Tystnaden jag lämnar efter mig

Vården är en arbetsplats jag alltid undvikit och alltid kommer att undvika.

Inte för att jag ogillar den, tvärtom uppskattar jag den högst av alla. Det finns inget arbete som jag respekterar mer än just vård och omsorg. Framför allt de tyngsta och sämst betalda nivåerna. Där utförs det mest bortglömda men absolut det högst essentiella arbetet. Människorna som ingen chef kan klara sig utan eftersom utan arbetare är de utan jobb själva, något som många chefer totalt glömt bort.

Nej, tvärtom undviker jag vården just för att den berör mig för mycket. Det blir för mycket i huvudet, i kroppen, i själen. I vetskapen. Det är inte den personliga omvårdnaden som stör mig, dem uppgifterna liknar dem jag utfört över 17 år nu. Som att ta hand om barn, bara väldigt mycket större ”barn”. Toalettbesök, duschning, påklädning, sockar och infernaliska stödstrumpor. Laga mat, diska, handla, trösta, skratta, berätta historier. En del av livet. En enormt stor del av livet som de flesta av oss kallar grå vardag. En grå vardag som för många människor är omöjlig att utföra bara drömma om.

Det som förvånade mig mest under sommaren som gått är det som inte förvånade mig alls. Den förbryllande känslan av att mycket var bekant, väldigt välbekant. Som om jag gjort det förut eller har jag bara sett det utföras? Det kanske blir så när man växer upp med en mamma som jobbat inom vården nästan hela sitt arbetsliv. Inom hemtjänsten, äldreomsorgen, som barnsköterska och varit dagmamma. Omvårdnad, bemötande, integritet och respekt har jag fått med såväl bröstmjölk som uppväxt. Den bor i vårt hem och följer i fotspåren. Överförd som arv till döttrarna utan konstigheter. Och nu bara fanns allt där, redo att användas när jag klev in i ett hem. Att inte bli handfallen förvånade mig. Frågvis ja. Undrade över lösningar och okunnig om lyftteknik men väl insatt i problemlösning.

Jag förväntade mig att hamna i möjliga situationer inte att hitta lösningar vart jag än hamnade. Kanske föds vissa av oss med förmågan att bemöta människor och förstå medan andra saknar den förmågan helt. Det skulle åtminstone förklara en hel del ang människor som gör mig mycket bestört genom sitt högst vidriga beteende. De saknar något, kanske är det empati vilket hör ihop med spegelreflexer. Förmågan att känna in, förstå och sätta sig in i andra människors upplevelser.

Och det här med rökning. Hur det är möjligt att arbeta inom vården och möta de yttersta skadorna av rökning minuterna innan människor själva tänder en cancerpinne undgår mig fullständigt. Den fullständiga avsaknaden av insikt, den iskalla speglingen av att stå inför sin framtid. Jag begriper den inte. Rökning kommer alltid störa mig. Hem som är fyllda av rök är likställda med gaskammare för mig, ren tortyr och fruktansvärt usel arbetsmiljö som borde vara olaglig. Det är min personliga åsikt om rökning och den står fast. Det slösar bara bort människors liv.

Det har ju dock sina roliga ljuspunkter som tillfällena när det är helt legitimt att fråga en kollega om de ”vill ha lite sprit” och 95% handsprit flödar rikligt medan vi går vidare till nästa hem. Hur många arbetsplatser har sprit som krav under arbetstid? 🙂 Det ingår ju även motion under betald arbetstid i form av promenader och storstädning, vilken bonus. Och fika i solskenet ibland vilket är dubbel bonus.

För att inte tala om människors berättelser. Som att kliva rakt in i ett kapitel av en historisk roman, verkligheten överträffar sannerligen dikten i alla lägen. Jag är enormt berikad!

Är det stressigt att jobba inom vård? Ja, såklart. Alla yrken som hanterar människor, deras välmående och deras liv är stressiga just för att mycket måste lösas på en gång och helst igår. Det går inte att lägga på hög inför nästa dag eller nästa vecka, en möjlighet alla kontorsjobb erbjuder. Det betyder dock inte att jag hann känna mig stressad. Att vara stressad och vara medveten om en stressig arbetsmiljö är olika saker. Stress i sig är en form av arousal, hjärtklappning, pulsen stiger och sinnena går på högvarv. En ytterst insiktsfull känsla under korta stunder. Lika dödlig under långa perioder eftersom kroppen trasar sönder sig själv som en bilmotor som går på högvarv och kokar över. Att stressa minskar inte en arbetsbörda utan fördubblar den.

