När Pride paraden tystnat fortsätter kampen för hbtq-rättigheter

Idag är det åter parad, gatorna fylls av tusentals människor, glitter flödar, dunet fladdrar och huden blottas. Själ och hjärta blottas, för en del är det första steget ut i ett helt nytt liv. Ett riktigt liv som är självvalt.

Ändå kliver inte alla ut. Och varför måste människor fortfarande kliva ut ur garderoben, fläka ut sitt privatliv över fikabordet bland kanelbullar och bränt kaffe? Blotta sitt absolut innersta för att tysta skvallret vid kopieringsmaskinen och sätta punkt för släktingars blandade känslor när det vankas släktmiddag.

Måste det promeneras i tåg, svettas i läder vajas med regnbågsflaggor bara för att få sitt sexliv erkänt? Måste människor provocera offentligheten med all hud, bära fanor med stolta armar, gå i två timmar i skyhöga klackar och blödande tår?

Heterosamhället får lite hybris varje gång det vankas Pride parad. Några laddar för värsta partyt medan andra känner sig lite kränkta och undanskuffade. Måste det pratas så mycket om homoSEXualitet.

H-E-L-A  T-I-D-E-N.

Som om sexet vore allt. Det är ju inte ens olagligt att vara hbtq-person längre. I Sverige. Eller ”sjukt” som det ansågs vara av Socialstyrelsen, som har patent på vad som är sjukt och icke sjukt, fram till 1979. Så varför skriker människor fortfarande på barrikaderna efter 20 år av Pride? Efter mer än 50 år av kamp?

Hålla handen, offentliga kyssar och partnerskap. Jamen det är väl det? Leva vardagsliv, skaffa bostadsrätt eller måla staket, grilla i solen, veckohandla med stressnivån på överkokning. Vara lite gulligt paljetthomo som heterosamhället kan respektera. Gardell och Babsan. Vi är ju där nu.

Eller?

Som om hbtq-personer inte behöver förklara hur deras barn blivit till.
Egentligen.

Som om ingen frågar hur de har sex.
Egentligen.

Som om hbtq-personer inte får höra att de är ”onaturliga”. År 2017.

Som om hbtq-personer inte har som rutin till morgonkaffet att deleta hatmejl om att de är perversa pedofiler. Från människor som varken har koll på äpplen och päron men anser sig kunna uttala sig om människors persona.

Som om okända människor aldrig skulle tveka över att fråga vad en transperson har i skrevet egentligen men däremot aldrig skulle komma på tanken att fråga en kvinna om hennes ålder. Snopp eller snippa. Här ska kategoriseras.
Vad finns där? Egentligen?

Respekt finns det?

Som om barn och ungdomar inte går runt med ångest över att vara ”onaturliga” om de berättar hur de känner egentligen. Som om de inte kommer anses ”naturliga” om de ljuger och låtsas vara någon de inte är. 40 % av unga transpersoner har övervägt självmord, det är varannan ungdom. Varannan vilsen själ i livslabyrinten. Varannat barn som lever med tron att något är galet eftersom de inte kan berätta hur det känns.

Allt det här tjatet om naturligt och onaturligt. Att vara eller icke vara, man eller kvinna, ute eller inne. Måste allt vara antingen eller? Den eller det? Vad hände med en smaskig coctail i allsköns smaker? Varför kan människor bara få vara lite som de vill?

Egentligen borde jag väl inte bry mig för ingen frågar ju mig om min sexuella läggning. Det gör man inte med heteropersoner. Av respekt. Eller de frågar inte så länge jag är på långt avstånd från hbtq-världen. Från det community som många hanterar med en stor nypa skepsis. Världen skiftar läge när jag sätter foten i det lägret och höjer rösten för människor som majoritetssamhället klappar lite på axeln.

Är jag månde en av dessa människor och hur ska de hantera mig då? Kompassen får fnatt.

