Att vara en pappa

”Det största man kan uppleva som människa är väl att få egna barn.” Hon tittar på mig i den dunkla baren. Suger på cancerstickan och väntar. Jag ska bekräfta det hon säger, nicka och sucka med svunna tider i blicken. Jag har ju egna barn så jag borde veta. Men det är ju det där när människor tror sig veta hur ens erfarenheter är.

Jag kan inte bekräfta det hon säger. Hur många pappor är det inte som medvetet överger sina biologiska barn? Och hur många föräldrar är det inte som kliver in utan biologiska band och bara axlar ett barns hela värld? Jag har mött båda.

När jag var drygt 7 år försvann min pappa ur bilden. Ur mitt liv och satte sig i periferin. Med sin alkohol och sin trasiga uppväxt. Missbruk har fler orsaker än alla Khardashians skor och det är sällan bara en orsak. Hans ursäkt för att inte finnas i mitt liv var att han var otillräcklig. Han skrev någon gång att han inte var bra nog. Vad ska man svara på det när man inte ens gått ut grundskolan?

Året jag fyllde 14 år så försvann han även fysiskt. Alkoholen vann och jag förlorade. I flera år var jag rasande för att jag inte var värd mer än så. Mer än sprit. Mitt försvar blev att stänga varenda människa ute.

Men det var ju det där med mammas pojkvän.

Jag var 12 när hon berättade om sin vän G. Han skulle komma över och hälsa på. Med sin blåa Honda Civic. Ett besök blev till fler och plötsligt sågs det regelbundet på hockey i huset. Och massor av film. Han hade ofta en kasse videoband med sig för att vi precis fått låna morfars videspelare. En enorm lyx då när vhs precis kommit. Vi knarkade verkligen Bond filmer i flera månader.

Besöken blev fler och mer långvariga. En dag så bodde han hos oss permanent. Blev en del av våra liv utan att vi egentligen sett hur det gått till. Skjutsade till kompisar, lagade cyklar, deltog i vardagsbråk, gick på skolavslutningar, huttrade i husvagnen regniga semestrar. Grillade och fiskade.

Vi flyttade till ett nytt hus. Han byggde varsitt rum åt mig och min bror. När det skulle möbleras så åkte vi till Ikea och spenderade en hel dag med att köpa möbler. När vi kom hem igen så hade vi glömt köpa min bokhylla som jag drömt om evigheter av tonårstid. Så han åkte tillbaka till Ikea och köpte bokhyllan. Bara 13 mil enkelresa.

När det var disco så fanns han där i en svart Scorpio på parkeringen när ljusen tändes. Redo att köra mig och ibland några vänner hem. Samma Scorpio som vi övningskörde i och som jag sedan fick köra när körkortet äntligen blev mitt. Min första bostadsrätt som jag köpte billigt var så inrökt så allt behövde målas. Då fanns han där med sina snickarprylar och 100-wattslampan. All sin kunskap. Vi renoverade lägenhet och tuggade bullar på byggpapp. Det var familjen och livet. Jag, pappa, mamma och så en pojkvän. Det blev en fantastiskt lägenhet som jag släppte alldeles för tidigt i min egen jakt efter lyckan i livet.

Första gången jag körde i diket och kraschade halva fronten på bilen så dök han upp strax efter att jag ringt för att berätta om olyckan. Lämnade jobbet och dök upp. Tillsammans med min dåvarande pojkvän hämtade de bilen och körde den till verkstaden.

När jag blev gravid så visste jag att mina barn skulle få världens bästa morfar. Och visst blev det så. Morgonen efter att min äldsta dotter fötts så fanns han och mamma där i besöksrummet. Med kaffe, bullar och första kläderna. Efter det åkte de hem till vårt hus och började fixa med barnrummet. Det var nästan klart när vi kom hem en vecka senare. När C föddes 2 år senare så hjälptes vi åt med hennes rum. Jag började lära mig tapetsera. Målningen hade jag för länge sedan tagit över. Vi hade en arbetsfördelning. Jag spacklade och målade, min bonuspappa G snickrade och fixade tapeterna tillsammans med mamma. Barnens pappa målade tak och slipade.

Småbarnslyckan övergick i skilsmässa. Flyttlass och kraschad ekonomi blev vardag. Men tryggheten fanns alltid där. Beväpnad med en verktygslåda och alltid redo för kaffe. Den finns fortfarande där. Både för mig och min bror, för mina döttrar.

Så när hon tittar på mig där i dunklet. Låter en svag rökslinga cirkla runt sitt hår så svarar jag bara nej. Det största en människa kan uppleva är inte att få biologiska barn. Det största som går att uppleva är känslan av att vara utvald. Känslan att välja.