Vetskapen om att jobba tidsbegränsat minskar stress för mig. Den här sommaren var tidsbegränsad, dagarna och sysslorna var inte oändliga utan ändliga. Det handlade inte om resten av mitt liv utan en sommar. Skillnaden är monumental i hur man upplever hektiska perioder. Det betyder inte att arbetet till sin helhet är lugnt, tvärtom. Absolut tvärtom.  Människor följer sällan en exakt utlagd plan eller ett tidsenligt schema, saker händer som vänder upp och ner på allt. En dag kan gå från såsigt lugn till livshotande akut på lika kort tid som det tar att läsa denna mening. Och det är bara att byta hatt från lugn och munter till uppmärksam och agerande. Lugna människor, slå larmnummer, vänta och notera vad som sker. Lämna över till de yttersta änglarna i grönt och gå vidare till nästa hem. Andas.

En sorts stress är oförmågan att koppla bort, koppla av. Skapa distans. Ett sätt att skapa stress är att hela tiden slå sig själv med anklagelser om att det funnits mer man kunnat göra, att man skulle varit snabbare, förstått mer, lagt ihop tecken snabbare. Det är ett ypperligt sätt att förstöra nattsömn och förstöra självkänsla. Istället kalla det erfarenhet, ingen kan veta något innan det upplevts. Vetskap och kunskap är inte samma sak, den första kommer efter upplevelse, den andra via böcker.

Det stör mig inte heller att kallprata, bjuda på mig själv och berätta om vad som helst som faller mig in. Jag är inte rädd för att låta människor veta om mig, jag tror inte människor ”äter upp oss”. Om någon kom hem till mig varje dag och dessutom såg mig naken skulle jag gärna vilja ha den människan mänsklig med allt vad det innebär, ge personen kött och blod. Skapa mig en bild. Ska hen se mig naken så ge mig en bit av hens liv, tack. Och vilka upplevelser man får höra, vilka liv människor levt. Det finns fantastiska berättelser att höra för oss som lyssnar. Verkligen lyssnar på människor. Som verkligen vet hur man blir berörd. Som kanske spinner vidare lite för fantasifullt på vägen hem 🙂 Skulle jag arbeta ett helt arbetsliv inom vården är det just den biten som skulle knäcka mig före kroppen. Jag vet hur jag bevarar min kropp, jag vet inte hur jag stänger av det människor berättar. Deras ord klingar fast, berättelserna viskar i mitt bakhuvud. Reflektioner om barndom, händelser dagen innan, känslan av familjer som finns men inte hälsar på av olika skäl. Upplevelsen att människor är ”till besvär”. I perioder ser jag inte ens dokumentärer för jag sugs in i det som berättas och det tar över, skulle det här vara mitt dagliga jobb skulle dokumentären pågå dygnet runt och jag skulle drunkna. Sjunka ner bland människors liv.

Jag vet inte hur jag stänger av kanalen in, jag bara tar in och fyller på min vetskap om människors liv. Namn suddas ut, deras berättelser stannar kvar. Det är en bottenlös skogstjärn av vetskap.

Det som berör mig mest är tystnaden när jag kliver in, den som hörs i avsaknaden av ljud eller bakom skvalet av en radio. Den där tystnaden som går att ta på. Som man kan plocka ner i handen och titta på, så fylld av minnen. Tystnaden som endast uppstår i avsaknaden av människor. Jag hör den överallt. Den viskar på den sidan av sängen som aldrig bäddas på morgonen eller bäddas upp på kvällen, den susar i fotografier av människor som både finns eller inte finns kvar men inte syns. Tystnaden som skrapar golvet av den enda stol som används, glider förbi på hjul där livet bara väntar på att trappas ner ytterligare, bakom ögon som ingen vet vad de granskar. Tystnaden i allt som sker i ental, aldrig två eller flertal. Bildresultat för quotes loneliness

Tystnaden som babblar på som om varje ord vore det sista och snart är tiden slut. Tystnaden som uppstår när jag lämnar rummet, klivet ut i hallen för att öppna dörren och gå. Tystnaden som uppstår i vetskapen om att det är timmar kvar tills nästa person kliver in för nästa besök, den vilar bakom skvalet från tv eller radio. Tystnaden som uppstår när jag går, som uppstår i frånvaron av sällskap. Som uppstår i väntan på att någon, vem som helst, ska kliva in igen och fylla rummet med sin närvaro.