Jag har inte kämpat ett helt liv för att komma ut, för att kräva min plats som juridisk person eftersom jag identifierar mig som cis-person. Mitt juridiska och biologiska kön är i balans med min person. Därtill är jag hetero och blekvit. Jag föddes med rätten att finnas och jag föddes med rätten att inte bli ifrågasatt när jag köper kläder, sminkar mig, raggar män eller skaffar barn. Jag föddes med rätten att få tala, tycka och kräva min plats. Jag föddes med privilegiet att bli accepterad bara för att jag finns.

Varje dag kliver jag upp, äter frukost, går ut i samhället, gör mina ärenden, jobbar eller pluggar. På eftermiddagen eller kvällen går jag hem, pratar med mina döttrar, äter middag, kollar serier, tränar eller läser. Vi sover och vaknar till en ny dag. Ingen ifrågasätter mitt liv. Av respekt. För att jag tillhör det som kallas majoritetssamhället, det vita heterosamhället. Normen.

Det som gör mig engagerad är just det att jag har det privilegiet som så många människor kämpar för sitt liv att uppnå utan att ha bett om det. Människor kämpar ibland hela sina liv och ändå går de ur tiden utan ett enda erkännande. Utan en gnutta respekt. Det som engagerar mig är vetskapen om att jag under gymnasietiden inte visste var alla dessa hbtq-personer befann sig. Idag vet jag ju att de fanns men de var inte öppna under den tiden jag var omedveten.

Jag tänker inte säga att jag vet, att jag förstår eller att jag talar för hbtq-samhället. Det gör jag inte. Det kan jag inte.

Kunskap kan jag skaffa, inte vetskap. Det är skilda saker.

Men jag känner till ensamhet och utanförskap. Jag upplever sexism titt som tätt. Känslan av att bli förminskad, förnekad och tvingas uppleva skam för något som inte är det minsta onaturligt. Och jag vet att heterosamhället måste skärpa sig. Ge plats, bjuda in, lyssna, våga erkänna att vi inte vet allt vi borde veta.

I 10 länder är homosexualitet både icke accepterat och olagligt, i nästan alla länder leder misstanke, endast misstanke utan bevis, om homosexualitet till piskstraff, fängelse och/eller dödsstraff. Att endast hålla en älskad hand kan vara en sista handling i livet. En hand som möter en hand. Allt som krävs är en ynka misstanke. Inget mer. Den moderna häxjakten.

Så sent som förra veckan twittrade Trump att transpersoner förbjuds att inneha befattningar i den amerikanska militären. Han kallar det ”ett störningsmoment.” ”Onaturligt”. Att vilja leva sitt liv i harmoni med sig själv är inte naturligt?

Och det stör mig, verkligen, att människor kallas ”störningsmoment”. För att de är ärliga, visar mod och kräver respekt. För att de vill leva sitt liv på egna premisser precis som jag själv kan och får.

”Det har alltid varit så här” sägs det när man ifrågasätter normer. Kan vi inte ändra på det då? Och hur kan vi veta hur det egentligen alltid varit när det inte finns dokumenterat? Berättelserna om människor som historien inte lyfter på sina vingar. Alla dessa tysta människoliv som passerat utan att lämna ett enda spår efter sig. Vi vet inte att det alltid har varit så här bara att det är så historien berättas, det är så vi lärt oss att det ska vara. 

Varför ska vi bara hålla med?

Men nu snart stundar paraden. Nu ska huden blottas, modet samlas, stolthetens nackar ska sträckas upp mot molnen. Det ska sjungas ut med skimrande läppar under sotiga ögon. Eller en diskret hatt och en regnbågsvimpel i handen. Alla sätt att stå upp för sig själv och andra räknas.

Drygt 45 000 människor som går genom Stockholm för rätten att leva i frihet. Alla med många tusen människor i ryggen som ibland inte längre finns kvar, ibland sitter fängslade pga kärlek och ibland inte vågat kliva ut i solen. Alla är dock enade om att människor har rätt att få leva den vardag som jag bara fick helt gratis när jag gled ut i världen.

