Avig Marias välsignelse

Tömmer bokhyllor, flyttar om, snyggar till. Skriver uppsats i huvudet. Har dåligt samvete för att jag inte dubbeljobbar ihjäl mig när jag ändå lever i panik över ekonomi. Som pest eller kolera och jag valde båda. Hur fanken trodde jag att det här skulle lyckas överhuvudtaget?

Så plockar jag ut den ur hyllan, en tunn pocket. Räknar sidorna som jag alltid gör för att bevisa för mig själv att alla inte skriver romaner på 300 ord som går går att använda som hemma-gym-redskap när de lästs ut. Det går att skriva bra och läsvärt på bara 150 sidor. Hur ska jag få till 150 sidor som någon vill läsa när jag får ångest över en uppsats som är till 90% klar? Och ångest är ett starkt ord, hyperventilerar inte men kör strutstekniken. I en kaffekopp. Ute på en balkong i 26 plus blir det extremt svettigt.

”Varför tror jag alltid jag ska dö när jag är lycklig?” läser jag och förvånas över att fler tänker så. Är det inte bara jag som finner ett slags lugn i livet när allt hänger på sin spets och är nattsvart, som om jag absolut är safe då eftersom fortsätta kämpa framåt är ett rent helvete och gör ont som fan? Tanken förvånar mig. Jag börjar läsa. Efter att jag ställt undan alla böcker, inrett bokhyllan till hälften och skickat till en vän. Kommer inom kort att läsa om bekräftelsebehov och japp det har jag min beskärda del av fast jag hatar det.

Dricker kaffe, läser om tankar som ryms i en tunn bok  men vars innebörd får lagboken att verka som en lätt match att smälta. Komprimerande meningar med ett språk som är totalt befriat från finsmaklighet och normer. Konsten att slänga in ordet mutta i en mening utan att det blir rått utan enbart målande är en konst få behärskar. Känner stressen lätta. Varför ska jag gå runt och tänka på allt det här när någon skrivit ner det i en bok? Om någon undrar hur jag mår så kan jag bara peka på boken, säga ett sidnummer och nicka: Typ så.

Kanske kommer det lyckas ändå, allt det här jag företagit mig när jag min vana trogen tar mig vatten över huvudet i tron att det är bättre att gå på botten än att simma över djupt vatten. Kanske kommer affärsplanen hålla, pengar till varumärkesregistreringen hoppa upp som rostmacka med för mycket fjong. Kanske kommer någon köpa boken som jag tänkt skriva klart i sommar när jag ändå inte ska plugga.

Kanske, kanske. Fattas bara att någon med för mycket pengar ringer och säger att jag kan få en bunt för de inte har nåt bättre att lägga pengarna på än att sponsra en blivande journalist/författare/fotograf/kreatör eller vad fasen jag ska kalla mig förutom spretig i mina val. Skulle verkligen behövt miljonen som Per Holknekt glömde i skogen, skulle suttit fint som snus (som för övrigt är allt annat än fint utan mest grovkornigt, kladdigt och äckligt).

Och har du läst hit så borde du läsa Mia Skäringers ”Avig Maria”. För att, som hon själv säger, vara outbildad eftersom hon sumpade sina gymnasiebetyg så är hon mycket klok, rappakaljan som vi andra hänger oss till och instagrammar om liksom rinner av. Man undrar vad man håller på med. Tänker på ”de röda dansskorna” som tvingar flickan att dansa som en vettvilling tills hon hugger av sina fötter och skorna dansar vidare. Varför kan vi bara inte sluta dansa? Eller ge fan och ta på oss skorna som ser vackra ut men luktar död?

Ur Bloggen
”Bra övningar för bröstkorgen idag. Öppna. Öppna mig. Få flöde. Genomströmning. Få luft. Andas. Jag slutar andas när jag blir pressad. Slutar andas på djupet när jag blir pressad. Och till slut smäller det. Ofta i nacken. Nackspärr. Kroppens handbroms. Ligg ner för fan människa, annars skjuter jag dig på riktigt.”

Nu ska jag skriva uppsats med något mindre ångest, lite kaffe. Imorgon fortsätter jag med paniken över framtiden, det får räcka för idag. Går det åt helvete så kan jag ju inte göra så mycket åt det ändå inbillar jag mig, på fredagseftermiddagarna stänger ju allt så varför ska jag hålla öppet?

”Jag är ett knasbarn”

…säger Nigma i Talang. Som om det vore något negativt.

Vi är omgärdade av dessa ”knasbarn” som inte följer regler, normer, lagar eller åsikter. De lever till synes utan regelverk. Skrämmer oss med sin oberäknelighet, sina oväntade beslut och brist på respekt för auktoritet. Lämnar oss perplexa i vår egen tystnad där inga svar finns.

De kallas besvärliga, hopplösa, förlorade, bråkstakar, respektlösa. Sägs sakna framtid och ambitioner. De sägs strunta i allt och alla.

Dessa ”knasbarn” som tvingar oss att se annorlunda på världen, som inte följer våra omöjliga förväntningar, som vänder upp och ner på vår vardag. ”Knasbarnen” som erövrar våra liv och blir mittpunkten i universum med alla sina behov.

De sägs stjäla vår tid, suga musten ur våra liv. De sägs kräva för mycket.

Egentligen är det tvärtom.

Dessa ”knasbarn” som är så viktiga för samhället och för dess utveckling. Genom sin obevekliga kritik mot samhället, sin otröttliga kamp för existens, sin ständiga vilja att tvinga oss att se annorlunda på världen. Vad skulle vi göra utan dem?

Historien är fylld av knasiga människor som var sin tids huvudvärk men för alltid blev eftervärldens välsignelse. De bröt mot regler och skapade nya, formade nya tankesätt kring regelverk och matematiska teorier, bröt mot normer för att bana ny mark. De ändrade vår syn på världen.

Ändå glömmer vi bort att uppskatta alla dessa barn som inte går i förväntade spår, i förväntad takt, och visar världen i ett nytt ljus. Utan alla barn som spräcker mönstret och går utanför ramen skulle vår värld aldrig utvecklas.

Nästa gång du möter ett sk ”knasbarn” så befinner du dig öga mot öga med en ny erfarenhet om kan vidga dina vyer. Vågar du erkänna att din värld kanske inte är hela sanningen?