Den förödande ensamheten…

Jag får ofta frågor om boken jag skriver. Vad ska den handla om? När kommer den? Vilken kategori tillhör den? Svåra frågor om en produkt som är under utveckling. Lite som att fråga om prestandan på en ny bilmodell medan den ligger på ritbordet.

Men tanken bakom är sprungen ur ensamheten. Ur den förödande kraften av att inse att det inte finns någon där. Ingen som gläds, ingen som sörjer, ingen som frågar. Och i bakgrunden tickar en klocka.

När jag blev uppsagd hösten 2014 tänkte jag att jag är annorlunda, jag kommer fixa det här och jag kommer inte låta mig dras ner i mörkret där alla ger upp och tappar förhoppningen om att någonting någonsin kommer bli bättre. Jag skulle minsann vara en av de människor som bara skuttade vidare i livet utan minsta lilla bekymmer. Jag som var känd som ”hon som kan fixa allt”.

Fast det ingen visste var ju att det egentligen var en lögn. Jag har alltid varit jäkligt bra på att hålla mig flytande även när jag inte trott på mig själv. Åtminstone utåt sett. Inombords var det ofta inbördeskrig. Men det pratade jag inte om.

Och visst har jag har jag hållit mig sysselsatt i stort sett hela tiden. Coach utbildning, resurs på skola, psykologi studier och nu etnologi inom journalistprogrammet. Jag är inte ens halvvägs där jag vill vara vilket är sjukt frustrerande.

Och allt ska jag göra helt själv. Eller ska vi säga helt ensam för jag har alltid gjort saker själv. Det blir så när man lever själv med sina barn. Men den stora skillnaden ligger i att omgivningen beter sig annorlunda nu.

När man har små barn så söker föräldrar upp varandra för att umgås, dricka kaffe och diskutera vardagen som sliter på hjärta och själ. Ekonomiska bekymmer som delas av omgivningen för även det människor samman liksom plötsliga uppbrott från förhållanden. Nyfunna partners skapar nya vägar in i nya gemenskaper. Studier gör att människor möts och får gemensamma intressen.

När det kommer till arbetslöshet och känslan av hopplöshet sker det absolut motsatta. Så länge du håller käften och låtsas som om livet är en återskapelse av Sound of Music så kan det hända att omgivningen hör av sig. De kollar läget, vill höra om nästa plan och dunka en i ryggen för att man har så fullt upp med alla projekt. Många järn i elden liksom, helt accepterat beteende även om det handlar om att hålla fasaden intakt mot omvärlden.

Det vi inte ser lider vi inte av eller?

Men att öppna pandoras ask och berätta hur det känns istället för att hålla käften gör inte att människor bygger relationer. Snarare tvärtom, de drar öronen åt sig. Det är något som skaver, något som kräver mer än dunk i ryggen, något som inte lättar av sig själv. Den enorma hopplösheten som kan kväva vem som helst utan någon som helst ansträngning.

Den drabbar även mig från gång till gång, ibland oftare än jag själv tycker är skäligt. Jag har liksom inte tid att ägna dagar åt att dragga i min egen pessimism när jag ska plugga och bygga en bättre framtid än denna dystra nutid. Ändå kommer de trista perioderna när inget känns ok. Och med den kommer den förödande ensamheten.

Det finns inget som äter upp en människa så katastrofalt som att förlora meningen med vad livet ska innehålla. Vad är det jag egentligen ska göra? Är det någonting som blir bättre av det jag gör? Finns det någon mening att fortsätta när jag inte ser något slut? Att förlora meningen med vad man gör kan jämställas med psykisk terror. Denna gränslösa skräck över att nuvarande tillstånd saknar slut. Att det här är allt och därmed finito.

Jag är försökskanin i min egen studie om hur människor reagerar och agerar när man blir arbetslös. När ens liv vänds upp och ner så man tvingas pussla ihop allt på nytt fast alla bitar inte finns kvar. Det är ett himla letande efter nya bitar. Det är inte en alltför angenäm upptäckt att se omgivningens reaktioner. Och absolut inte trevligt att uppleva denna distans som ofta uppstår. Som om det här kan smitta av sig.

Så det började med en bok om att bli uppsagd för hur svårt kunde det vara? Så tänkte jag innan jag räknade med min ålder som inte är 20ish och naiv utan 40ish och medveten. Jag är både dyrare, smartare och mer krävande. Visst är det diskriminerande att neka människor pga ålder men bara om det är uttalat och inte dolt under andra anledningar… Som om det inte syns när man granskar det lite i kanterna. Ytterst roande egentligen. Säger mer om företagen än om mig.

Upplevelsen om hur det känns att bli uppsagd ledde till komplexiteten om vägen framåt som ledde till ytterligheternas nuvarande tillstånd och nu är resultatet bitterljuvt. Men fortfarande under arbete även om den troligen blir klar i år. Den största utmaningen just nu är att behålla känslan av att det går, att jag kan skriva och att boken har ett syfte. Denna ekande enmansapplåd.

Den lömska självbilden

Jag tänker ofta på Therese Lindgrens boktitel ”Ibland mår jag inte så bra” och hur träffade det är för oss alla. Vi mår inte alltid bra men vi förväntas göra det. Omgivningen förväntar sig att vi ska må bra. Att vi ska le och tycka om oss själva.

