När Pride paraden tystnat fortsätter kampen för hbtq-rättigheter

Idag är det åter parad, gatorna fylls av tusentals människor, glitter flödar, dunet fladdrar och huden blottas. Själ och hjärta blottas, för en del är det första steget ut i ett helt nytt liv. Ett riktigt liv som är självvalt.

Ändå kliver inte alla ut. Och varför måste människor fortfarande kliva ut ur garderoben, fläka ut sitt privatliv över fikabordet bland kanelbullar och bränt kaffe? Blotta sitt absolut innersta för att tysta skvallret vid kopieringsmaskinen och sätta punkt för släktingars blandade känslor när det vankas släktmiddag.

Måste det promeneras i tåg, svettas i läder vajas med regnbågsflaggor bara för att få sitt sexliv erkänt? Måste människor provocera offentligheten med all hud, bära fanor med stolta armar, gå i två timmar i skyhöga klackar och blödande tår?

Heterosamhället får lite hybris varje gång det vankas Pride parad. Några laddar för värsta partyt medan andra känner sig lite kränkta och undanskuffade. Måste det pratas så mycket om homoSEXualitet.

H-E-L-A  T-I-D-E-N.

Som om sexet vore allt. Det är ju inte ens olagligt att vara hbtq-person längre. I Sverige. Eller ”sjukt” som det ansågs vara av Socialstyrelsen, som har patent på vad som är sjukt och icke sjukt, fram till 1979. Så varför skriker människor fortfarande på barrikaderna efter 20 år av Pride? Efter mer än 50 år av kamp?

Hålla handen, offentliga kyssar och partnerskap. Jamen det är väl det? Leva vardagsliv, skaffa bostadsrätt eller måla staket, grilla i solen, veckohandla med stressnivån på överkokning. Vara lite gulligt paljetthomo som heterosamhället kan respektera. Gardell och Babsan. Vi är ju där nu.

Eller?

Som om hbtq-personer inte behöver förklara hur deras barn blivit till.
Egentligen.

Som om ingen frågar hur de har sex.
Egentligen.

Som om hbtq-personer inte får höra att de är ”onaturliga”. År 2017.

Som om hbtq-personer inte har som rutin till morgonkaffet att deleta hatmejl om att de är perversa pedofiler. Från människor som varken har koll på äpplen och päron men anser sig kunna uttala sig om människors persona.

Som om okända människor aldrig skulle tveka över att fråga vad en transperson har i skrevet egentligen men däremot aldrig skulle komma på tanken att fråga en kvinna om hennes ålder. Snopp eller snippa. Här ska kategoriseras.
Vad finns där? Egentligen?

Respekt finns det?

Som om barn och ungdomar inte går runt med ångest över att vara ”onaturliga” om de berättar hur de känner egentligen. Som om de inte kommer anses ”naturliga” om de ljuger och låtsas vara någon de inte är. 40 % av unga transpersoner har övervägt självmord, det är varannan ungdom. Varannan vilsen själ i livslabyrinten. Varannat barn som lever med tron att något är galet eftersom de inte kan berätta hur det känns.

Allt det här tjatet om naturligt och onaturligt. Att vara eller icke vara, man eller kvinna, ute eller inne. Måste allt vara antingen eller? Den eller det? Vad hände med en smaskig coctail i allsköns smaker? Varför kan människor bara få vara lite som de vill?

Egentligen borde jag väl inte bry mig för ingen frågar ju mig om min sexuella läggning. Det gör man inte med heteropersoner. Av respekt. Eller de frågar inte så länge jag är på långt avstånd från hbtq-världen. Från det community som många hanterar med en stor nypa skepsis. Världen skiftar läge när jag sätter foten i det lägret och höjer rösten för människor som majoritetssamhället klappar lite på axeln.

Är jag månde en av dessa människor och hur ska de hantera mig då? Kompassen får fnatt.

Jag har inte kämpat ett helt liv för att komma ut, för att kräva min plats som juridisk person eftersom jag identifierar mig som cis-person. Mitt juridiska och biologiska kön är i balans med min person. Därtill är jag hetero och blekvit. Jag föddes med rätten att finnas och jag föddes med rätten att inte bli ifrågasatt när jag köper kläder, sminkar mig, raggar män eller skaffar barn. Jag föddes med rätten att få tala, tycka och kräva min plats. Jag föddes med privilegiet att bli accepterad bara för att jag finns.

