Tystnaden jag lämnar efter mig

Vården är en arbetsplats jag alltid undvikit och alltid kommer att undvika.

Inte för att jag ogillar den, tvärtom uppskattar jag den högst av alla. Det finns inget arbete som jag respekterar mer än just vård och omsorg. Framför allt de tyngsta och sämst betalda nivåerna. Där utförs det mest bortglömda men absolut det högst essentiella arbetet. Människorna som ingen chef kan klara sig utan eftersom utan arbetare är de utan jobb själva, något som många chefer totalt glömt bort.

Nej, tvärtom undviker jag vården just för att den berör mig för mycket. Det blir för mycket i huvudet, i kroppen, i själen. I vetskapen. Det är inte den personliga omvårdnaden som stör mig, dem uppgifterna liknar dem jag utfört över 17 år nu. Som att ta hand om barn, bara väldigt mycket större ”barn”. Toalettbesök, duschning, påklädning, sockar och infernaliska stödstrumpor. Laga mat, diska, handla, trösta, skratta, berätta historier. En del av livet. En enormt stor del av livet som de flesta av oss kallar grå vardag. En grå vardag som för många människor är omöjlig att utföra bara drömma om.

Det som förvånade mig mest under sommaren som gått är det som inte förvånade mig alls. Den förbryllande känslan av att mycket var bekant, väldigt välbekant. Som om jag gjort det förut eller har jag bara sett det utföras? Det kanske blir så när man växer upp med en mamma som jobbat inom vården nästan hela sitt arbetsliv. Inom hemtjänsten, äldreomsorgen, som barnsköterska och varit dagmamma. Omvårdnad, bemötande, integritet och respekt har jag fått med såväl bröstmjölk som uppväxt. Den bor i vårt hem och följer i fotspåren. Överförd som arv till döttrarna utan konstigheter. Och nu bara fanns allt där, redo att användas när jag klev in i ett hem. Att inte bli handfallen förvånade mig. Frågvis ja. Undrade över lösningar och okunnig om lyftteknik men väl insatt i problemlösning.

Jag förväntade mig att hamna i möjliga situationer inte att hitta lösningar vart jag än hamnade. Kanske föds vissa av oss med förmågan att bemöta människor och förstå medan andra saknar den förmågan helt. Det skulle åtminstone förklara en hel del ang människor som gör mig mycket bestört genom sitt högst vidriga beteende. De saknar något, kanske är det empati vilket hör ihop med spegelreflexer. Förmågan att känna in, förstå och sätta sig in i andra människors upplevelser.

Och det här med rökning. Hur det är möjligt att arbeta inom vården och möta de yttersta skadorna av rökning minuterna innan människor själva tänder en cancerpinne undgår mig fullständigt. Den fullständiga avsaknaden av insikt, den iskalla speglingen av att stå inför sin framtid. Jag begriper den inte. Rökning kommer alltid störa mig. Hem som är fyllda av rök är likställda med gaskammare för mig, ren tortyr och fruktansvärt usel arbetsmiljö som borde vara olaglig. Det är min personliga åsikt om rökning och den står fast. Det slösar bara bort människors liv.

Det har ju dock sina roliga ljuspunkter som tillfällena när det är helt legitimt att fråga en kollega om de ”vill ha lite sprit” och 95% handsprit flödar rikligt medan vi går vidare till nästa hem. Hur många arbetsplatser har sprit som krav under arbetstid? 🙂 Det ingår ju även motion under betald arbetstid i form av promenader och storstädning, vilken bonus. Och fika i solskenet ibland vilket är dubbel bonus.

För att inte tala om människors berättelser. Som att kliva rakt in i ett kapitel av en historisk roman, verkligheten överträffar sannerligen dikten i alla lägen. Jag är enormt berikad!

Är det stressigt att jobba inom vård? Ja, såklart. Alla yrken som hanterar människor, deras välmående och deras liv är stressiga just för att mycket måste lösas på en gång och helst igår. Det går inte att lägga på hög inför nästa dag eller nästa vecka, en möjlighet alla kontorsjobb erbjuder. Det betyder dock inte att jag hann känna mig stressad. Att vara stressad och vara medveten om en stressig arbetsmiljö är olika saker. Stress i sig är en form av arousal, hjärtklappning, pulsen stiger och sinnena går på högvarv. En ytterst insiktsfull känsla under korta stunder. Lika dödlig under långa perioder eftersom kroppen trasar sönder sig själv som en bilmotor som går på högvarv och kokar över. Att stressa minskar inte en arbetsbörda utan fördubblar den.

