Att överväga dejting är konsten att få sig själv att må dåligt

Det finns stunder då även jag besöker skammens boning även kallat dejting men ifrågasätter varje gång varför i helvete jag utsätter mig för plågan. För det första ska man ägna timmar åt att scrolla runt på diverse dejtingsidor där hälften ljuger och resten söker perfektion som är såväl fysiskt som matematiskt omöjlig. Möjligen finns dessa karaktärer i olika böcker eller kanske i amerikansk dussinfilm.

Det som händer på dejtingsidorna är att man får erbjudande om att gå in på kik vilket inte rekommenderas om man inte uppskattar nakenkort utan större finess eller frågor om att fota tuttarna eftersom användarna tycks ha glömt bort att det finns tusentals bilder på bröst om man går in på google. Övriga mail ser i utformningen ut som jobbannonser fast det ofta saknas löneanspråk så kan man få all annan fakta som behövs för att avgöra en anställning av en ”pojkvän”, de ständiga frågorna om hur man som snygg och ung kan vara singel (svaret är ju såklart att jag väntar på Brad Pitt eller har konstiga krav som att bli buren överallt, människor tänker inte långt innan de skriver saker…) och sedan kommer de klassiska. ”Jag söker någon utan eller med yngre barn”, och de tror själva att de är artiga eller schyssta när de berättar att man är avdankad.

Som kvinna ska man inte ha barn när man börjar dejta, man ska absolut vara utan och bara gå och vänta på att skaffa fler. Babyfabrik 2.0 till er tjänst.

En man som har barn anses mogen och ansvarsfull medan en kvinna ses som felaktig eftersom hon borde ha en man.

Det är just den här grottmänniskoattityden som gör att kvinnor hellre är singel. Vem orkar sitta och läsa nedlåtande saker om sig själv i flera timmar bara för att se om det finns en normal man ute på nätet?

Ingen.

När man säger att man inte orkar dejta så är det för att man inte orkar peppa sig själv varje dag efter flödet av negativa kommentarer. Jag orkar det verkligen inte och anser att min tid inte ska gå åt till att reparera mig själv för att omvärlden är dum i huvudet. Min tid ska ägnas åt att leva och njuta av livet, singel eller inte singel.

Jag undrar ofta vad det är som får människor att tro att världen ser ut som på film? Varför går inte människor ut och upplever världen istället för att sitta och tycka om den utan erfarenhet? Varför skaffar sig människor attityder om andra människor utan erfarenhet av den människans liv eller förmåga? Är det något jag förlorar när jag får för mig (eller ger efter för grupptryck) att jag borde dejta så är det tron på mig själv och mänskligheten.

#blogg100 Såklart det är mammas fel att jag är singel!

Det där känns ju som lägsta tricket i världen att undkomma ansvar, släng skiten bakåt i ledet på föräldrarna. Problemet löst!

För några veckor sedan vann jag boken ”Hemligheten” av Singelpodden som absolut gör singellivet mycket roligare! Nu har jag läst den och lovat att recensera. När jag nämnde boken på skolan så blev en studiekamrat eld och lågor över boken som satt ord på exakt saker hen undrat över.

Boken är skriven av Dan Josefsson, frilansjournalist, och Egil Linge, verksam psykolog och psykoterapeut sedan 30 år tillbaka, och går främst in på anknytningsteorin som i boken delas in i 3 olika relationsgrupper:

  1. Den trygga gruppen
  2. Den otrygga-undvikande gruppen
  3. Den otrygga-ambivalenta gruppen

I korta drag kan grupperna beskrivas som att personer i den trygga gruppen tycker det är relativt enkelt att komma nära människor, oroar sig inte för att bli övergivna. Den otrygga-undvikande gruppen är personer som ofta är mycket sociala men inte helt bekväma med närhet till andra människor och håller ofta distans. Slutligen den otrygga-ambivalenta gruppen är personer som uppfattas som kreativa och dynamiska. De har lätt att komma nära andra och vill snarare ha mer närhet än vad de får.