Den tystnaden, när jag går. Den tar aldrig slut. Och den stör mig som fan.

”Det har alltid varit så här…

Det ultimata slapptaskiga svaret när människor inte orkar bry sig för det innebär att de måste tänka efter. Orka ifrågasätta när det bara går att låtsas som att det regnar. Det drabbar ju inte dem personligen.

Varför bry sig? Liksom.

Ingen bryr sig att ett flak med testosteronpumpade tonåringar rullar ut i arbetslivet med attityden att de har rätt att se till att döttrar inte kommer hem. Som om kvinnor inte kan bestämma själva var de vill vara, när eller med vem. Som om nybakade studenter från bygg är gåvan till kvinnligheten. De som hävdar att ”döttrar ligger på rygg” för deras skull. Den attityden som tillhör stenåldern till. Den hänger väl inte ihop med att ”män/killar” frias från våldtäkt regelbundet?

Det är ju inte deras söner eller deras döttrar så varför bry sig? Studenternas omogna beteende kommer ju att ”gå bort”. För det blev ju ”män” av de andra till slut.

Är det manligt och naturligt att först vara ett svin och bete sig som ett arsle mot kvinnor och därefter bli smartare? Som något sorts utvecklingssteg?

Betedde vi oss bättre i samma ålder? Sant är att första arslet att bete sig illa inte föddes för 18-/19 år sedan. Långt ifrån. Tiden var tyvärr mycket mer tillåtande på 90-talet. Anmäla till skolan eller polisen att någon tafsade på en eller juckade mot en när man gick genom en korridor? Hur skulle man kunnat anmäla något som ansågs vara ”normalt beteende” bland killar? ”De tyckte om oss…” var ursäkten från vuxenvärlden.

Idag är attityden mycket bättre. Inte bara vi som tvingats utstå detta under skoltiden och långt senare vet att det är fel utan även samhället har insett att det är fel. Att attityden mot tjejer och kvinnor varit käpprätt åt helvete. Vi är inte köttstycken eller villebråd färdiga att bära hem för att användas efter behag. Vi är inga ägodelar.

Den lilla skaran av ”män” som muttrar ”det har alltid varit så” är de rädda stackarna som känner att vinden ändrats, de som inser att det inte är vi som höjt rösterna och fräst om ”killars/mäns” dåliga beteende genom åren som måste ändra på oss utan tvärtom de som bidragit till att det kunnat fortgå. Ryggdunkarna, de tysta medhållarna, de som tafsat, lekt juckande hundkräk eller helt sonika bara förnöjt kollat på. Det är den skaran som måste ändra attityd. Vinden blåser inte i deras ryggar längre utan piskar deras ansikten. Med all rätt.

Och varför bry sig nu då? Varför reagera med våldsam ilska mot några ”oskyldiga” texter på studentflak? De är ju ”bara ungdomspåhitt”. Inte våldtäkter in the making.

Enkelt. Det vi tillåter är det som fortsätter. Studenterna med denna brist på mogen kvinnosyn är på väg ut till arbetsplatser, helger på kryssningar, festivaler runtom i Sverige, parker under ljusa sommarnätter, privata fester. Semestrar utomlands. De är på väg in mot samhället där barn på väg att växa upp och ser deras beteende. Barn gör ju som bekant som vuxna gör. Eller i detta fall ”vuxna”.

Så frågan är nu. Hur vill vi ha det? Vilken framtid vill vi ha? Vilka förebilder vill vi ge våra barn? Vilken attityd vill vi att våra söner och döttrar växer upp med? Den som ”alltid varit” med sin unkna doft eller en ny, fräsch, respektfull och förtroendeingivande attityd?

Bildresultat för quotes don't expect to see change

”Män/killar” är medvetet skrivet inom situationstecken eftersom inga riktiga män eller killar ser kvinnor eller flickor som köttstycken. De som gör har inte mognat klart ännu oavsett ålder.