”Jag är ett knasbarn”

…säger Nigma i Talang. Som om det vore något negativt.

Vi är omgärdade av dessa ”knasbarn” som inte följer regler, normer, lagar eller åsikter. De lever till synes utan regelverk. Skrämmer oss med sin oberäknelighet, sina oväntade beslut och brist på respekt för auktoritet. Lämnar oss perplexa i vår egen tystnad där inga svar finns.

De kallas besvärliga, hopplösa, förlorade, bråkstakar, respektlösa. Sägs sakna framtid och ambitioner. De sägs strunta i allt och alla.

Dessa ”knasbarn” som tvingar oss att se annorlunda på världen, som inte följer våra omöjliga förväntningar, som vänder upp och ner på vår vardag. ”Knasbarnen” som erövrar våra liv och blir mittpunkten i universum med alla sina behov.

De sägs stjäla vår tid, suga musten ur våra liv. De sägs kräva för mycket.

Egentligen är det tvärtom.

Dessa ”knasbarn” som är så viktiga för samhället och för dess utveckling. Genom sin obevekliga kritik mot samhället, sin otröttliga kamp för existens, sin ständiga vilja att tvinga oss att se annorlunda på världen. Vad skulle vi göra utan dem?

Historien är fylld av knasiga människor som var sin tids huvudvärk men för alltid blev eftervärldens välsignelse. De bröt mot regler och skapade nya, formade nya tankesätt kring regelverk och matematiska teorier, bröt mot normer för att bana ny mark. De ändrade vår syn på världen.

Ändå glömmer vi bort att uppskatta alla dessa barn som inte går i förväntade spår, i förväntad takt, och visar världen i ett nytt ljus. Utan alla barn som spräcker mönstret och går utanför ramen skulle vår värld aldrig utvecklas.

Nästa gång du möter ett sk ”knasbarn” så befinner du dig öga mot öga med en ny erfarenhet om kan vidga dina vyer. Vågar du erkänna att din värld kanske inte är hela sanningen?

Att inte veta kan vara lyckan vi glömmer uppskatta

Middagen är serverad och första tuggan ligger mot gommen. Solen förgyller fortfarande omvärlden, förbereder sig för att sänka sig ner bortom horisonten. Min dotter pratar på om skolan. Ljudet av rotorblad som skär genom luften fångar vår uppmärksamhet. Det är för nära, för starkt, för kraftigt. Det är ovanför våra huvuden.

Så ser vi helikoptern, den sänker sig bortanför vårt hus. ”Utanför skolan” utbrister dottern men det är efter skoltid så jag stannar de tusen tankar som genast dansar igång. Vi ser en brandman gå över gräset mellan vårt bostadsområde och nästa. Grannar kliver ut på balkonger, ställer sig vid fönstren liksom vi står vid vårt köksfönster. Det är tyst sånär som på rotorbladens vovvande ljud. Ett ljud som alltid drar igång adrenalin.

Vi undrar vad som hänt. Sociala media är tyst liksom den lokala skvallerblaskan för ovanlighetens skull. Och vi undrar.

Tanken slår mig hur nyfikna vi människor är, hur vi hänger mot fönstren för att se vad som hänt och det är en naturlig reaktion. Hur vi vill veta, lugna oron, slappna av i vetskapen om att ingen vi känner drabbats.

De enda som inte går runt och funderar är de som vet. Vi som inte vet sitter även inne med svaret vi önskar, tystnaden i mobilen som visar att vi inte berörs. Vi borde lära oss att uppskatta den tystnaden som följer med att inte beröras av en olycka istället för att jaga vetskapen som olycksalig korp över ett sjukt djur.

Min dotter gick ut efter middagen, skarpt förmanad att inte gå i närheten och inte fota en enda bild. När hon kom hem berättade hon om barn som jublat över att helikoptern lyfte, hur de berättat om att de filmat helikoptern medan ambulanspersonalen jobbat. Hon berättar hur många som samlats för att titta och hon är illa berörd. Både av olyckan men även av människors beteenden. Hur de verkar roade av en olycka som kommer skänka smärta åt så många berörda.

Vi människor är så upptagna av att jaga adrenalinkicken som dramatik skänker att vi glömmer bort den yttersta lyxen av lugn. Vi uppskattar inte ens det uteblivna samtalet som visar att våra nära och kära är ok. Istället delas bilden av en dramatisk kväll ut på sociala medier med ursäkten ”alla andra gör ju så”. Som att en dumhet ger rätten till fler dumheter.

Är det två saker jag lärt mina döttrar så är det att inte fota/filma olyckor för att dela på sociala medier. Det kan vara det värsta sättet för en anhörig att få veta att något hänt.
Och att det är ok att vilja veta men inte att störa blåljuspersonal som arbetar, kan man inte bidra med nåt så ska man inte gå nära utan hålla sig borta. Av respekt.

Och ni som fotade och filmade ikväll borde skämmas arslena av er, asgamar. En olycka är inte er kvart i rampljuset utan en människas smärta och i värsta fall sorg.