Vetskapen om att jobba tidsbegränsat minskar stress för mig. Den här sommaren var tidsbegränsad, dagarna och sysslorna var inte oändliga utan ändliga. Det handlade inte om resten av mitt liv utan en sommar. Skillnaden är monumental i hur man upplever hektiska perioder. Det betyder inte att arbetet till sin helhet är lugnt, tvärtom. Absolut tvärtom.  Människor följer sällan en exakt utlagd plan eller ett tidsenligt schema, saker händer som vänder upp och ner på allt. En dag kan gå från såsigt lugn till livshotande akut på lika kort tid som det tar att läsa denna mening. Och det är bara att byta hatt från lugn och munter till uppmärksam och agerande. Lugna människor, slå larmnummer, vänta och notera vad som sker. Lämna över till de yttersta änglarna i grönt och gå vidare till nästa hem. Andas.

En sorts stress är oförmågan att koppla bort, koppla av. Skapa distans. Ett sätt att skapa stress är att hela tiden slå sig själv med anklagelser om att det funnits mer man kunnat göra, att man skulle varit snabbare, förstått mer, lagt ihop tecken snabbare. Det är ett ypperligt sätt att förstöra nattsömn och förstöra självkänsla. Istället kalla det erfarenhet, ingen kan veta något innan det upplevts. Vetskap och kunskap är inte samma sak, den första kommer efter upplevelse, den andra via böcker.

Det stör mig inte heller att kallprata, bjuda på mig själv och berätta om vad som helst som faller mig in. Jag är inte rädd för att låta människor veta om mig, jag tror inte människor ”äter upp oss”. Om någon kom hem till mig varje dag och dessutom såg mig naken skulle jag gärna vilja ha den människan mänsklig med allt vad det innebär, ge personen kött och blod. Skapa mig en bild. Ska hen se mig naken så ge mig en bit av hens liv, tack. Och vilka upplevelser man får höra, vilka liv människor levt. Det finns fantastiska berättelser att höra för oss som lyssnar. Verkligen lyssnar på människor. Som verkligen vet hur man blir berörd. Som kanske spinner vidare lite för fantasifullt på vägen hem 🙂 Skulle jag arbeta ett helt arbetsliv inom vården är det just den biten som skulle knäcka mig före kroppen. Jag vet hur jag bevarar min kropp, jag vet inte hur jag stänger av det människor berättar. Deras ord klingar fast, berättelserna viskar i mitt bakhuvud. Reflektioner om barndom, händelser dagen innan, känslan av familjer som finns men inte hälsar på av olika skäl. Upplevelsen att människor är ”till besvär”. I perioder ser jag inte ens dokumentärer för jag sugs in i det som berättas och det tar över, skulle det här vara mitt dagliga jobb skulle dokumentären pågå dygnet runt och jag skulle drunkna. Sjunka ner bland människors liv.

Jag vet inte hur jag stänger av kanalen in, jag bara tar in och fyller på min vetskap om människors liv. Namn suddas ut, deras berättelser stannar kvar. Det är en bottenlös skogstjärn av vetskap.

Det som berör mig mest är tystnaden när jag kliver in, den som hörs i avsaknaden av ljud eller bakom skvalet av en radio. Den där tystnaden som går att ta på. Som man kan plocka ner i handen och titta på, så fylld av minnen. Tystnaden som endast uppstår i avsaknaden av människor. Jag hör den överallt. Den viskar på den sidan av sängen som aldrig bäddas på morgonen eller bäddas upp på kvällen, den susar i fotografier av människor som både finns eller inte finns kvar men inte syns. Tystnaden som skrapar golvet av den enda stol som används, glider förbi på hjul där livet bara väntar på att trappas ner ytterligare, bakom ögon som ingen vet vad de granskar. Tystnaden i allt som sker i ental, aldrig två eller flertal. Bildresultat för quotes loneliness

Tystnaden som babblar på som om varje ord vore det sista och snart är tiden slut. Tystnaden som uppstår när jag lämnar rummet, klivet ut i hallen för att öppna dörren och gå. Tystnaden som uppstår i vetskapen om att det är timmar kvar tills nästa person kliver in för nästa besök, den vilar bakom skvalet från tv eller radio. Tystnaden som uppstår när jag går, som uppstår i frånvaron av sällskap. Som uppstår i väntan på att någon, vem som helst, ska kliva in igen och fylla rummet med sin närvaro.

Den tystnaden, när jag går. Den tar aldrig slut. Och den stör mig som fan.

Annonser

Den förödande ensamheten…

Jag får ofta frågor om boken jag skriver. Vad ska den handla om? När kommer den? Vilken kategori tillhör den? Svåra frågor om en produkt som är under utveckling. Lite som att fråga om prestandan på en ny bilmodell medan den ligger på ritbordet.

