Hej du, jag kunde varit det sista du såg!

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag skrek åt dig, för jag hoppas att du aldrig glömmer den kvällen som kunde blivit din sista för jag glömmer den aldrig, men jag tänker berätta vad som hände.

På trottoaren vid övergångsstället cyklade du omkring med din tjejkompis på pakethållaren, fladdrande hår på huvuden utan cykelhjälm, oskyldigt omedvetna, mellanstadieunga. Jag väntade på grönt ljus i det dunkla höstmörkret på väg hem från affären, trottoaren slukade allt ljus, höstvåta träd med falnande mörkröda löv kantade gatan. En vanlig höstkväll. Exakt det ögonblick som jag fick grönt och skulle trycka på gasen för att köra vidare så cyklade du rätt ut över övergångsstället, din kompis gjorde stora ögon av förvåning, stirrade rätt in i mitt ansikte.

Jag kunde varit det sista hon såg. Din vän kunde dött exakt på de vita strecken under min bil. Du stirrade stint framåt, inte ett enda ögonkast åt sidan. Mina uppspärrade ögon, min förvånat gapande mun kunde varit hennes sista intryck. Jag kunde varit det sista du såg om du hunnit vrida huvudet åt vänster innan smällen.

Nu var jag inte så snabb.

Jag hann svära och stirra men jag tryckte inte ner gaspedalen. Du cyklade vidare över gatan, jag körde vidare till parkeringen. Förbannad och skakis.

Hade jag ägnat min väntan åt att kolla mobilen eller pilla på stereon så skulle jag kanske tryckt ner gasen av ren vana. Om jag inte sett hur du cyklade omkring på trottoaren vid sidan av övergångsstället och känt igen mig själv i samma ålder, om jag inte fastnat i minnet av barndomens lättsamhet. Om jag inte känt igen dig och din kompis, om jag inte funderat över det faktum att ni båda saknade cykelhjälm så hade jag kanske hunnit trycka på gasen.

Nu var jag uppmärksam, det räddade oss alla tre.

När jag parkerat bilen såg jag dig komma cyklande åt mitt håll så jag sprang fram och stannade cykeln så ni båda studsade till.

Jag skrek åt dig att aldrig någonsin göra det om det där. Jag skrek att du cyklat ut mitt framför min bil utan en enda blick åt sidan. Hur din vän stirrat rätt på mig och din oförsiktighet kunde gjort så att jag kört på två barn. Jag skrek att jag kunde tvingats leva med insikten om att jag kunde mejat ner både dig och din vän just där, att ni båda kunde ha dött. Att jag kunde ha dödat två barn. Jag skrek att du aldrig fick göra om det igen, att du aldrig fick utsätta dig själv för den risken eller en annan bilförare för den risken igen. Opedagogiskt som få.

Du blev rätt paff, du stirrade på mig med uppspärrade ögon och stammade förlåt. Din vän tittade skrämt på mig över din axel utan att yttra ett ord. Där stod ni när jag gick iväg och kastade iväg ett sista ”Gör inte om det där!” över axeln.

Berätta för era barn vad som hända i trafiken, att det är sekunder som avgör liv eller död. Berätta att de kan skada både sig själva och andra genom att vara tanklösa. Berätta att bilföraren får leva med sin upplevelse för resten av sitt liv.

Annonser

Hej du, som klagar på Prinsessan Madeleines förlossning

Håll käft. Rent ut sagt. Det är en rättighet att få en bra och välplanerad förlossning. Och nej, jag är inte rojalist. Min stående åsikt är att de är Sveriges rikaste arbetslösa men att snacka skit om deras förlossningar är så lågt så jag blir mörkrädd. Klaga hur mycket du vill på jetset livet som ändå betalas av skattepengar, middagar och allt flashigt de pysslar med. Men håll dig till sak. Och ge fullständigt fasen i barnen, de har inte valt sina kungliga föräldrar.

Det är väl fantastiskt bra att det föddes en prins på ett av de mest kaotiska sjukhus som finns? Danderyd har fantastisk personal och väldigt bra vård, jag har varit där själv flera gånger, men det är ett ombyggnadsprojekt sedan flera år tillbaka. Man behöver både karta och gps för att hitta, personal eller besökare. Så jag unnar detta sjukhus all publicitet de kan få, all kred de förtjänar. För de förtjänar den. Flera gånger om.

Tänk dig själv att jobba inom vården. Underbetald och sönderstressad, utskälld och trött. Du kämpar i motvind varje dag mot politiker, mot ekonomiska beslut, mot naturen som ibland inte är på din sida. Ibland hjälper inga medel och människor dör inom vården utan att någon kunnat hjälpa det. Saker går tyvärr snett. Om något gått snett under Prinsessan Madeleines förlossning skulle du säkert vräkt din kritik mot vårdpersonalen. Medias iskalla kritik skulle haft en icke sinande källa av hiskeliga berättelser från dina likar och samma munnar som just nu klagar högt över den exemplariska vården skulle kastat sten på sten.

Kvinnor står på kö att föda på det sjukhus som är närmast eller det som de tror är bäst fast det dignar av sjukhus runtom i Sverige som hotas av stängning pga för lågt antal patienter. Trots bilköer och stressig väntan ska alla föda på samma sjukhus i Stockholms län istället för att kolla in utbudet runtom i landet. Trots kampanjer om att föda på andra orter. Jag har mött mammor som fött på annan ort och de har aldrig någonsin ångrat sig.

Jag är glad att Prinsessan Madeleine fick en välplanerad och bra förlossning, det borde fler få. Och de kan få det om de planerar lite kungligt. Kolla in vad som finns, stirra inte blint på 08-området utan vidga vyerna. Alla förtjänar en kungligt bemött förlossning. Jag har haft 2 sådana, på lilla Sollefteå sjukhus som år ut och år in hotas av nedläggning. Då när jag bodde i Sollefteå fanns inga köer eller problem att få plats, det vara bara att åka dit. Min rumskamrat var en kvinna från just Stockholm som bodde hos släktingar för att föda i lugn och ro. I vår vackra nipstad. Vi delade ett livets största och värsta ögonblick denna kvinna och jag.

Så knip igen om klagomål, sluta kasta skit på ett sjukhus som, likt nästan alla sjukhus, redan innan förlossningen gick på knäna pga alla vårdkrav och nu dessutom fick ansvaret för en av världens mest bevakade förlossningar. Du kanske inte brydde dig och jag hade inte noterat förlossningen men en enorm del av världen höll andan. För att inte tala om familjen. Den överläkaren som var ansvarig tror jag knappast tog det med lugn eller lättja, det var inte ett litet ansvar. Dessa barn som inte valt att födas rätt ut i rampljuset som Sveriges mest välbevakade och omtalade barn. Vilken tur att de fick börja livet omgivna av bra personal, i lugn och ro. För alla förlossningar är ett vågspel.

Se er omkring nu, kolla era möjligheter och ge era barn en vacker start i en helt annan stad istället för att vräka er bitterhet på de som faktiskt fick det. De som faktiskt planerade förlossningen hårt. Och släpp tunnelseendet, kom inte med ursäkter som att det inte går för det gör det. Det krävs kanske lite extra men det är så värt det när du ligger där med ditt barn, utan stress, utan bilköer och utan rädsla att inte få plats att föda. Stockholm har inte Sveriges bästa vård, den finns på många platser. Men de har nog flest barnafödslar. Något att tänka på.

Och du, kungligheter är också människor. De blöder, de gråter och har sorg även de trots sina pengar och ett massivt kändisskap.