Varje dag kliver jag upp, äter frukost, går ut i samhället, gör mina ärenden, jobbar eller pluggar. På eftermiddagen eller kvällen går jag hem, pratar med mina döttrar, äter middag, kollar serier, tränar eller läser. Vi sover och vaknar till en ny dag. Ingen ifrågasätter mitt liv. Av respekt. För att jag tillhör det som kallas majoritetssamhället, det vita heterosamhället. Normen.

Det som gör mig engagerad är just det att jag har det privilegiet som så många människor kämpar för sitt liv att uppnå utan att ha bett om det. Människor kämpar ibland hela sina liv och ändå går de ur tiden utan ett enda erkännande. Utan en gnutta respekt. Det som engagerar mig är vetskapen om att jag under gymnasietiden inte visste var alla dessa hbtq-personer befann sig. Idag vet jag ju att de fanns men de var inte öppna under den tiden jag var omedveten.

Jag tänker inte säga att jag vet, att jag förstår eller att jag talar för hbtq-samhället. Det gör jag inte. Det kan jag inte.

Kunskap kan jag skaffa, inte vetskap. Det är skilda saker.

Men jag känner till ensamhet och utanförskap. Jag upplever sexism titt som tätt. Känslan av att bli förminskad, förnekad och tvingas uppleva skam för något som inte är det minsta onaturligt. Och jag vet att heterosamhället måste skärpa sig. Ge plats, bjuda in, lyssna, våga erkänna att vi inte vet allt vi borde veta.

I 10 länder är homosexualitet både icke accepterat och olagligt, i nästan alla länder leder misstanke, endast misstanke utan bevis, om homosexualitet till piskstraff, fängelse och/eller dödsstraff. Att endast hålla en älskad hand kan vara en sista handling i livet. En hand som möter en hand. Allt som krävs är en ynka misstanke. Inget mer. Den moderna häxjakten.

Så sent som förra veckan twittrade Trump att transpersoner förbjuds att inneha befattningar i den amerikanska militären. Han kallar det ”ett störningsmoment.” ”Onaturligt”. Att vilja leva sitt liv i harmoni med sig själv är inte naturligt?

Och det stör mig, verkligen, att människor kallas ”störningsmoment”. För att de är ärliga, visar mod och kräver respekt. För att de vill leva sitt liv på egna premisser precis som jag själv kan och får.

”Det har alltid varit så här” sägs det när man ifrågasätter normer. Kan vi inte ändra på det då? Och hur kan vi veta hur det egentligen alltid varit när det inte finns dokumenterat? Berättelserna om människor som historien inte lyfter på sina vingar. Alla dessa tysta människoliv som passerat utan att lämna ett enda spår efter sig. Vi vet inte att det alltid har varit så här bara att det är så historien berättas, det är så vi lärt oss att det ska vara. 

Varför ska vi bara hålla med?

Men nu snart stundar paraden. Nu ska huden blottas, modet samlas, stolthetens nackar ska sträckas upp mot molnen. Det ska sjungas ut med skimrande läppar under sotiga ögon. Eller en diskret hatt och en regnbågsvimpel i handen. Alla sätt att stå upp för sig själv och andra räknas.

Drygt 45 000 människor som går genom Stockholm för rätten att leva i frihet. Alla med många tusen människor i ryggen som ibland inte längre finns kvar, ibland sitter fängslade pga kärlek och ibland inte vågat kliva ut i solen. Alla är dock enade om att människor har rätt att få leva den vardag som jag bara fick helt gratis när jag gled ut i världen.

Det är vad Pride handlar om. Inte festen, inte glammet, inte sången eller dansen. Inte paraden. Egentligen. Pride handlar om den vanliga grå vardagen som så många förnekas uppleva på sina egna premisser. Med eller utan smink, med eller utan kjol, med ett självvalt pronomen, med ett självvalt namn. I sin rätt könsidentitet.

I sitt rätta liv. 

Pride handlar om att hylla, peppa och omfamna alla som kämpar varje dag för att få ta del av ett enkelt vardagsliv. Alla som som väntar på känslan att få berätta vem de egentligen är. Innerst inne. Som vill våga släppa garden och stå upp för rätten till sitt egna liv. Utan att behöva försvara sitt liv eller sina val. Slippa berätta om det som ingen har rätt att fråga om.  Det är Pride, varje dag i människors liv. Att få leva med respekt, i frihet.

Walk with Pride ❤️💛💚💙💜

Annonser

Tystnaden jag lämnar efter mig

Vården är en arbetsplats jag alltid undvikit och alltid kommer att undvika.