Jag blev bortvald av en pappa men utvald av en annan. Mina barn har en morfar som valt att finnas med i varenda minut av deras liv. Det är inte samma sak att bli förälder som att faktiskt vara en förälder. Smaka på ordens skillnad.

Föräldraskap är ett val. Det är en ansvar man axlar oavsett blodsband eller inte. Det är inget som dimper ner i ens famn när barn föds utan ett högst aktivt val. Att kliva in eller ut ur ett barns liv.

Mitt liv förändrades en dag när jag var 12 och pratade med mamma i vår gröna tvättstuga. Om hennes vän G. Så fanns han plötsligt där, min bonuspappa. Min självvalda pappa.

Älskar dig ❤ Grattis på Fars dag.

Annonser

Vi som gråter i omklädningsrummen…

Idag har jag ett annorlunda inlägg, det här helt skrivet av min dotter som lackar ur på klädindustrin. Länk till inlägget på Facebook finns här Och med all rätt. Jag håller med henne i varenda stavelse och kan inte skriva det bättre.

Min dotter:

Ursäkta röran i bakgrunden då jag flyttar och ej hunnit städa klart.

Jag kommer säker få kritik för detta och folk kommer hitta massor av fel i detta MEN jag skriver för mig själv och många andra ungdomar/vuxna i min sist. Jag är inte smal, så är det med det, så när jag ska köpa jeans har jag alltid lite ångest över storlekarna, så hittade jag ett par jättesköna Jeans storlek 36 som till och med inte sitter slimmad dom är lite större men dom är sköna tycker jag. Jag hittade ett par byxor med storlek 42 ”normal waist” först tänkte jag dom är för stora då jag har 36 i ett par jeans. Men jag provade dom, dom var så små att jag knappt fick dom att gå upp över låren, jag började gråta, ”normal Waits” jag vet det är att dom inte är högmidjade men folk kan också tolka det som att 42 är en normal storlek.

Folk undrar varför dagens ungdomar aldrig kan se det vackra i sig eller gilla sin kropp för den delen? Ja asså om vi har såna här ENORMA storleksskillnader på kläder i allmänhet så förstör det folk, jag hatar att handla på H&M för där är M för litet för mig, medan jag kan ha S och XS på andra butiker etc. Jag tycker att alla klädföretag ska ha samma skala på kläder och storlekar, jag fattar varför folk mår dåligt, varför vissa svälter sig själva, för dom ser och tänker vad som står på lappen, vilken storlek dom har, om dom har L eller S eller M osv, dom tänker på det särskilt som har lågt självförtroende.

Jag lägger ut dom här bilderna i vetskap om att jag är inte smal, jag tycker inte bilder är smickrande för mig alls, men jag lägger ut dom för jag är inte ensam om att gråta i omklädningsrum, jag är inte ensam om att trycka ner mig själv, jag är inte ensam om att tycks att detta är absurt och sjukt, jag hoppas verkligen alla klädföretag börjar ta tag i detta för detta är anledningen till många ungdomar mår dåligt och tycker illa om sig själv, så jag hoppas jag når ut till dom som har problem med detta, jag vill att alla ska företag ska ändra sina klädstorlekar till något alla använder.

 

Klädindustrin tjänar pengar på våra barns psykiska ohälsa. På deras dåliga självkänsla och bristande självförtroende. Barn så unga som 7-10 år klagar på att de inte är smala nog, barn som bantar eller väljer kläder som inte visar deras armar eller ben. Barn som tror de tjocka för att de inte kan ha för små kläder? Barn som kan dra på sig XS från vuxenavdelningen och undrar hur det kan vara möjligt.

Det spelar ingen roll vad jag säger, min dotters känsla när hon provar kläder rår jag inte på. Något som gör mig både arg och ledsen. Vacker som en dag och mår ändå så dåligt, helt utan anledning.

Så vad kan vi vuxna göra? Vi bidrar nämligen till detta genom att fortsätta konsumera kläder från butiker som smular sönder våra barns självkänsla. Vi ställer inga krav förutom att det ska vara billigt.

Priset vi betalar för billiga kläder är ökad psykisk ohälsa, obefintlig självkänsla hos barn och ungdomar samt att ätstörningar ökar. Denna enorma kroppshets som finns idag förgör våra barn.

Är det så är våra barn och ungdomar ska må? Enligt mig är det helt åt helvete och det ska inte vara klädindustrin som styr eftersom de lever på oss konsumenter. Utan våra inköp är de ingenting. Tänk på det nästa gång du ska handla kläder, vem får ditt stöd? Klädindustrin som får ditt barn att gråta eller ditt barn?