Till mina älskade döttrar…

Jag har skämt bort er. Alldeles för mycket ibland. Åtminstone rent materiellt. När möjligheten gavs för att jag fick ett nytt jobb som gav bättre lön så köpte jag mer än vi behövde. Vi åt ute oftare än vad som är hälsosamt. Jag slösade mer än vad tillvaron krävde.

För jag ville skämma bort er på ett sätt jag aldrig kunnat göra.

Så blev jag uppsagd i oktober 2014. Nu skulle jag bestämma mig för om jag ville fortsätta söka ett likadant jobb jag lämnade eller om jag skulle göra något helt nytt. Att söka jobb efter jobb efter jobb kan innebära lång arbetslöshet. I värsta fall.

Innan jag blev uppsagd så hade jag redan sökt andra jobb. Jag hade redan sökt utbildningar eftersom jag visste att jag ville leva på ett annat sätt.

I flera år hade jag uppmuntrat er att jaga era drömmar. Jag har alltid stått vid er sida och uppmuntrat er att våga, att drömma, att hoppas, att chansa. Att leva ut. När möjligheten funnits har jag bistått med kostnader men framför allt min tid.

Marléne, din sångröst är en gudagåva som jag hoppas du aldrig släpper taget om. För du kan sjunga, du törs och du vill. Jag stöttade dig alltid när du sjöng och grät i smyg av stolt lycka. Varje gång du tar en ton tänker jag på Ariel vars röst är Sofia Källbergs, den ger mig rysningar. När du sjunger utstrålar du en styrka ingen kan rubba, din röst ger styrkan vingar. Jag är fortfarande förvånad över att taket höll när du sjöng i kyrkan. Det var oförglömligt. När du ville flytta till Norrland för att bo hos pappa och plugga till undersköterska så stöttade jag dig då med. Jag försvarade ditt beslut varje minut för beslutet var ditt och inte mitt. Du äger ditt liv inte jag, du är endast till låns. Ditt mod kommer alltid vara större än mitt och för det har du min eviga beundran.

Caroline som dansar mer du går och absolut mer än du sitter still. Stanna aldrig, sluta aldrig dansa för du är helt enkelt född att dansa. Varenda fiber i dig dansar efter toner som för mig är musik men för dig rörelse. Att se dig skapa egna danser är magiskt. Du hör en ton och föder en rörelse. Jag saknar ord. När du berättar om dina betraktelser av världen är jag förundrad, ditt sätt att tänka och berätta är unikt. Jag kommer aldrig kunna skapa de berättelser du bär inom dig. Det är en avundsvärd förmåga som jag unnar dig varmt. Bevara den och låt aldrig någon säga att du ska tänka eller berätta på ett annat vis. Du är din personlighet och den är fabulös.

Båda är ni unika, starka och bättre versioner av mig. Jag kommer aldrig begära mer av er än jag begär av mig själv. Det har jag alltid sagt. Ändå begärde jag att ni skulle jaga era drömmar medan jag lät mina dö. Omgiven av kontorsmiljö, enformiga arbetsuppgifter och synen på att ett jobb bara är ett jobb. Jag vill inte spendera 8 timmar om dagen med att längta efter att gå hem, jag vill spendera varenda dag med att längta efter att få stiga upp till ännu en dag. Jag vill längta efter att få jobba med något jag brinner för.

Så jag sökte väl andra jobb för det måste man, det vet jag, men jag sökte även till högskolan och jag kom in. Om jag ska vara den förebild jag önskar att ni ska ha så måste jag våga själv. Jag måste följa min dröm. Vilken sorts förälder är jag om jag försöker leva mitt liv genom era drömmar och själv inte tillåter mig att ens försöka? Vad säger det om mig?

Nu har jag läst 2 terminer psykologi och påbörjat min andra termin etnologi. Till hösten väntar journalistutbildningen, det är ytterligare 2 år. Minst. Om jag inte tänker bli doktor, professor eller något liknande. Efter över 20 år i arbetslivet och 8 olika jobb som var jobb men inget kall så är det en högst lockande tanke. Tänk att få jobba med något jag brinner för varenda dag? Vilken grej!

Så vad är priset för det här då? Med en morsa som börjar plugga när döttrarna når tonåren och faktiskt inte behöver lika mycket omvårdnad som tidigare. Sämre ekonomi absolut. Äta ute, överkonsumtion och dyra nöjen är typ ett minne blott. En dyr bostadsrätt lär inte heller hända eller en flashig villa. Det suger ibland att jag inte kan unna oss mer guldkant. Det ska jag villigt erkänna. Även jag behöver nya kläder fast jag inte vill men saker och ting slits. Så är det. Då gäller det att vara finurlig och tänka ekonomiskt utan att ge avkall på sig själv. Det är tufft, det vet jag. Men än en gång så begär jag aldrig mer av er än av mig själv så alltså köper jag kläder till er först och mig sist. Som alltid. Fast just nu köper ju er pappa en del också som han inte kunde förut när jag hade bättre ekonomi istället för han. Balansen är skiftad. Ni kanske missat det.