Inte för att jag ogillar den, tvärtom uppskattar jag den högst av alla. Det finns inget arbete som jag respekterar mer än just vård och omsorg. Framför allt de tyngsta och sämst betalda nivåerna. Där utförs det mest bortglömda men absolut det högst essentiella arbetet. Människorna som ingen chef kan klara sig utan eftersom utan arbetare är de utan jobb själva, något som många chefer totalt glömt bort.

Nej, tvärtom undviker jag vården just för att den berör mig för mycket. Det blir för mycket i huvudet, i kroppen, i själen. I vetskapen. Det är inte den personliga omvårdnaden som stör mig, dem uppgifterna liknar dem jag utfört över 17 år nu. Som att ta hand om barn, bara väldigt mycket större ”barn”. Toalettbesök, duschning, påklädning, sockar och infernaliska stödstrumpor. Laga mat, diska, handla, trösta, skratta, berätta historier. En del av livet. En enormt stor del av livet som de flesta av oss kallar grå vardag. En grå vardag som för många människor är omöjlig att utföra bara drömma om.

Det som förvånade mig mest under sommaren som gått är det som inte förvånade mig alls. Den förbryllande känslan av att mycket var bekant, väldigt välbekant. Som om jag gjort det förut eller har jag bara sett det utföras? Det kanske blir så när man växer upp med en mamma som jobbat inom vården nästan hela sitt arbetsliv. Inom hemtjänsten, äldreomsorgen, som barnsköterska och varit dagmamma. Omvårdnad, bemötande, integritet och respekt har jag fått med såväl bröstmjölk som uppväxt. Den bor i vårt hem och följer i fotspåren. Överförd som arv till döttrarna utan konstigheter. Och nu bara fanns allt där, redo att användas när jag klev in i ett hem. Att inte bli handfallen förvånade mig. Frågvis ja. Undrade över lösningar och okunnig om lyftteknik men väl insatt i problemlösning.

Jag förväntade mig att hamna i möjliga situationer inte att hitta lösningar vart jag än hamnade. Kanske föds vissa av oss med förmågan att bemöta människor och förstå medan andra saknar den förmågan helt. Det skulle åtminstone förklara en hel del ang människor som gör mig mycket bestört genom sitt högst vidriga beteende. De saknar något, kanske är det empati vilket hör ihop med spegelreflexer. Förmågan att känna in, förstå och sätta sig in i andra människors upplevelser.

Och det här med rökning. Hur det är möjligt att arbeta inom vården och möta de yttersta skadorna av rökning minuterna innan människor själva tänder en cancerpinne undgår mig fullständigt. Den fullständiga avsaknaden av insikt, den iskalla speglingen av att stå inför sin framtid. Jag begriper den inte. Rökning kommer alltid störa mig. Hem som är fyllda av rök är likställda med gaskammare för mig, ren tortyr och fruktansvärt usel arbetsmiljö som borde vara olaglig. Det är min personliga åsikt om rökning och den står fast. Det slösar bara bort människors liv.

Det har ju dock sina roliga ljuspunkter som tillfällena när det är helt legitimt att fråga en kollega om de ”vill ha lite sprit” och 95% handsprit flödar rikligt medan vi går vidare till nästa hem. Hur många arbetsplatser har sprit som krav under arbetstid? 🙂 Det ingår ju även motion under betald arbetstid i form av promenader och storstädning, vilken bonus. Och fika i solskenet ibland vilket är dubbel bonus.

För att inte tala om människors berättelser. Som att kliva rakt in i ett kapitel av en historisk roman, verkligheten överträffar sannerligen dikten i alla lägen. Jag är enormt berikad!

Är det stressigt att jobba inom vård? Ja, såklart. Alla yrken som hanterar människor, deras välmående och deras liv är stressiga just för att mycket måste lösas på en gång och helst igår. Det går inte att lägga på hög inför nästa dag eller nästa vecka, en möjlighet alla kontorsjobb erbjuder. Det betyder dock inte att jag hann känna mig stressad. Att vara stressad och vara medveten om en stressig arbetsmiljö är olika saker. Stress i sig är en form av arousal, hjärtklappning, pulsen stiger och sinnena går på högvarv. En ytterst insiktsfull känsla under korta stunder. Lika dödlig under långa perioder eftersom kroppen trasar sönder sig själv som en bilmotor som går på högvarv och kokar över. Att stressa minskar inte en arbetsbörda utan fördubblar den.

