Att inte veta kan vara lyckan vi glömmer uppskatta

Middagen är serverad och första tuggan ligger mot gommen. Solen förgyller fortfarande omvärlden, förbereder sig för att sänka sig ner bortom horisonten. Min dotter pratar på om skolan. Ljudet av rotorblad som skär genom luften fångar vår uppmärksamhet. Det är för nära, för starkt, för kraftigt. Det är ovanför våra huvuden.

Så ser vi helikoptern, den sänker sig bortanför vårt hus. ”Utanför skolan” utbrister dottern men det är efter skoltid så jag stannar de tusen tankar som genast dansar igång. Vi ser en brandman gå över gräset mellan vårt bostadsområde och nästa. Grannar kliver ut på balkonger, ställer sig vid fönstren liksom vi står vid vårt köksfönster. Det är tyst sånär som på rotorbladens vovvande ljud. Ett ljud som alltid drar igång adrenalin.

Vi undrar vad som hänt. Sociala media är tyst liksom den lokala skvallerblaskan för ovanlighetens skull. Och vi undrar.

Tanken slår mig hur nyfikna vi människor är, hur vi hänger mot fönstren för att se vad som hänt och det är en naturlig reaktion. Hur vi vill veta, lugna oron, slappna av i vetskapen om att ingen vi känner drabbats.

De enda som inte går runt och funderar är de som vet. Vi som inte vet sitter även inne med svaret vi önskar, tystnaden i mobilen som visar att vi inte berörs. Vi borde lära oss att uppskatta den tystnaden som följer med att inte beröras av en olycka istället för att jaga vetskapen som olycksalig korp över ett sjukt djur.

Min dotter gick ut efter middagen, skarpt förmanad att inte gå i närheten och inte fota en enda bild. När hon kom hem berättade hon om barn som jublat över att helikoptern lyfte, hur de berättat om att de filmat helikoptern medan ambulanspersonalen jobbat. Hon berättar hur många som samlats för att titta och hon är illa berörd. Både av olyckan men även av människors beteenden. Hur de verkar roade av en olycka som kommer skänka smärta åt så många berörda.

Vi människor är så upptagna av att jaga adrenalinkicken som dramatik skänker att vi glömmer bort den yttersta lyxen av lugn. Vi uppskattar inte ens det uteblivna samtalet som visar att våra nära och kära är ok. Istället delas bilden av en dramatisk kväll ut på sociala medier med ursäkten ”alla andra gör ju så”. Som att en dumhet ger rätten till fler dumheter.

Är det två saker jag lärt mina döttrar så är det att inte fota/filma olyckor för att dela på sociala medier. Det kan vara det värsta sättet för en anhörig att få veta att något hänt.
Och att det är ok att vilja veta men inte att störa blåljuspersonal som arbetar, kan man inte bidra med nåt så ska man inte gå nära utan hålla sig borta. Av respekt.

Och ni som fotade och filmade ikväll borde skämmas arslena av er, asgamar. En olycka är inte er kvart i rampljuset utan en människas smärta och i värsta fall sorg.

 

Den förödande ensamheten…

Jag får ofta frågor om boken jag skriver. Vad ska den handla om? När kommer den? Vilken kategori tillhör den? Svåra frågor om en produkt som är under utveckling. Lite som att fråga om prestandan på en ny bilmodell medan den ligger på ritbordet.

Men tanken bakom är sprungen ur ensamheten. Ur den förödande kraften av att inse att det inte finns någon där. Ingen som gläds, ingen som sörjer, ingen som frågar. Och i bakgrunden tickar en klocka.

När jag blev uppsagd hösten 2014 tänkte jag att jag är annorlunda, jag kommer fixa det här och jag kommer inte låta mig dras ner i mörkret där alla ger upp och tappar förhoppningen om att någonting någonsin kommer bli bättre. Jag skulle minsann vara en av de människor som bara skuttade vidare i livet utan minsta lilla bekymmer. Jag som var känd som ”hon som kan fixa allt”.