Det är vad Pride handlar om. Inte festen, inte glammet, inte sången eller dansen. Inte paraden. Egentligen. Pride handlar om den vanliga grå vardagen som så många förnekas uppleva på sina egna premisser. Med eller utan smink, med eller utan kjol, med ett självvalt pronomen, med ett självvalt namn. I sin rätt könsidentitet.

I sitt rätta liv. 

Pride handlar om att hylla, peppa och omfamna alla som kämpar varje dag för att få ta del av ett enkelt vardagsliv. Alla som som väntar på känslan att få berätta vem de egentligen är. Innerst inne. Som vill våga släppa garden och stå upp för rätten till sitt egna liv. Utan att behöva försvara sitt liv eller sina val. Slippa berätta om det som ingen har rätt att fråga om.  Det är Pride, varje dag i människors liv. Att få leva med respekt, i frihet.

Walk with Pride ❤️💛💚💙💜

Annonser

Du är mitt hopp

Sätter mig ner vid köksbordet för att fortsätta skriva på boken. Händelseförloppet innan Trehjulingen som gäckat mig länge bara kom till mig när vi gick mot tåget för att åka på loppisrunda. Nu ligger den i anteckningsboken bredvid min laptop. Kaffet står redo.

Råkar titta in i ditt fönster tvärs över gården. Ser din tröja med ordet ”volonteer” över ryggen. Stannar till. Tänker att det finns fler som jag. Fler som frivilligt ger av sin tid för att hjälpa andra.

Du ger mig hopp.

Tar en klunk kaffe. Sköljer ner det sista av en cupcake som köptes utanför Ica av några unga tjejer som sålde saker och fikabröd till förmån för Rädda barnen. Tänker på bordet på loppisen i Häggviks garage där alla saker såldes till förmån för Rädda barnen de också.

Tänker på dig som började prata om svenska motståndsrörelsen på pendeltåget mot Häggvik tidigare idag. Hur du uttryckte din missnöje över hur de betedde sig. Hur du pratade med killarna mitt emot dig om deras hemland fast du konstaterade att de var svenskar eftersom de fötts här. Du frågade om deras familjer, om deras liv, om deras framtid. Detta genuina intresse för andra människor. Denna vilja att veta mer och bredda din värld.

Du ger mig hopp.

Du som ser när jag kommenterar mot näthat i kommentarsfält och som vågar hoppa in du med. Du som står upp mot näthat fast du får hätska kommentarer tillbaka. Du är för mig ofta rätt okänd men så hoppingivande.

Du ger mig hopp.

Du som betalade yoghurten åt kvinnan före dig på Ica. För att hon glömt sin plånbok och skulle bli tvungen att gå hem först. Ni kände inte varandra och du ville inte ha något tillbaka.

Du ger mig hopp.

Ni som pratade med två små barn på tåget som ni inte kände. Som skrattade åt deras knasigheter. Som lyssnade när pappan berättade lite om sitt liv. Ni som höll på att glömma bort att kliva av för ni var upptagna i ett samtal med en främling och hans barn.

Ni ger mig hopp.

Ni som lade er i när två killar hoppade på några andra på Flemingsbergs station. Ni kom från alla håll. Lösgjorde er från er vardagslunk liksom jag och vi satte stopp för det som kunde blivit en misshandel. Vi stod kvar i väntan på polisen som flera av oss ringde till. Vi pratade med de inblandade och såg till att de inte lämnade platsen. Jag har ingen aning om vilka ni var. Efteråt gick vi åt skilda håll och fortsatte vår vardag.

Ni ger mig hopp.

Vi är alla förändringen vi ser hos varandra. Det är inte vi och dem utan vi. Jag och du. Tillsammans kan vi förändra den värld som just nu kan verka bitter och föraktfull. Vi kan bidra till en bättre värld genom små eller stora gester av vänlighet. Av respekt. Av civilkurage. Av mod.

Om du står vid min sida så står jag vid din. Tillsammans är vi hoppet ❤

Bildresultat för i stand up for you quotes