Vetskapen om att jobba tidsbegränsat minskar stress för mig. Den här sommaren var tidsbegränsad, dagarna och sysslorna var inte oändliga utan ändliga. Det handlade inte om resten av mitt liv utan en sommar. Skillnaden är monumental i hur man upplever hektiska perioder. Det betyder inte att arbetet till sin helhet är lugnt, tvärtom. Absolut tvärtom.  Människor följer sällan en exakt utlagd plan eller ett tidsenligt schema, saker händer som vänder upp och ner på allt. En dag kan gå från såsigt lugn till livshotande akut på lika kort tid som det tar att läsa denna mening. Och det är bara att byta hatt från lugn och munter till uppmärksam och agerande. Lugna människor, slå larmnummer, vänta och notera vad som sker. Lämna över till de yttersta änglarna i grönt och gå vidare till nästa hem. Andas.

En sorts stress är oförmågan att koppla bort, koppla av. Skapa distans. Ett sätt att skapa stress är att hela tiden slå sig själv med anklagelser om att det funnits mer man kunnat göra, att man skulle varit snabbare, förstått mer, lagt ihop tecken snabbare. Det är ett ypperligt sätt att förstöra nattsömn och förstöra självkänsla. Istället kalla det erfarenhet, ingen kan veta något innan det upplevts. Vetskap och kunskap är inte samma sak, den första kommer efter upplevelse, den andra via böcker.

Det stör mig inte heller att kallprata, bjuda på mig själv och berätta om vad som helst som faller mig in. Jag är inte rädd för att låta människor veta om mig, jag tror inte människor ”äter upp oss”. Om någon kom hem till mig varje dag och dessutom såg mig naken skulle jag gärna vilja ha den människan mänsklig med allt vad det innebär, ge personen kött och blod. Skapa mig en bild. Ska hen se mig naken så ge mig en bit av hens liv, tack. Och vilka upplevelser man får höra, vilka liv människor levt. Det finns fantastiska berättelser att höra för oss som lyssnar. Verkligen lyssnar på människor. Som verkligen vet hur man blir berörd. Som kanske spinner vidare lite för fantasifullt på vägen hem 🙂 Skulle jag arbeta ett helt arbetsliv inom vården är det just den biten som skulle knäcka mig före kroppen. Jag vet hur jag bevarar min kropp, jag vet inte hur jag stänger av det människor berättar. Deras ord klingar fast, berättelserna viskar i mitt bakhuvud. Reflektioner om barndom, händelser dagen innan, känslan av familjer som finns men inte hälsar på av olika skäl. Upplevelsen att människor är ”till besvär”. I perioder ser jag inte ens dokumentärer för jag sugs in i det som berättas och det tar över, skulle det här vara mitt dagliga jobb skulle dokumentären pågå dygnet runt och jag skulle drunkna. Sjunka ner bland människors liv.

Jag vet inte hur jag stänger av kanalen in, jag bara tar in och fyller på min vetskap om människors liv. Namn suddas ut, deras berättelser stannar kvar. Det är en bottenlös skogstjärn av vetskap.

Det som berör mig mest är tystnaden när jag kliver in, den som hörs i avsaknaden av ljud eller bakom skvalet av en radio. Den där tystnaden som går att ta på. Som man kan plocka ner i handen och titta på, så fylld av minnen. Tystnaden som endast uppstår i avsaknaden av människor. Jag hör den överallt. Den viskar på den sidan av sängen som aldrig bäddas på morgonen eller bäddas upp på kvällen, den susar i fotografier av människor som både finns eller inte finns kvar men inte syns. Tystnaden som skrapar golvet av den enda stol som används, glider förbi på hjul där livet bara väntar på att trappas ner ytterligare, bakom ögon som ingen vet vad de granskar. Tystnaden i allt som sker i ental, aldrig två eller flertal. Bildresultat för quotes loneliness

Tystnaden som babblar på som om varje ord vore det sista och snart är tiden slut. Tystnaden som uppstår när jag lämnar rummet, klivet ut i hallen för att öppna dörren och gå. Tystnaden som uppstår i vetskapen om att det är timmar kvar tills nästa person kliver in för nästa besök, den vilar bakom skvalet från tv eller radio. Tystnaden som uppstår när jag går, som uppstår i frånvaron av sällskap. Som uppstår i väntan på att någon, vem som helst, ska kliva in igen och fylla rummet med sin närvaro.

Den tystnaden, när jag går. Den tar aldrig slut. Och den stör mig som fan.