett liv som låter helt underbart fast det har sina naggade kanter. Dagens självklara ljuspunkt blev helt enkelt Lindas uppdateringar. Själv brottades jag med uppsägning, en fullständig melankoli inför framtiden och en vilja att göra något annat fast jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Den här killen blev en påminnelse om att jag inte behöver ta livet så hårt utan ibland hjälper det att skratta sig fördärvad en stund när man ser både det dråpliga i uttalanden och sitt eget sätt att tänka.

Mycket viktigt att nämna är att jag inte skrattar åt Alexander utan åt oss själva många gånger, åt det komiska i vardagliga situationer vi själva tar för givet så vi inte ens ser problematiken, åt hur konstigt vi måste bete oss enligt honom. Och hur konstigt beter vi oss inte? Han ser på världen på ett uppfriskande och klokt sätt som jag kan sakna. Även om min dotter ger mig sin beskärda del av liknande situationer.

Så det slutade alltså med att Linda skrev en bok som kunde beställas i gruppen och nu har en egen Facebooksida där boken går att beställa. Det är en häftig känsla att hålla i en bok som från början inte fanns mer som uppdateringar på Facebook men som nu förgyller vår vardag på ett helt nytt sätt.

Boken är skriven för vuxna som vill förstå, för familjer och barn som vill känna igen sig, för att lyfta fram den positiva sidan av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf). Det finns många fördomar kring adhd. Att det är påhittat, en ursäkt för bråkiga barn, resultatet av lat uppfostran eller dumma barn. Inget kunde vara mer fel än alla ovanstående. Människor med adhd är inte dumma, det är inte intelligens det handlar om utan stimulans. Kognitiv stimulans i ett dagligt överflöd.

Vi kan sortera vad vi hör, ser och upplever vilket inte människor med adhd kan. De tar in alla information från omgivningen samtidigt som de tar in sina egna tankar och känslor. Allt i en coctail. I Alexanders fall så faller dessutom ironi och abstrakt tänkande helt platt, allt som sägs tar han emot bokstavligen. För mig handlar det här mer om att vi som inte har adhd borde tänka mer på vad och hur vi säger saker inte bli upprörda över att mottagaren inte tar emot det på önskat sätt. Vi har alla ett ansvar för vårt eget beteende inte hur personer vi möter upplever oss. Det är något vi kan lära oss att tänka på.

”Hej det är jag Alexander, din son” tar upp något mycket viktigt nämligen att se människan bakom diagnosen. Dessa mänskliga guldkorn som vandrar runt bland oss och berikar vår värld, ibland utan att vi märker det. Istället för att bli irriterade på att människor tänker på ett sätt vi inte känner igen eller uppfattar saker på ett sätt vi inte gör så borde vi uppskatta att det finns ett annat sätt att vara människa på. Det finns en kreativ energi hos människor med adhd som fångas upp varmt av Linda där hon beskriver brottsstycken ur deras vardag. Hennes sons skarpa syn på rätt och fel, hur han helt utan tvekan ställer upp för kamrater som behandlas illa och ärligt erkänner när det går fel. Hur han hela tiden vill försäkra sig om att människor vet att de är omhändertagna och han löser katastrofer på ett så finurligt vis att man blir avundsjuk!

Den enkla självklarheten att se på världen, sättet att tolka ord bokstavligen och förmågan att inte förnimma nedvärderande ironi så den skramlar obrukbar till marken. Det är inget annat än en superkraft

Boken beskriver en skör kille med så mycket empati och välvilja att det svider när man får höra allt negativt människor vräker ur sig om adhd. Och ja, det är ingen dans på rosor att uppfostra barn med adhd men sägs den barnuppfostran som är? Barn är inte födda för att behaga utan för att uppdaga.

Jag rekommenderar alla att läsa boken och möta sina egna fördomar men också för att berika sitt liv med hjälp av en härlig killes sätt att uppleva världen.

Det enda jag saknar med boken är del två:)