Det kan jag inte minnas att jag alltid gjort för ibland mår jag inte så bra. Det som i tonåren var en tyst suggestiv ångest över att aldrig lyckas, att aldrig åstadkomma något och att aldrig duga bara för den jag var är numera en mer uppgiven känsla av att det inte blev mer än så här. Jag kom hit och sedan kom jag inte längre, resultaten uteblev. Och mina döttrar är inte resultat, jag har väldigt svårt att förlika mig med tanken på att föräldraskap är toppen av ett liv. Att det skulle vara allt eftersom då är mitt allt slut när de flyttar hemifrån och det är en fruktansvärd känsla.

Men känslan kommer och går.

Den största delen av årets dagar vet jag att det är en villfarelse, att jag håller på att förändra mig själv och därför får jag dalar när det känns som om allt bara går fel. Livet är så, upp och ner, hit och dit. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra.

Men ibland så brister självkänslan rejält, de är perioderna då dalarna tar över, när känslan av att vara ett stort skämt och ett misslyckande överskuggar allt. De dagarna är de svåraste dagarna. När jag ska peppa mig själv fast jag inte tror på det jag säger. En känslan Marie Tillman fångar helt fenomenalt, jag älskar hennes serier. Hon tecknar hur det känns.

Bildresultat för livscoachen

Vi pratar ju inte om sånt här. Om hur det känns att vara en misslyckad människa enligt en själv, hur det känns att sakna värde och stå helt utanför de sociala ramarna som håller samhället uppe. För när man mår dåligt så står man utanför allt och alla, man tittar in i något som ser ut som en snöglob där människor skrattar och ler. Det är helt obegripligt hur de hamnade inuti snögloben medan man själv står utanför och fryser. Vad har de som jag saknar och hur får jag tag på det?

Jag kan ägna långa dagar åt att fundera hur jag ska komma in i snögloben igen, sova bort de timmar som huvudet bara dummar sig och monstren löper amok. Se på serier och glömma bort omvärlden som ändå ter sig fullständigt absurd. Jag drar mig undan och tycker illa om sig själv tills det går över, för det gör det. För min del går det över och jag vet ibland på ett ungefär när.

Ett annat sätt att hantera det är ju att säga hur det känns och uppleva hur omgivningen blir förskräckt, förbannad, trött eller bara tyst. Hittills har det inte gett något direkt upplivande resultat. Jag blir bara ett problem som ska lösas, mina tankar är fel och känslorna korkade. Om att tappa sugen i livet känns som att stå i kvicksand så känns en ilsken eller avvisande reaktion från omgivningen som att få en fot på huvudet som trycker ner en under ytan. Det hjälper inte.

Vad är det som är så skrämmande med att vi människor mår dåligt ibland? Vi är inte robotar utan just människor. Vi har känslor som inte alltid är glada. Vi tycker inte om oss själva varenda dag. Vi tycker att vi är fula, tråkiga, gamla, dumma i huvudet och totalt misslyckade ibland. Eller rätt ofta för en del och ibland mår en bra. En del har som jag en pragmatisk syn på att må dåligt och väntar helt enkelt tills det går över medan andra dukar under och hittar inte vägen ut. Jag är väldigt tacksam över att tillhöra den första kategorin även om jag får kämpa för att hålla mig över ytan ibland så vet jag att det kommer gå över. Till slut.

”Så kan du inte tycka eller känna” har jag fått höra eller ”du har fel” och då önskar jag det vore en trollformel. Att någon kunde svinga meningen över mitt huvud och abrakadabra så kommer jag må toppen igen. Kanske få en schysst outfit på köpet. Men nä, tyvärr händer inget mer än att jag känner sig än mer misslyckad för jag både tycker och känner fel. Jag börjar inte tänka ”rätt” bara för att omgivningen säger att det är ”fel”, så funkar det inte.

Det går inte att vifta bort en känsla av att må dåligt, det går inte att förneka bort den eller tysta bort den. Om jag redan mår dåligt så kommer jag inte må bättre av att omgivningen lägger på skuld ovanpå.

Om känslan av att må dåligt inombords gick att ställa på ett bord så kunde man lätt plocka bort den, men nu går inte det. Den krafsar på ens tankar och viskar i ens öra. Det är ett stigma som i perioder definierar hela min personlighet fast jag har den ambivalenta känslan av att stigmat är ett påhitt även om det just då känns helt verkligt. Som om jag bara är ett stort fel. De dagarna är värst, när förnuftet inte finns och mörkret tar över, färgar omgivningen gråblaskig som en urtrist tödag utan sol i januari. Och det enda som finns att göra är att vänta tills solen jagar bort molnen och monstren bränns till pulver. Igen.

De dagarna är långa.

Det kommer inte hjälpa vad någon än säger för motargumenten är högljudda däremot har monster svårt att hantera kaffe, kramar och kärlek. Det finns inget så övertygande som dålig självkänsla som tar över allt och sunkar ner hela skallen med sin sörja.

Och det finns inget så effektivt som en vän som bara ger en kaffe och pratar om något annat. Mina monster lever av uppmärksamhet, de dör av nonchalans.

Bildresultat för monsters don't sleep under your bed they sleep in your head