Men tanken bakom är sprungen ur ensamheten. Ur den förödande kraften av att inse att det inte finns någon där. Ingen som gläds, ingen som sörjer, ingen som frågar. Och i bakgrunden tickar en klocka.

När jag blev uppsagd hösten 2014 tänkte jag att jag är annorlunda, jag kommer fixa det här och jag kommer inte låta mig dras ner i mörkret där alla ger upp och tappar förhoppningen om att någonting någonsin kommer bli bättre. Jag skulle minsann vara en av de människor som bara skuttade vidare i livet utan minsta lilla bekymmer. Jag som var känd som ”hon som kan fixa allt”.

Fast det ingen visste var ju att det egentligen var en lögn. Jag har alltid varit jäkligt bra på att hålla mig flytande även när jag inte trott på mig själv. Åtminstone utåt sett. Inombords var det ofta inbördeskrig. Men det pratade jag inte om.

Och visst har jag har jag hållit mig sysselsatt i stort sett hela tiden. Coach utbildning, resurs på skola, psykologi studier och nu etnologi inom journalistprogrammet. Jag är inte ens halvvägs där jag vill vara vilket är sjukt frustrerande.

Och allt ska jag göra helt själv. Eller ska vi säga helt ensam för jag har alltid gjort saker själv. Det blir så när man lever själv med sina barn. Men den stora skillnaden ligger i att omgivningen beter sig annorlunda nu.

När man har små barn så söker föräldrar upp varandra för att umgås, dricka kaffe och diskutera vardagen som sliter på hjärta och själ. Ekonomiska bekymmer som delas av omgivningen för även det människor samman liksom plötsliga uppbrott från förhållanden. Nyfunna partners skapar nya vägar in i nya gemenskaper. Studier gör att människor möts och får gemensamma intressen.

När det kommer till arbetslöshet och känslan av hopplöshet sker det absolut motsatta. Så länge du håller käften och låtsas som om livet är en återskapelse av Sound of Music så kan det hända att omgivningen hör av sig. De kollar läget, vill höra om nästa plan och dunka en i ryggen för att man har så fullt upp med alla projekt. Många järn i elden liksom, helt accepterat beteende även om det handlar om att hålla fasaden intakt mot omvärlden.

Det vi inte ser lider vi inte av eller?

Men att öppna pandoras ask och berätta hur det känns istället för att hålla käften gör inte att människor bygger relationer. Snarare tvärtom, de drar öronen åt sig. Det är något som skaver, något som kräver mer än dunk i ryggen, något som inte lättar av sig själv. Den enorma hopplösheten som kan kväva vem som helst utan någon som helst ansträngning.

Den drabbar även mig från gång till gång, ibland oftare än jag själv tycker är skäligt. Jag har liksom inte tid att ägna dagar åt att dragga i min egen pessimism när jag ska plugga och bygga en bättre framtid än denna dystra nutid. Ändå kommer de trista perioderna när inget känns ok. Och med den kommer den förödande ensamheten.

Det finns inget som äter upp en människa så katastrofalt som att förlora meningen med vad livet ska innehålla. Vad är det jag egentligen ska göra? Är det någonting som blir bättre av det jag gör? Finns det någon mening att fortsätta när jag inte ser något slut? Att förlora meningen med vad man gör kan jämställas med psykisk terror. Denna gränslösa skräck över att nuvarande tillstånd saknar slut. Att det här är allt och därmed finito.

Jag är försökskanin i min egen studie om hur människor reagerar och agerar när man blir arbetslös. När ens liv vänds upp och ner så man tvingas pussla ihop allt på nytt fast alla bitar inte finns kvar. Det är ett himla letande efter nya bitar. Det är inte en alltför angenäm upptäckt att se omgivningens reaktioner. Och absolut inte trevligt att uppleva denna distans som ofta uppstår. Som om det här kan smitta av sig.

Så det började med en bok om att bli uppsagd för hur svårt kunde det vara? Så tänkte jag innan jag räknade med min ålder som inte är 20ish och naiv utan 40ish och medveten. Jag är både dyrare, smartare och mer krävande. Visst är det diskriminerande att neka människor pga ålder men bara om det är uttalat och inte dolt under andra anledningar… Som om det inte syns när man granskar det lite i kanterna. Ytterst roande egentligen. Säger mer om företagen än om mig.

Upplevelsen om hur det känns att bli uppsagd ledde till komplexiteten om vägen framåt som ledde till ytterligheternas nuvarande tillstånd och nu är resultatet bitterljuvt. Men fortfarande under arbete även om den troligen blir klar i år. Den största utmaningen just nu är att behålla känslan av att det går, att jag kan skriva och att boken har ett syfte. Denna ekande enmansapplåd.