Relationer beskrivs i modeller av trappor som vi går klättrar uppåt i mot en stabil och bra relation. Och allt det är rätt ok, vi har olika relationstyper dvs vi beter oss olika mot människor och har olika behov av olika anledningar liksom att förhållanden absolut kan liknas vid en utvecklingstrappa. I slutet av boken finns även ett par riktigt bra övningar i mindfulness jag varmt kan rekommendera. Utövar det själv fast jag upptäckte det utan bok för många, många år sedan. Blunda och enbart njuta av kaffet utan att låta något annat störa in är mindfulness i sin essens och något jag gjort i åratal för att stressa av. Att finnas i stunden och det man gör, eller inte gör.

Det finns också en teknik som de kallar ”Den lilla och den stora människan” vilket egentligen är konsten att föra en inre dialog med sig själv. Att helt enkelt inte bara lita på sin första tanke utan att ifrågasätta och kritisera det man gör och tänker.

MEN, det finns ett STORT MEN med den här boken. Är det verkligen min mammas fel att jag är singel? Och ännu värre, kommer jag vara orsaken till att mina döttrar kanske får problem med relationer i framtiden? Vad har jag gjort för fel? Har jag gjort någonting rätt alls? Vad gjorde mamma för fel? Och då är det ju kört nu, jag är vuxen och min barndom utgjorde grunden för mina framtida relationer. Den offerkoftan vet ju inga gränser…

Nä, att skylla vuxenlivets problematik på föräldrarna känns som en billig undanflykt från ens egna vuxna ansvar. Det vi bör komma ihåg är att barndomen har ett slut och vi växer upp. Vi kan ändra våra val, våra beteenden och vårt sätt att relatera till andra människor.

Det jag läser som en röd tråd genom hela boken och som är själva essensen till förändring är att göra tvärtom. ”Vill du ha något du aldrig haft så måste du göra något du aldrig gjort”, det säger egentligen sig självt kan jag tycka fast innan jag kom på det så tyckte jag ju inte heller det:) Om man hela sitt liv har dejtat, flirtat, hittat nya partners eller hur man nu påbörjat relationer på samma vis och sedan betett sig på samma vis i varenda relation som till slut känns som en upprepning av den tidigare så blir det ju samma resultat. Vill man ha in förändring så behövs en förändring, alltså något annorlunda.

Den första relationen vi har är den till våra föräldrar, när vi knyter an till våra föräldrar eller inte, men även den relationen förändras genom livet, våra föräldrar är också människor och genom livet klarnar ofta bilden av våra föräldrar. Vi skapar en annan sorts relation till våra föräldrar och det flera gånger om beroende på vad vi själva går igenom. Dessutom skapar vi nya relationer till andra människor och i varje relation äger vi halva ansvaret eftersom resten av ansvaret ligger på den andra parten. Att lägga skulden på våra föräldrar och därmed ge upp hoppet känns fel, hellre då att se sina egna brister och försöka balansera upp dessa. Människor kan ju tack och lov komplettera eller rasera varandra, det gäller att veta vilken sorts människa man möter.

Jag kan dock rekommendera boken, den är inte dålig alls och lyfter fram många intressanta saker däremot ska man akta sig för att se den som lösningen för att gå från singel till förhållande för det ansvaret äger man själv. All förändring börjar hos en själv genom att man gör någonting nytt.

De viktigaste punkterna som nämns är framför allt att inte vara så utseendefixerad, inte döma direkt vid minsta lilla tvivel och inte blanda ihop nervositet över nya relationer med att det är något dåligt med relationen. Relationer tar tid, de ska ta tid och vi måste lära oss att relatera till en ny människa. Framför allt kanske vi alla borde sluta lägga skuld på oss själva, både bra och dåliga relationer utvecklar för det är en erfarenhet om vi väljer att se det så.

Och nu känner jag mig klar med boken så nu lottar jag ut den till någon annan singel som känner sig lite nyfiken på det här med relationer. Intresserad? Kommentera nedan om du vill vinna boken. Avslutas på söndag 13 mars kl 12.