Ni har två föräldrar som är skilda men ändå respekterar varandra, som pratar, som kan umgås och som aldrig bråkar om er. Är vi osams så är det om saker som berör oss faktiskt inte er. Vi är väldigt överens om er och om era behov. Tänk på det. Det förvånar många utom er för ni är så vana att det är så. För er är vår relation som föräldrar naturlig fast vi levt ifrån varandra över 10 år men ändå kan prata. Det är vi båda sjukt stolta över för vägen dit är kantad av både tistlar och minor.

Så vad önskar jag att ni minns när ni är vuxna, tragglar med pluggande eller trassligt arbetsliv. Framtida relationer och kanske även bråkiga barn? Jo, jag vill att ni minns att livet inte alltid är lätt eller perfekt men det går att vända en knepig situation. Det går att börja om och ändra sitt liv. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt. Jag vill att ni minns att framgång inte är gratis, att resultat inte kommer av sig själva och att ingen kan säga åt er hur ni ska leva era liv. Jag vill att ni minns att ingenting är omöjligt bara mer eller mindre komplicerat.

Jag älskar er. Högt. Och just därför kommer jag inte visa det genom att köpa er massor av saker längre eller betala för dyra middagar ute eftersom det har ni redan fått. Även jag tappade bort mig i materialismen vilket jag nu jobbar på att korrigera. Just nu har jag inte råd att slösa och det är även en lättnad.

Det jag ger er nu är insikten om att man inte måste leva sitt liv som alla andra utan man kan leva sitt liv precis som man själv vill på det sätt man önskar. Man måste absolut inte köpa allt som ”alla andra har”. Man måste inte bete sig ”efter sin ålder” för jag vet faktiskt inte hur man ska bete sig när man är 40+ men tydligen inte som jag eftersom ingen tror jag är 40. Det tar jag som en komplimang. Jag önskar er inte ett liv med många saker utan saker som påminner om många dagar av liv. Det har funnits stunder när jag trott att jag var en bättre förälder för att jag hade råd med saker vilket var fel, jag är faktiskt en bättre förälder idag när jag inte har råd med allt utan måste prioritera. Att ni lär er välja, prioritera och uppskatta det som finns är en viktig lärdom om livet. Det är en lärdom jag vill att ni minns inte hur lätt det är att köpa saker.

Så nu ska jag lyda mitt råd till er: Följ era drömmar, de är nyckeln till allt<3

Nu ska jag fortsätta med min novellsamling och en tät beskrivning av en observation. Kanske även plita på en av mina bokmanus från en av novellerna. Att jag bloggade om det här beror mest bara på att ni tycker jag pratar för mycket så nu kan ni läsa i smyg utan att behöva säga att ni hörde vad jag sa…

Love U.

Image result for to my children

Hi, I’m calling from Windows Technical support…

Fick ett tips av en vän om hur man hanterar samtal från Windows. Var bara tvungen att pröva när de ringde och väckte mig kl 7 och jag inte är upplagd för tjafs. Så här:

Support Woman on indian/english: –Hi mam, I’m calling about your computer

-My computer?

-Yes, we receive messages from your computer. 

-You do?

Can you open your computer?

-Where are you calling from?

I’m calling from Windows technical support, mam. 

-Windows? Can you tell me why then you created Windows 2000? It really sucks.

What? I’m calling about the Internet.

-The Internet?

Yes, you use the Internet

-Yes, I usually use the Internet.

Can you open your computer?

-My computer?

Yes, you use the internet on your computer?

-Yes, that is usually what I use my computer for.

So can you open your computer?

-No, I can’t. I don’t have a laptop, I have a stationary computer. It’ always open.

Sorry mam? Can you open your laptop?

-I don’t have one, I have a stationary computer. I start my computer when I want to use the Internet.

Silence and a man appears in the phone.

Hi mam, you have a problem with your computer. 

-I have a problem?

Yes, a dangerous one. 

-I’m in danger?

Yes. No!!! You’re fine, the weather is fine, the traffic is going well and the sun is shining. 

-No, I don’t have a car and I don’t have a job. The sun isn’t up yet….  But I’m fine!

”Click”

Godmorgon humor:)
Men skämt åsido så ringer de för att installera malware på datorn, dvs skräpprogram som förstör. Windows har ingen teknisk support utan är en Microsoft produkt. Första samtalet gjorde mig förvirrad för jag hade bråttom så jag kunde inte sätta fingret på vad det var med samtalet som kändes bekant, jag kollade med en vän som jobbar med IT. När han berättade om samtalen så kom jag ihåg vad de vill. Smått legendariska skräpsamtal. Han brukade driva med personerna som ringer samtalen så jag beslöt att testa eftersom att lägga på inte hjälpte då jag fick fler samtal. Det här ovan är en återgivning av mitt 3:e samtal från Windows. Få se om de återkommer nu också:)

Glöm inte att varna era vänner som inte känner till dessa samtal så de inte går till sin dator! Annars, have fun!