Fast det ingen visste var ju att det egentligen var en lögn. Jag har alltid varit jäkligt bra på att hålla mig flytande även när jag inte trott på mig själv. Åtminstone utåt sett. Inombords var det ofta inbördeskrig. Men det pratade jag inte om.

Och visst har jag har jag hållit mig sysselsatt i stort sett hela tiden. Coach utbildning, resurs på skola, psykologi studier och nu etnologi inom journalistprogrammet. Jag är inte ens halvvägs där jag vill vara vilket är sjukt frustrerande.

Och allt ska jag göra helt själv. Eller ska vi säga helt ensam för jag har alltid gjort saker själv. Det blir så när man lever själv med sina barn. Men den stora skillnaden ligger i att omgivningen beter sig annorlunda nu.

När man har små barn så söker föräldrar upp varandra för att umgås, dricka kaffe och diskutera vardagen som sliter på hjärta och själ. Ekonomiska bekymmer som delas av omgivningen för även det människor samman liksom plötsliga uppbrott från förhållanden. Nyfunna partners skapar nya vägar in i nya gemenskaper. Studier gör att människor möts och får gemensamma intressen.

När det kommer till arbetslöshet och känslan av hopplöshet sker det absolut motsatta. Så länge du håller käften och låtsas som om livet är en återskapelse av Sound of Music så kan det hända att omgivningen hör av sig. De kollar läget, vill höra om nästa plan och dunka en i ryggen för att man har så fullt upp med alla projekt. Många järn i elden liksom, helt accepterat beteende även om det handlar om att hålla fasaden intakt mot omvärlden.

Det vi inte ser lider vi inte av eller?

Men att öppna pandoras ask och berätta hur det känns istället för att hålla käften gör inte att människor bygger relationer. Snarare tvärtom, de drar öronen åt sig. Det är något som skaver, något som kräver mer än dunk i ryggen, något som inte lättar av sig själv. Den enorma hopplösheten som kan kväva vem som helst utan någon som helst ansträngning.

Den drabbar även mig från gång till gång, ibland oftare än jag själv tycker är skäligt. Jag har liksom inte tid att ägna dagar åt att dragga i min egen pessimism när jag ska plugga och bygga en bättre framtid än denna dystra nutid. Ändå kommer de trista perioderna när inget känns ok. Och med den kommer den förödande ensamheten.

Det finns inget som äter upp en människa så katastrofalt som att förlora meningen med vad livet ska innehålla. Vad är det jag egentligen ska göra? Är det någonting som blir bättre av det jag gör? Finns det någon mening att fortsätta när jag inte ser något slut? Att förlora meningen med vad man gör kan jämställas med psykisk terror. Denna gränslösa skräck över att nuvarande tillstånd saknar slut. Att det här är allt och därmed finito.

Jag är försökskanin i min egen studie om hur människor reagerar och agerar när man blir arbetslös. När ens liv vänds upp och ner så man tvingas pussla ihop allt på nytt fast alla bitar inte finns kvar. Det är ett himla letande efter nya bitar. Det är inte en alltför angenäm upptäckt att se omgivningens reaktioner. Och absolut inte trevligt att uppleva denna distans som ofta uppstår. Som om det här kan smitta av sig.

Så det började med en bok om att bli uppsagd för hur svårt kunde det vara? Så tänkte jag innan jag räknade med min ålder som inte är 20ish och naiv utan 40ish och medveten. Jag är både dyrare, smartare och mer krävande. Visst är det diskriminerande att neka människor pga ålder men bara om det är uttalat och inte dolt under andra anledningar… Som om det inte syns när man granskar det lite i kanterna. Ytterst roande egentligen. Säger mer om företagen än om mig.

Upplevelsen om hur det känns att bli uppsagd ledde till komplexiteten om vägen framåt som ledde till ytterligheternas nuvarande tillstånd och nu är resultatet bitterljuvt. Men fortfarande under arbete även om den troligen blir klar i år. Den största utmaningen just nu är att behålla känslan av att det går, att jag kan skriva och att boken har ett syfte. Denna ekande enmansapplåd.