Alla skepp når sin hamn till slut även om det tar lång tid

Jag har alltid skrivit vid köksbordet, i soffan, i sängen, på balkongen eller uteplatser. Men jag har nog aldrig skrivit vid ett eget skrivbord. Möjligen i mitt flickrum för flera år sedan men troligen var det så överbelamrat med saker så det gick nog inte det heller. Men jag har alltid drömt om att ha en egen plats som bara skulle vara min, en kreativ hörna för drömmar och fantasier. Möjligen några räkningar och andra vuxensaker som bör hanteras varje månad. Men annars ska platsen vara för bara sånt jag vill pyssla med. En vacker plats vid ett fönster där jag kan se människor och få inspiration. Men var skulle det få plats? Hade jag råd? Hur vill jag att det ska se ut?

Ingen aning. Drömmen blev utan kropp och fastnade som tanke. Jag prioriterade annat.

Så blev jag uppsagd och prioriteringarna kastades om brutalt, utan respekt för ordning, önskningar eller behov. Fortfarande ingen ordning på vissa saker och jag söker fortfarande jobb. Men andra saker skramlade på plats liksom dominobrickor välter varandra i tyst samförstånd.  Så gick min gammelmormor bort och då stod där ett skrivbord i faner och väntade på mig. Lagom stort, lagom nött och utan krusiduller. Har inget minne av att jag sett det utan det poppade upp när en dominobricka föll och bordet blev mitt.

Eftersom det nu finns gränser för hur mycket omålad faner det får finnas i världen så målade jag bordet vitt. Platsen vid fönstret var redan given fast jag nyss inte hade plats så flyttade jag om några andra dominobrickor och gjorde plats. Nu är det målat och på plats. Dörrarna är ofärdiga eftersom jag vill bevara träets liv och sätta dit en stor medaljongbild som jag ännu inte hittat. Det får komma senare. Lådorna är omålade inuti, de var så vackra i sig men lite nötta så jag klädde in botten med tapet jag upptäckte att jag hade kvar efter att mitt mini sovrum tapetserades. Måttanpassade men lösa bitar så det är lätt att göra om ifall jag ändrar mig.

Utan tapet
Med tapetbitar

Resten bara gav sig. Det skrivbordset i marmor som stod på bordet när mormor Vera hade bordet i sin ägo fick återträda i tjänst, brevpressen i glas passade in direkt och pennburken som min dotter målat åt mig och tydligen är en vas men det struntar jag i blev perfekta. Eightmood lyktan som också är en vas men så förtvivlat vacker som ljuslykta fick också en ny plats och ovanför hänger en säkerligen anskrämlig tavla enligt många men den växte jag upp med. Den hängde alltid i kammaren på torpet som var sommarstugan och är en del av min barndom. Jag behöver bara kasta en blick på den så ser jag rummet som det var då innan det blev en del av ett kök. Det vackra ekbordet där vi åt middag, stringhyllan med alla böcker och många religiösa skrifter efter mormors bror och som jag tänkte läsa i enlighet med min plan att bli kristen så jag fick se änglar. Men jag gav upp det där med kristendom när jag insåg att jag svor för mycket och nu i vuxen ålder vet jag att jag mer vill tro än jag faktiskt tror. Jag är inte en troende person, men jag tvivlar ofta. Så tavlan hänger lite för högt men det fanns en skruv där så just nu får den hänga där och vara en minnesportal. 

Den brutalt söta Herman Hedning adopterade jag när jag jobbade på callcenter och någon glömt den på mitt bord. Ingen verkade sakna den och jag har alltid älskat hans fullständiga avsaknad av respekt, hyfs och förstånd. Dåren som ändå älskar världen mer än världen älskar honom.
Så här vet jag att min dröm var, en plats med en solglimt, lite kaffe, omgiven av fönster och människor på väg genom livet eller hem. Mitt i rörelse men ändå stilla. Var har den varit hela mitt liv?

Och självklart skrevs det här inlägget exakt där med en kopp kaffe i min egen privata sfär som endast kostat mig vit färg, resten är idel arvegods, minnen, gåvor och saker jag haft sedan länge. Det är konstigt hur självklara saker ter sig när man inte längre är förblindad av trams som egentligen saknar betydelse. Men jag minns vad en klok kvinna sa till mig när jag inte visste vad som hänt med mitt liv eller hur jag skulle gå vidare, ”att alla skepp går till slut i hamn men vissa tar längre tid på sig.”

Annonser